Grevious Times (Låttips #161)

Lord Uptown har en ny video ute och då är ju förstås inte Herr Alarik sämre än att han tar och uppärksammar saken.

Svänggäng (Låttips #160)

16 juni är det dags igen så nu vill jag att ni tar fram era kalendrar. Sen skriver ni in att jag gästar DJ Skåne bakom skivspelarna på Pet Sounds Bar sagda kväll. Klara? Bra, då kan ni svänga loss till The Equals och Black Skinned Blue Eyed Boys som nästan säkert kommer att vara en av de vinylsinglar som spelas den där lördagen. Fram till för en kvart sedan hade jag faktiskt aldrig sett videon. Om sångaren känns igen kan det bero på att det är en ung Eddy Grant. The Equals var för övrigt också bandet bakom Police On My Back som The Clash gjorde en cover på på Sandinista. Men det visst ni väl förstås redan.

 

Rapport från en lunchrast

Jag gick till den bortre indiern. Beställde. Satte mig. Läste Lars Gustafsson. Kvinna vid bordet framför mig. Två män vid det bakom. Jag vid det tredje, räknat från disken. Maten kom in. Åt. Läste mer. Kvinnan hostar, rosslar. Plötsligt svänger hon bägge benen över bänkens kant och landar på golvet. Ostadigt. Svajar. Återfår balansen. Tar flaskan på bordet. Den halvt urdruckna. Halsar. Går kraftigt lutande förbi mig. Jag minns inte hur hon såg ut. Männen vid bordet bakom. Jag ser dem inte. Men hör. De diskuterar en kontorsflytt. Hur dumma alla andra är. Sexskämt är inget de drar sig för att dra. Plattityder något de behärskar. Till fulländning. De funderar över om kaffet är drickbart eller inte. De är som folk är mest. Lite värre än önskvärt. Jag reser mig upp och går. De ser ut precis som jag tänkt mig.

Söndag i Hornstull

Jag borde kanske skriva lite utförligare om grillkvällen i fredags, om Clownen Manne i lördags, om solen och värmen och den där gungstunden med K. Om cykelturen till Pet Sounds Bar och hur bra låtar det spelades där eller om storloppisen här i hettans Hornstull i dag. Kanske om skivorna som köpts, Sirius trepoängare och grönskan på Tantoberget. Kanske om P när hon sjunger. Men det blir inget av det. Ingenting av med det. Jag tänker bara sitta här och läsa Niklas Råströms Stig. istället.

Så lunka vi så småningom

Herr Alarik är ju inte den största av krogguider men skulle ändå om ni råkar snubbla av tåget i Uppsala vilja rekommendera det högkvalitativa hål i väggen som kallas Dryck. Bra och personlig service, väldigt gott och om du har med dig trevligt sällskap just trevligt sällskap. Prisvärt? Ingen aning men jag gissar att jag svarar ja när jag får se min del av notan.

Frukostera mera

Jag ser på Eurosport Player på en skärm på mitt skrivbord. Giro d'Italia. Cyklisterna kämpar sig uppför och susar sedan dödsföraktande nedför. De här bergen. Det ser varmt och vackert ut i Italien och det är det i Sundbyberg också. Åtminstone var det varmt på lunchen. Jag gick till den bortre indiern. Åt. Läste i Yllet. Lars Gustafsson skriver på sid 60: Att en skola inte är någon riktig skola ser man redan när man kommit innanför klassrumsdörren: allt är uppbyggt för att läraren ska ställa frågorna, inte eleven. Det kanske är orättvist men en bild av Jan Björklund tornar upp sig i mitt inre. Frukosten då. På fredag. Vacchi och Adamson på Bianchi Café. Jag tror på det för er som är i Stockholm.

Vardag i Hornstull och annorstädes

Vad vet jag om dem? Det döps och det stöps. I slott och koja. Samt mittemellan. På nyhetsredaktioner och Twitter. Det förfasas och hausas. Namnet men kanske mest det här med att hon en dag som drottning måste vara medlem i statskyrkan som inte längre är statlig. Som om det skulle vara det stora problemet med en drottning. Bristen på valfrihet. Valfriheten. Den heligaste av heliga. Förhoppningsvis är väl allt avskaffat till dess och om inte går det ju alltid att abdikera. Eller låtsas. Kejsare har varit nakna förr. Kungligheter också.

I går kväll i köket. K och P som lekte frisör. P som satt så tåligt och stilla och K som kammade och tofsade. P sen framför spegeln. Fyra tofsar på skallen och skrattet. "Ja e Pippi Långstrump". Hon säger inte längre Långstrump som hon gjorde förut. På det där oefterhärmliga sättet jag önskar att jag hade inspelat. Det kallas utveckling och är oerhört svårt att avsäga sig. Det kallas anpassning och den har nästan alltid både hängslen och svångrem på. Ibland sneglar den oroligt över axeln.

