Samtidigt som musik, förvirring

Jag lyssnar ju som tidigare skrivits mest på radio i sommartid och har nog hört fler Sommar än någon sommar sen jag delade ut post 1988 då Sommar var ett stående inslag på cykelturerna tillsammans med ett kassettband med konsertinspelningar med danska banden Sharing Patrol och Napoleon Solo som jag gärna skulle vilja veta vart det tog vägen. För någon dag sedan lyssnade jag på Eva Swartz och var nästan tvungen att nypa mig i armen. Hade jag ovetandes musiklagt inledningen av programmet? I'm so happy med Prince Phillip Mitchell, You don't have to say you love me med Dusty Springfield, Midnight train to Georgia med Gladys Knight and the Pips. Så långt var det väl ändå inte helt orimligt att det kunde vara någon annans val och när hon spelade Not fade away med Rolling Stones slappnade jag av lite, lite grann för jag hade väl ändå valt Play with fire istället? För tidigt. Walls come tumbling down med Style Council och efter nödvändiga andningspauser med italienskt smör och klassiskt såväl Watching the wheels, jamen hur sannolikt var det, med John Lennon som Let's stay together med Al Green. Sommarsäsongens hittills klart kraftigaste utslag på Herr Alarik-mätaren.