Jag är en kontrollerad, någorlunda belevad och välutbildad medelklassman, låt vara med rötter som sträcker sig tillräckligt långt tillbaka mot fattigare tider för att jag alltid ska titta på prislappen även om jag utan problem kan ge min barn vad de behöver och mer därtill, och jag vill skrika åt dem. Kom igen då vill jag skrika. Ge er på några i er egen storlek vill jag skrika. Era jävla förbannade fegisar vill jag skrika. Om det nu är så att det ska vara mer ekonomiskt motiverande att arbeta kan ni väl sparka rakt framåt istället för nedåt vill jag skrika.
Jag står här med särade ben och tar den första sparken precis där det skulle kännas som mest för den välmående medelklassen. Dra ned VAB-dagarna till de där tio om året det var när jag var barn bara eller ta bort dem helt när ni ändå håller på (att bara ta bort jobbskatteavdraget för den som är hemma med sjukt barn känns som ett alldeles för mjäkigt förslag). Ta bort VAB bara. Gör det. Kom igen bara. Visa lite beslutsamhet och styrka.
Jäklar vad mycket mer det skulle arbetas i det här landet, jäklar vad mycket mindre pengar det skulle behöva plockas ut ur statskassan, jäklar vad många rutavdragna nya dagbarnvårdare med egna små företag som genererar nya skatteintäkter vi skulle få se. Jäklar vad ni skulle få pengar över för att sänka skatter och hjälpa samhällets mest utsatta medborgare.
Jäklar vad ni skulle få känna på vad som händer när man ger sig på några med kraft att försvara sig.
Jag har för övrigt uppdaterat låtlistan Take no heroes - only inspiration med anledning av Internationella kvinnodagen och bokat fyra semlor på Café Dello Sport som ska bli efterrätt till den där fisksoppan vars bas redan puttrar på spisen. Solen glittrar i de få kvarvarande smältvattenpölarna på taken här i Draken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar