Jag vet inte men jag har alltid haft svårt för Brian Eno. Missförstå mig inte. Jag har säkert tre plattor med honom och är evigt tacksam för vad han gjorde för Bowie i Berlin och nu när jag lägger
Taking Tiger Mountain på skivtallriken låter den absolut bra. På ett intellektuellt plan kan jag absolut försöka och uppskatta honom, det här är känslomässigt. Och jag vet inte varför. Om jag hade glasögon, var smartare och musikalisk skulle jag säkert se ut som Eno. Det hjälper inte. Inte heller att mina första associationer till andra musiker är Howard Devoto, Kai Martin och Moby. Det hjälper nästan inte alls och då äger jag ändå såväl dubbelvinylbootleg med Magazine som musik med Luxuria och
Buzzkunst-plattan (jag har å andra sidan försvinnande lite Kai Martin & Stick eller Moby). Jag vet inte men det är som att Eno på något sätt står i vägen för sig själv. Jag får nog helt enkelt bara finna mig i att det är som det är i väntan på ändring och ge er den här popskylten som naturligtvis och förstås fotograferades intill Konstfack vid Telefonplan.
PS. Det hjälper faktiskt lite när jag tänker mig att Dexys Midningt Runners istället för
Geno hade döpt sin första listetta till
Eno och på något sätt knutit an till när Nick Lowe döpte en EP till Bowi efter att Bowie döpt en LP till Low men det är lite väl tilltrasslat. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar