måndag 14 april 2008

Några dagar tidigare i Hornstull

Det är en bild som jag inte får ur huvudet. Det var i lördags. Strax efter tio på förmiddagen. K hade fått sitt livs första spade och sitt livs första hink. Oväntat nog fanns det en svensktillverkad. Gul med rött handtag. Vi valde den framför den finska och alla andra som kom från Kina. Jag skulle inte kalla det bojkott så mycket som försök till transportminimering. Nu gick vi Hornsbruksgatan fram. Eller jag gick och K åkte vagn. Hon lyste och viftade med sin spade. På en parkbänk vi passerade knäckte en man upp vad som förhoppningsvis bara var dagens första ölburk. Den andra stod bredvid honom. Skägget var lite ovårdat och jackan något sliten. Kanske var han 50 år, kanske 55, kanske hade alkoholen lagt till några år. K lycklig i vagnen med sin hink och spade, mannen på bänken nollställd med sina burkar. Det är bilden jag inte får ur huvudet. Den och tanken på att han kanske också en gång var så glad för en hink, en spade eller något annat. Att han också varit ett och ett halvt och förhoppningsvis så glad. Så fylld av livet. Tanken på var hans brytpunkt fanns. Eller snarare alla de små, små punkter som sammanbundna med ett streck lett hit. Om han inte har ett eget ansvar? Om han inte har gjort egna val? Jo, säkert. Säkert är det så. Åtminstone delvis. Men jag kan inte släppa tanken på honom som ett och ett halvt år. Tanken på exakt hur hans valfrihet ser ut om det han väljer är ett par ölburkar på en bänk på Hornsbruksgatan klockan tio en lördag förmiddag. På några sekunder hade vi passerat honom. Vi gör ju så. Väljer. Lekparken och fler barn med hinkar och spadar väntade. Ändå finns han kvar. Bilden för min blick när den glider från K till honom och tillbaka. Det är ju så.


Obs. Bänken på bilden har inget med texten att göra.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Och sedan blir barnen äldre och man börjar se de val de gör som kan ställa till problem, för dem själva. Och själv står man bredvid och hoppas att man lägger en bra grund, att de mindre bra valen inte ska bli för många osv...

Martin sa...

Ja hua...

Anonym sa...

hej martin, vilken fin text, jag letade egentligen din mailadress men fastnade där för att både bilden på den färgglada hinken och texten till var så fin!! tack för det!
nu ska jag fortsätta söka din mail för att fråga om du vill sälja något på vår loppis

/åsa - lisas vän

Martin sa...

Tack Åsa. Självklart vill jag sälja. Mailadressen ska vara fixad nu tror jag.