Whitney och soulsorgen

Jag läste det på Twitter i morse. Whitney Houston är död. Jag läste om henne så sent som i veckan. Pop Vol 2 #7. En gammal tidning från hösten 1998 som parkerat på lilla toan. Jag läste Andres Lokkos recension av My love is your love. Den som bara handlar om titellåten från skivan. Låten som i viss mån fick mig att omvärdera Whitney Houston. Att lyssna. En av 90-talets allra bästa. Hon är på baksidan av tidningen också. En helsidesannons. Det glittrar i hennes ögon.

Jag läste aldrig allt skvallret. Var för ointresserad. Hon var ändå aldrig min. För alla sina skivor och all sin kärlek till det där som kallas soulmusik rymmer det här hushållet ändå bara tre singlar med henne. Jag följde upp med den andra. Junior Vasquez discoremix på I learned from the best.Jag gjorde aldrig det. Lärde aldrig. Jag försöker ibland och någon gång träffar det rätt men hur gärna jag än skulle vilja, och ni ska veta att jag skulle vilja, så är den moderna soulmusiken inte riktigt för mig. Är inte riktigt min. Det är inte för inte som den där R. Kelly-plattan fortfarande står ospelad i klädkammaren sedan jag hittade den i grovrsoprummet (den recenserades för övrigt i samma gamla nummer av POP och fick åtta av tio, Whitney fick en sexa). Den moderna soulen är något för de andra och jag avundas dem medan jag gräver ner mig i arkiven och blåser dammet av något gammalt kvalitetssäkrat (jag har förstås många fler låtar med både Cissy och Thelma Houston än med Whitney).

Jag ser henne varje vecka. Whitney. Hon tittar tillbaka på mig från tiokronorsbackarna. Det är den blåa plattan och den som är orange. Åtminstone som jag minns det nu. En med klänning och en med jeans och linne. Hon ser så ung och levande ut där. Jag har en låt kvar att spela. Jag upptäckte den förstås via Kevin Rowlands cover. Blev så pass besatt att jag köpte den med både Whitney och George Benson också. Kevins version är förstås min, det är som det är, men den är väldigt bra med Whitney också. The greatest love of all. Förmågan att älska sig själv. Den vi måste ha för att orka leva även om vi har så mycket annat. Och om inte älska går så åtminstone fördra. Jag ska plocka upp de där båda plattorna nästa gång. Ska ge dem en chans. Ska ge henne en chans. Trots att det förstås är försent på på så många sätt. Men en sak är det aldrig för sent för. Att orka lyssna. Att försöka lyssna. Att höra från från ett annat håll. Jag ska försöka göra det. Men först ska jag spela den här på sanslöst hög volym.