Jag läser Lars Gustafssons Yllet utan att veta om det märks och köpte en skiva med REM på lunchen. Har aldrig hört Murmur men nu ligger en cd för 20 spänn här snett till vänster om mig på skrivbordsytan. En sax med blått handtag sticker fram under men det märkligaste är förstås bilderna på Michael Stipe med hår.

Det kom en man med köksluckor och ringde på dörren i morse. Nylackade, hemforslade. Vi återställer så gott det går ett kök. För det närmare ursprungsskick. Jag har ingen aning om vad det är ett utslag för. Ett tecken på. Om det är en trend eller tendens eller annat men det är så. Luckorna är lätt gråa och och vi måste skaffa handtag till dem. De vi har på luckorna som snart blir gamla, fast de är nyare, är för nya. 

REM gör en cover på Velvet Undergrounds There She Goes. Den var ursprungligen en b-sida till singeln Radio Free Europe men cd liksom datafiler upplöser allt det där. Formen blir en annan även om vissa av oss fortfarande tänker i dess banor och minns att Watermelon Men gjorde en cover på samma låt på plattan Past, Present and Future.

P i morse i hallen. Med de ärvda sandalerna hon fick i går kväll och knappt ville ta av sig vid läggdags. Den där glädjen och storögdheten inför tillvaron som vissa av oss skulle ge nästan vad som helst för att få ha samtidigt som vi gläds över att få dela någon annans. Allt det. Och någonstans i bakgrunden. Vetskapen om att allt det här kan ta slut.

Söndag i Hornstull

Bra stunder. Mest. Återkommer.

Fri som en vind vill jag vara (Låttips #159)

Saker jag aldrig trodde

Att jag skulle sitta på Astrid Lindgrens Barnsjukhus en tidig semstermorgon och vara alldeles tårögd över hur bra sköterskan som utför rutinkontrollen på P är. Hur hon vänder sig till 2-åringen istället för mig och noga visar alla saker som ska användas och förklarar vad hon ska göra och i vilken ordning. P grät förstås ändå en del och ville inte ta av sig tröjan men det gick så mycket bättre än vad det gjort så många andra gånger. Och hon var så stolt i går kväll. Det hördes så tydligt på rösten. "Jag varit hos doktorn".

Att jag skulle sitta på Skansen med 15 femåringar och två pedagoger och äta kokt korv från termos och svara på frågor om vad fåglar äter och sen leda fem av barnen genom akvariet och lyssna på deras funderingar om vilka ormar som är giftigast och hur gamla sköldpaddor kan bli. Att barn som jag inte tidigare kände skulle smyga sig upp vid min sida och sticka sina små händer i mina större när vi vandrade tillbaka till förskolan.

Att jag skulle stå som vilken fotbollsförälder som helst på Zinken och se ett 80-tal 06:or prova på att nicka, dribbla boll mellan koner, passa sina kompisar och leka match. Att jag skulle stå där med mitt kaffe i plastmugg och tycka att det var så kul att se dem ha kul och sen promenaden tillbaka till grillen i Draken. Några föräldrar med barnvagnar och framför oss de där underbara ungarna som försvinner allt längre bort på sina kickboards.

Till nästa PAL

Rapport från en lunchrast

Jag gick till den bortre indiern. Med kollega C. Vinden bet på ett helt annat sätt än i går. Ni har missat en del men vi släpper det och går vidare. Ja till och med KD-utspelet om föräldraförsäkringen, Sirius segrar och de här dagarna när det bara var jag K och P. Vi går vidare till Myrorna istället. Jag köpte en bok från förr där. En jag gillade som barn. Pingvinen Pondus. Dock inte exemplaret nedan. Min bok är på svenska. Berättad av Gösta Knutsson. Lite magstarkt ord för översatt kanske, berättad, men hej det är Gösta Knutsson. Då får man ta ut svängarna lite. K eller P eller bägge får den. Det var väl mest bara det även om ni kanske också vill veta att K doppade fötterna i Årstaviken i går eftermiddag och att världens mest efterlängtade mamma, i form av L, kom hem.

Baktakt i Hornstull

Om ni råkar befinna er i Hornstull i kväll och inte ska se The Selecter på Strand eller har andra planer tror jag mig om att kunna rekommendera det här lilla evenemanget. Med lite tur kanske jag rent av piper förbi själv och tar en öl. Fast risken är förstås stor att det i likhet med tanken på att se Tant Strul på Kafé 44 i går kväll försvinner i en utdragen nattning av två fina små ungar. Förresten borde det ju beroende på när The Selecter går på scen passa perfekt som uppladdninng till konserten.

