torsdag 3 mars 2011
Bara som jag trodde (Låttips #116)
Jag lyssnade aldrig på Mikael Wiehes Sånger från en inställd skilsmässa när den kom härom året. Men så stod den på Mickes för 30 spänn och jag tänkte på den jag var för drygt 25 år sedan. Killen som köade till Wiehe i Fyrishallen, som cyklade till Gränbyparken, som lyssnade oavbrutet på Fågel Fenix medan sidorna i Per Anders Fogelströms stadserie etsades in i hjärnbarken. Jag slog till. Jag har för första gången sedan 1988 års Basin Street Blues på allvar lyssnat på en Wiehe-platta. Jag är tagen. Det här är en galet naken terapisession. Om man kan se och höra bakom sina och mediernas bilder av Mikael Wiehe och förstå att det är en männsiska där är en låt som Om jag ska klara det här nästan omöjlig att lyssna på. Det är ett rent destilat av skilsmässosmärta och livskris som bitvis får Ulf Lundells Den Vassa Eggen att framstå som lätt uppsluppen. Men det är förstaspåret Bara som jag trodde jag lyssnat mest på. Om du har svårt för Wiehe så försök att tänka dig den med Hajen, Kajsa Grytt, Håkan Hellström eller Weeping Willows Magnus Carlsson. Omstöpt till pianoballad, soulsmärta eller countrytårare. Det kan mycket väl vara den bästa svenska låt om när allt rasar samman som du missat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Wiehe i Fyrishallen? Jag har suddiga bilder, dvs pappersbilder, inte ihuvudet, tvärtom det var bra som tusan, från Barowiak. Turné i samband med Basis street bluesplattan. Minns inte vem vilka jag var där med men det skulle inte förvåna om herr A var med.
Japp. Jag och H köade till Fyrishallen långt innan insläpp och blev besvikna när Wiehe anlände i något så bergerligt som en taxi. Tror att jag var på Barowiak och att det i så fall var den första konsert jag såg där, åtminstone med en svensk artist, som kostade över 100 spänn.
Vad gäller minne är du absolut i klass med nämnde H när du t o m minns vad det kostade. För egen del börjar jag undra om jag t o m besökte två Wiehekonserter på Barowiak under dom där åren, men där börjar det bli dimmigt. Annat Wieheminne är hur jag och min pappa lykades hamna på spelning på ett torg under stadsfestival i Kalmar och pappa stillsamt påpekade att Wiehes lyrik kanske inte alltid är så långt ifrån dansband och Björn Afzelius som sonen skulle vilja.
Visst är den bra och visst hade jag missat den, men ändå lite störande att man hela tiden hör Across the Universe i bakhuvudet när man hör den, eller är det bara jag som gör det?
Ibland måste man helt enkelt ignorera fäder Magnus. Mitt minne är för övrigt knivskarpt men sporadiskt.
Jag tror att du är något på spåren Jens-Peter.
Skicka en kommentar