Diskodans (Skivkonsten #42)

Disco. Det var länge ett förbjudet område. Jag kom från kritvitt håll och upptäckte soulen via LP-fyndets lågpriskatalog och Four Tops liveplatta från 1966. Länge hade jag skygglappar för sjuttiotalet. Som tur är släppte det med. Det spelar ingen roll vad musiken heter. Bara att den ger dig något. Min disco ligger alltid nära soulen, någon gång ibland står den sida vid sida med funken. I rummet vi kallar lilla toaletten har vi ett tidningsställ. I över ett halvår har POP Vol 2 #7 legat där. Kanske det bästa numret de gav ut. Jag har läst Andres Lokkos Springsteen-artikel (ja jag är ganska tagen av The Promise så det kanske blir Bruce i Skivkonsten också tids nog) och Jan Gradvalls Disco-dito lite för många gånger med tanke på vad nytt att läsa jag kunde använt tiden till. Gradvall listar sina 43 discofavoriter. Några av dem hade jag förstås gillat innan och andra hade jag kanske tids nog hittat fram till ändå men utan den listan hade jag förmodligen aldrig drabbats av ett kraftigt lyckorus när jag hittade Executive Suites When the fuel runs out i en källare fylld med gammla jukeboxsinglar i New York för ett tiotal år sedan. Jag hade innan dess bara lyckats lägga vantarna på tolvan med Chuck Jacksons cover.



Utan den där listan hade jag kanske aldrig hört Cheryl Lynns Got to be real och kanske aldrig letat mig vidare utanför till sådant som New York Port Authoritys I don't want to work today, Harlem River Drives Need You eller Clarence Reids Baptize me in your love. Jag hade varit en fattigare människa. En vänlig själ har listat de 36 låtar från den där listan som finns på Spotify på Stora Discoburgaren Gradvalls 43 bästa discolåtar. Det är väldigt bra lyssning. Vill ni ha läsningen till soundtracket också går ni hit. Sen kan ni försöka fatta att Sesame Street gjorde Sesame Street Fever med Saturday Night Fever som förlaga. Den är för övrigt ett så kallat tiokronorsfynd, precis som många fantastiska discosinglar som fortfarande står i skivbörs- och loppisbackar och väntar.

Julkort från New York (Låttips #108)

Jag är verkligen inte någon helgjuten Ratata- eller Mauro-man när det kommer till musiken men det finns en handfull låtar av honom jag spelat mycket, mycket. Som Himlen, Det finns, Cirkus Broadway-versionen av Försent och några till. Sedan igår kan jullåten han ger bort gratis på sin hemsida läggas till de där låtarna. Julkort från New York trycker så otroligt snyggt på en rad knappar att den ser till att placera sig säkert på en EP där The Pogues Fairytale of New York och Perssons Packs Nyårsafton i New York redan är självklara spår.

Söndag i Hornstull

K och L är nere med stjärtlapparna på kullen. P sover ikapp. Jag sitter i en fåtölj som skulle kunna skällas för medelklassmarkör och lyssnar på Emmylou Harris Songbird-box. Vi hade PELP här på pizzamiddag igår. Idag ska det bakas lussebullar. Jag lyckades gräva fram lite julpynt ur det tillfälliga förrådet och har köpt biljetter till Los Lobos på Nalen i april. Det känns väldigt avlägset. Igår på en buss läste jag för första gången något av Gabriel Garcia Marques. En kort berättelse som heter En mycket gammal man med enorma vingar. I bokhyllan väntar fortfarande Hundra år av ensamhet på att läsas. Säkert mer än 20 år sedan jag fick den av H.

Tåget går, tåget går

Säsongspremiär i kväll. Det har länge varit spelstopp på om Herr Alarik kommer att sitta som klistrad eller som klistrad. I väntan på signaturmelodin kan ni ju alltid lyssna på en spotifylista med tåglåtar. Som av en händelse heter den På Spåret.

Lost (Låttips #107)

The Distractions med förstalåten från tolvan Come Home som brevbäraren hade vänligheten att leverera härom veckan. Jag är så tacksamt för att sådant här får plats i marginalen i dessa tider av Idol och mastodontboxar med tidigare outgivet. Och för att en video kan vara bara det här och inget mer. Några medelålders män som spelar musik för att det är viktigt. Och för att det är kul. Spotifylistan Occultation är för övrigt uppdaterad.

