Jag tittade i draftboxen. Det ligger 182 poster där. Snart 181. Sådana jag varit för feg för att publicera. Sådana som kom i annan form. Sådana som bara glömdes bort. Den här nedan är drygt tre år gammal. Jag vet inte varför den blev kvar där. Kanske kändes den för personlig. Kanske kom bara annat i vägen. Jag blev glad av att hitta den. K var lite yngre då än P är nu. P fanns inte. Om den hade dykt upp här då hade den hamnat mellan den här och den här posten. Titeln därovan och första meningen i texten pekar förstås mot Bob Dylans Working Man's Blues #2. Jag var tämligen besatt av den då. Texten:
Dig skall jag alltid minnas. K när hon ska somna. Ögonlocken som blir tyngre. De små, små lätena. Fingrarna som kramar min tumme. Den där lilla sucken. K när hon ska vakna. Fötterna som sträcks. Ögonlocken som darrar. Krökningen bakåt av ryggen. Den där första förvirrade blicken. Viljan att komma upp. K när jag lyft henne. Hennes huvud mot min hals. Doften av sovamiddagsvett. De fuktiga lockarna i nacken. Hur hon pekar ut sin värld för att orientera sig i vakenheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar