Det är så oerhört svårt ibland. Att inte lägga sig i. Att inte rätta. Att inte vara en som vet bättre. Jag åker hiss. Nedåt. På väg till markplan och helg. Två tjejer åker samma hiss. De pratar lite. Jag kan inte stänga öronen.
- Hon var med i en film. En sån där gammal Beck-film.
- Mmmm.
- Mannen på taket. Typ innan Haber.
- Så ni är skådisar i er familj?
- Nej hon var typ statist. Han, vad heter han? Gösta Ekman tror jag det var.
Och precis där vill hela mitt inre bara skrika - Carl-Gustaf Lindstedt - men jag håller förstås tyst. Väntar bara på att nå markplanet. På att dörrarna ska öppnas. Helgen börja.
2 kommentarer:
Hehe. Jag vet i tusan om jag hade klarat att hålla snattran. Jag tror tyvärr att det är mer den messerschmittska delen i mig, snarare än den sociala ;)
/A
Ja ibland är det svårt.
Skicka en kommentar