Sverigevänner och snöfall

Det talas ju ibland om musiker som "sverigevänner". Ofta är det knytskomän som Lloyd Cole. Sådana som alltid kommer tillbaka för små turnevändor här långt efter att karriären gått ned på sparlåga. Om Stranglers var vänner när de spelade in Sverige (jag är insnöad på Östfronten) kan nog diskuteras men klart är att Magic Numbers är det. Tack till Griskindspatrik för klipptips. Snön yr för övrigt här utanför fönstren på åttonde våningen.

Tisdag i Hornstull

Sirius höll. Tack! Peter Robinson gick tillbaka till biblioteket efter 100 sidor. Jag har inte tiden. Jag följer fortfarande Våra vänners liv på SVT Play. Den gör mig både glad och ledsen. Vintersportsäsongen är visst igång och vindarna försöker krossa våra fönster. Vi hade grannar här på enklare middag idag. Två pappor och fyra tjejer mellan ett och fem. Det såg väldigt roligt ut när de gjorde varv på varv genom kök, sovrum, hall och vardagsrum. P rumphasandes sist men på strålande humör för att hon fick vara med. Mammorna tog chansen att jobba ikapp. Jag köpte Jan Johanssons Innertrio för 10 kronor förra veckan. Ytreporna hörs knappt och ett spräckt konvolut är inget som bekymrar mig. Den är mycket bra. Vill ni ha något annat att lyssna på kanske Herr Alarik blundar och ber kan vara något.

Jul på gång i Hornstull

Det hjälper inte att Herr Alarik rynkar pannan. Granen är på plats på Tantoberget och den är tänd. Vi skriver 22 november. K är dock mycket nöjd. Det hjälper inte att Herr Alarik rynkar pannan. Det står ändå bara 4-3 till Sirius mot Kungälv med fem minuter kvar. Badvattnet är hur klimatolämpligt det än må vara upptappat och det skulle vara skönt att sjunka ned i det men en lugnande seger i det så kallade bagaget. Mycket skönt.

Söndag i Hornstull

Det har varit en av de där dagarna. Gårdagen var allt annat. En toppdag. I fredags var vi på Teenage Fanclub. Det var bra. De var bra. De är det. Läs mer hos Conie.

Jag upptäckte bara så där att Maggie Holland gjort en cover på Billy Braggs Levi Stubbs' Tears och att den är bra med lite John Cale-känsla och allt.

Annars har jag spelat Jonathan Becketts 1989 väldigt mycket den här helgen. Jag har alltid varit svag för artister som nämner andra artister i sina låttexter och uppräkningen i den här av allt från Wild Swans och Go-Betweens via Kate Bush och Talk Talk till Seeds och Television är precis i min smak.

Vi väntar på onsdagens sista avsnitt av Brottet II så att vi äntligen ska kunna ge oss i kast med Brottet som väntar på DVD.

Jag läser för första gången en Peter Robinson-deckare, Bad Boy, det är habilt men knappast nödvändigt. Säkert borde jag ta tag i senaste Sara Stridsberg eller någon av alla de andra böckerna som väntar i hyllan vid sängen istället men det är som det är.

På tal om artister som sjunger om andra artister köpte jag något oväntat två cd med Peter LeMarc i veckan. 20 spänns styck och jag har alltid varit svag för hans Little Willie John. Jonken som var här och förmiddagsfikade kaffe och knäckemacka med gravad lax i lördags förstod precis.

Det där minigolfspelet som finns i lånemobilen...

Hösten har slagit sig till oro i Tanto.

Tonåringarnas fantastklubb (Popskylt #35)

Teenage Fanclub. TFC. De sympatiska skottarna. Jag försökte räkna efter hur många gånger jag sett dem men det gick inte riktigt. Ett tag kändes det som att de var bandet varje festival kunde flyga in när någon annan ställt in. Jag minns lyckokänslan när det ersatte Manic Street Preachers på Lollipop. Jag såg dem där, på Gino (en eller två gånger?), på Studion (en eller två gånger?), kanske på Hultsfred och Roskilde och definitivt på Accelerator. Jag har en biljett från Palladium också men spelade de verkligen där eller flyttades den konserten? Det är för mycket att hålla reda på från åren som flyter ihop, de då det inte var något ovanligt att se tre band eller fler i veckan.



Jag tillhör dem som tycker att de blev bättre efter Bandwagonesque. Har alltid gjort. Jag minns luftgitarrorgierna och Goody Goody Gum Drops-fånleendena från Thirteen, den perfekta popen från Grand Prix, Ain't that enough från Songs From Northern Britain i skuggan den där varma sommaren när jag badade på Långholmen från maj till september, Man-Made i bilen när jag och L äntligen lyckats montera stereon under den där vansinneskvalmiga turen till Oslo, Shadows den här föräldralediga hösten i Draken med P. I kväll spelar de på Debaser Medis. Klart vi är där.

En låt vardera från deras album som finns på Spotify (Songs From Northern Britain fick med två eftersom någon tokskalle på Spotify påstår att andra låten på den plattan är Jesus med Primal Scream så jag fick lov att plocka den från samlingen A Short Cut To Teenage Fanclub). Här har ni A Shorter Cut to TFC.

Jag är inte bara Herr Alarik

...jag är pappa också. Det tar tid. Tålamod.

Your Occultation order has despatched

Fars dag i Hornstull

Fars dag. Eller farsta som den lilla stockholmaren säger. Vilken dag. Jag har gått i kyrkan och slagit igen en dörr hårt. Bägge hör till ovanligheterna. K sjunger i en kör. Sånglekis. De uppträdde idag. Jag var för första gången i mitt liv på en familjemässa. Det var annorlunda. Dockor i predikstolen och kyrkkorv i vapenhuset. Jag försöker hålla ett öppet sinne. Dörren. Jag gick en stund i Tanto sen. I mörkret och hösten. Med mina föresatser och känslan av misslyckande. Föräldrar måste ju få bli arga och någonstans är det säkert bra men för en ovan är det jobbigt. Hon satt i mitt knä sen och jag badade med P. L och K hade gjort schackrutskakor och vi såg ett naturprogram på TV och bara fem minuter på Bollibumpa-webben utan att det blev bråk om mer. De sover nu. K och P. I morgon börjar en ny vecka.

Mina drömmars natt VI

Jag var på ett fik. Satt för länge på toaletten. Andra gäster ville in. Det var något konstigt med toalettrummet. I ena hörnet fanns en öppning som ledde in i ett annat rum. Senare vid bardisken en kille jag inte tänkt på de senaste 20 åren. Ytterligare lite senare. Promenad på en slänt. Längst ut lutade det brant ned mot havet. Snudd på ett stup. Jag hittade en kälke. Ett hemmabygge vad det tycktes. Undersidan var ett stort Ron Sexsmith-pussel där det fattades några bitar. Eventuellt var jag fortfarande kvar på fikets toalett. I det andra rummet. Där fanns en vinflaska också. Lite senare ändå gick jag förbi några barn som lekte´med en likadan kälke. Det vara bara några andra pusselbitar som fattades på den. Jag funderade på om jag skulle kunna kompletera mitt. Sen simmade jag i vattnet därnere. Det var något med en olycka och något med en lögn.

Tyngden (Låttips #106)

The Weight. Låten är ju förstås The Bands. Ett band så rotat att Herr Alarik kanske inte fullt ut kommer att förstå att uppskatta det efter förtjänst förrän han fyllt 50. Inte så att jag inte tycker att det är ett bra band, det känns bara som att andra hör ännu mer där. Så länge. Titta på Mavis Staples och Billy Bragg. Billy är förmodligen en av de utländska artister jag sett flest gånger. Mavis har jag bara sett två gånger och det var egentligen en. Dels på scen på Lollipop med Staple Singers och dels i publiken på samma ställe. Hon och systrarna stod bara någon meter ifrån oss i publiken under ett par låtar av Johnny Cashs uppträdande och det var svårt att veta om jag skulle titta framåt mot scenen eller snett bakåt åt vänster. Nästa fredag spelar hon i Stockholm på vad som måste vara en av de tyngsta konsertkrockdagarna på länge. Mavis Staples på Berns, Lloyd Cole på Katalin i Uppsala och Teenage Fanclub på Debaser Medis. Jag kommer att vara på den sistnämnda.

Uppsnappat

- Man får hota människor. Det är effektivt.
- Är det säkert?
- Javisst det gäller bara att kunna backa upp det.
- Men om de blir bråk då?
- Slå först. Man vinner mycket på det.
- Bra tänkt. Jag gillar det.



Notera att det är "Man får hota..." som i det är så man gör och inte som i det är tillåtet och "Är det säkert?" som i är det inte farligt och inte som i är det verkligen tillåtet.

Snö och dagligt bröd i Hornstull

Vi var tidigt ute. Barnen gungade i frostnupna gungor och kylan bet i kinderna. Det var igår. Idag föll regnet och sedan snön. Blöt och obeveklig. Jag monterade vinterframhjul på barnvagnen och tog mig ned till centrala Hornstull för att köpa bröd. Basen till fisksoppan var redan gjord och förskolehämtning stundade.

Igår på biblioteket. Det finns två tunnor innanför dörren. Readcycling. Ta en bok och lämna en annan. Jag tog en. Skall lämna en annan. Tids nog. Ett satans år. Det var den jag tog. Den handlar om de sista svåra svältåren i Sverige. 1867-1868. Det är inte ens 150 år sedan. Den finns som TV-program också och jag har beställt för oj vad jag vill höra Hans Villius, som tillsammans med Olle Häger och Carl Torell står som upphovsmän, läsa de här texterna. Programmet finns tyvärr inte i SVT:s öppna arkiv men borde ha repriserats i valrörelsen för att ge lite välbehövliga perspektiv på tillvaron. Boken kom ut 1978 och kostar runt hundralappen på antikvariat på nätet och jag skulle dryga 50 sidor in säga att den är värd det. Jag fuskade och tjuvläste lite på sid 68 igår kväll och hade gåshud på nästan hela kroppen. Tänk er bara Villius röst och det här: "Till Avaträsk kom frosten 18 juli - döden som en vit svepning över kornåkrar och potatisland. Ner till Västernorrland nådde "halshuggarnatten" en ljus, tidig morgon den tredje september, i panik började bönder och torpare skära korn som ännu var grönt och omoget. Natten mot den 24 september gjorde frosten slut på all vegetation. I sju graders kyla. Två månader innan hade dansbanor lövats lövlösa till midsommardansen. Nu hjälpte inget sommarhopp, ingen förtröstan. Katastrofen, missväxten gick inte att hejda. Och den angick alla." Med den medellivslängd vi har idag är det inte ens två mansåldrar sedan. Några dåliga skördeår följt av en ovanligt kall vår och en tidig vinter och fattiga männsikor svalt ihjäl i den norra delen av ett litet u-land som hette Sverige medan andra skodde sig på ökade priser för mat och utsäde.

Jag har mest bara spelat Curtis Mayfields Got to find a way den här kvällen, men de senaste dagarna har även Jackson C. Franks självbetitlade platta från 1965, Håkan Hellströms senaste, Curtis Roots och proggplattan När dom talar om fred snurrat.

Sid nio i Ett satans år inleds så här efter rubriken Sverige - en by på landet på sid sju:

"Giv oss, o Gud ett dagligt bröd
Förskona oss för hungersnöd

Bönen står kvar i svenska psalmboken. Den sjungs aldrig. Men en gång i tiden angick den oss. Och 1867 sjöngs den av svartklädda, rädda människor i fullsatta kyrkor i svältlandet Norrland. Det är drygt 100 år sedan. Tre generationer, inte mer."

Söndag i Hornstull

Solen skiner därute. Skiner över ett allt mer avlövat Tanto. P som sover på balkongen är närmast. Här inne lyssnar vi på Curtis Mayfields Keep on keeping on från plattan Roots och försöker hålla nervositeten stången. Om en och en halv timme stundar returmöte i domderbyt. Sirius från lärdomsstaden måste slå J Södra från kristendomsfästet Jönköping. Måste för att ta sig tillbaka till Superettan. Jag läste just ut Bodil Malmstens Det finns inga lyckopiller. En märklig liten skrift, ett beställningsverk för Sveriges Informationsförening. Förmodligen har hon rätt fast en seger i den där matchen om några timmar skulle åtminstone för stunden fungera som ett. Så länge bakar vi muffins och leker med mjukjordgloben. Sverige är där det är och är som det är.

Allhelgonaafton i Hornstull

Solen är på väg ner. P sover sin eftermiddagssömn. L och K gör parkerna osäkra. Jag sitter i fåtöljen. Håkan lät bra men nu är han avstängd. Jag skriver och tittar på Våra vänners liv på SVT Play. Eller lyssnar för just nu när bokstäverna tar plats på skärmen ser jag ju inte Play-bilden. Sen växlar jag över och då skriver jag förstås inte. Niklas skrev något om att inte skriva. När man inte vill berätta. Jag plockade upp Nöjesguiden idag. Någon bloggare som uppenbarligen är känd för sådana som känner till sådant säger att hon blir typ sprallig i fingrarna om hon inte bloggar. Jag vet inte. Jag läste DN i morse också. Strage. Om döden. Den texten berörde. Scenen i Våra vänners liv där skilsmässopappan tar med skilsmässodottern hem till sin nya ungkarlsetta också. P hostar i sömnen. Det där lilla, lilla ögonblicket för en timme sedan. Alldeles innan hon somnade i min famn. När ögonlocken klippte, när hon kämpade emot och när de slutligen stängdes och den där lilla utandningspusten gick genom hennes kropp. De där små och stora sakerna som ingen kan förbereda oss på.

The things we do

Vet inte riktig var idén kom ifrån men så satt jag plötsligt där med novembernumren av Mojo och Uncut och plockade en låt vardera från de nya plattor (Morrissey fick en friplats också med sin utökade återutgåva av Bona Drag) som fått fyra stjärnor eller fler och som jag hittade på Spotify. Ni har resultatet på Uncut Mojo Nov 2010. Själv lyssnar jag på senaste Håkan Hellström. Den första av hans som jag köpt sen den första men det var som att den ropade mitt namn därifrån skyltfönstret på Mickes. Solen skiner över Hornstull och har vi tur har byggjobbarna tagit halvdag.

Vad lyssnar du på nuför tiden?

Glenn Tilbrook and the Fluffers - Pandemonium Ensues (cd)
The Pipettes - We are The Pipettes (cd)
Stornoway - Beachcomber's Windowsill (cd)
Vic Godard & Subway Sect - Singles Anthology (cd)
Reg King - Reg King (cd)
Greg Perry - One for the Road (cd)
Gregory Isaacs - More Gregory (cd)
Lloyd Cole - Broken Record (cd)
Doktor Kosmos - Ett enkelt val (cd)
Squeeze - Cool for cats (lp)
Iggy Pop - Party (lp)
The Feelies - Only Life (lp)
The Dream Syndicate - The days of wine and roses (lp)
Levek - Look on the bright side (mp3)
Pelle Carlberg - Fotbollsvänner (mp3)
Gary Ogan & Phil Lamb - Portland (lp)
Monica Zetterlund - Monica (lp)
General Johnson - Let's fool around (special disco version) (tolva)
Säkert - Facit (cd)

Tisdag i Hornstull

Regn faller. Jag sitter i soffan. Van Morrisons Hymns to the silence på stereon. Ian Rankins The Complaints i knäet. Snart utläst. Läggdags stundar. Det är inte mycket mer än så här och det är bra.

Emigrantvisa (Låttips #105)

Jazzbalett. Det är inte ett ord som normalt skulle locka mig. Men när det är Jan Johansson och George Riedel är jag oftast beredd att göra undantag. Köpte jag så idag skivan Rörelser med herrarna. En del av musiken därpå kommer från Jazzbalett 63. Jazzbalett. Det kanske kommer att ta ett tag men som alltid med Johansson finns det något där och så fick skivan mig att börja bläddra i Erik Kjellbergs bok Jan Johansson - tiden och musiken och sen gick jag ut på YouTube och fastnade i klippet nedan som nog inte har så mycket med jazzbalett att göra men desto mer med Jan Johansson. Emigrantvisa finns förstås också på Jazz på svenska.