A Solid Bond in My Heart

En del av Herr Alariks hjärta kommer alltid att rymma det tidiga Style Council han var för ung för att ta till sig där och då (fullt upptagen som han var med att plöja The Jams back catalouge efter att ha upptäckt dem i samband med att Wessels reade The Gift). En del av Herr Alariks hjärta kommer dessutom alltid att rymma Respond Records, artisterna som låg där, och den där känslan av ungdom och optimism. Nedan en knapp kvart som rymmer såväl Tracie sjungandes The House That Jack Built på sin 18-årsdag som Style Councils första publika framförande av A Solid Bond in My Heart. Det och mer. Dagar som den här älskar jag YouTube och männsikorna som orkar gräva och dela lite extra.

 

Beware of Darkness (Låttips #159)

Paul Simon, och en Yo-Yo Ma som jag naturligtvis borde ha en koll jag saknar på, får årets Polarpris (det som  alltid får mig att tänka på en husvagnstillverkare som 1981 sponsrade ishockeylandslaget) och jag borde ju förstås tipsa om någon skön låt med Paul Simon men iställer är det George Harrison som dyker upp. Ödet och dess outgrundlighet. Samtidigt skall sägas, eller snarare skrivas, att så väl Simon & Garfunkels Greatest Hits som Paul Simons There Goes Rhymin' Simon nog tillhör de fem mest spelade skivorna i min barndoms hem. Åtminstone som jag minns det. De andra skulle i så falll vara Gilbert O'Sullivans fina och underskattade fullängdsdebut Himself (jag köpte för övrigt Nothing's Rhymed på vinylsingel i helgen), Lill Lindfors Du är den ende och Beatles Oldies but Goldies. Kanske var det den sistnämnda som fick mig att tänka på George. Paul Simon och George Harrison spelade förresten tillsammans på Saturday Night Live 1976. Tyvärr hittar jag inga rörliga bilder från det på YouTube.

I Really Love You (Soul Monday #29)

Soul Monday är tillbaka. Åtminstone tillfälligt. Hur skulle något annat kunna vara fallet när den här fint koreograferade och ännu finare sjungna lilla biten finns på YouTube. Tidskoden får vi leva med och det är lätt att göra när sådant här hittar ut och fram. The Ambassadors. Den som vill läsa mer scrollar lämpligen ned till #5 här.

 

Snooker break

Paus i snooker-VM. Någon sopar gångarna. Bordet kontrolleras och putsas. Några få i publiken sitter kvar och vaktar sina platser. Jag är förstås, och tack och lov, mer intresserad av själva spelet men jag gillar verkligen de här stunderna med bara feeden på Eurosport Player också. Lokalen som töms för att sedan sakta fyllas igen. Några enstaka människor som rör sig i bild. Stillheten. Lugnet före sprängning.

Rapport från en lunchrast

Det var en sådan där dag när det inte ville sig. Vi stod i en kö. Den var lång. Jag gav upp. De andra stod kvar. Smet in på Stsdsmissionen. Where'd you learn to kiss that way med Field Mice och Willie Nelsons Songbird. 40 spänn. Gick ut igen. Där stod de andra utanför lilla sushin. Jag beställde en att ta med jag med. Väntade. Väntade. Väntade lite till. Fick. Gick. Tillbaka. Åt. Nu ser jag semifinalen mellan Maguire och Carter på Eurosport Player i högra ögonvrån och gör så gott jag kan.

Mästarnas mästare

Det finns inga konstanter. En av de där självemotsägande satserna. Den sanning som finns är den sanning som säger att sanningen aldrig är sann. En annan. Ändå kändes han som en konstant. Stephen Hendry. Han har varit med så länge jag har sett på snooker. Han var med innan jag började titta. Det kändes som att han alltid skulle finnas där. Med en bekymrad rynka eller ett snett leende. Lutad över bordet.  Nästan alltid väljande en attack hellre än att spela safe. Kön som förs bakåt och skjuter fram. Bollträffen. Poäng. Eller en lätt huvudskakning. Något uppgivet som drar förbi i blicken.

Det är ett tag sedan hans absoluta storhetstid. Visst är det. På 90-talet var han kungen av snooker. Vann VM sju gånger varav fem i rad och dominerade sporten fullständigt. Tog hem alla rekord som fanns, vann allt som kunde vinnas. Åtminstone måste det ha känts så för motståndarna. Alla dem som han körde över med en ny typ av snooker. Den vi älskar i dag. Han förändrade spelet. Fullständigt. Attack blev allt. Åtminstone nästan. Han kunde förstås spela bländande defensiv också men det är inte för det vi kommer att komma ihåg honom. Utan för att han när chansen väl kom (ibland innan också) tog den. Attackerade. Våga och vinna. Och som han vann. Yngste världsmästaren någonsin. Elva 147-serier varav tre i VM. Över 750 centuries. 36 vunna rankingturneringar. £8 637 600 inspelat i prispengar. Några rekord delar han med andra, något enstaka har han måhända förlorat, men den samlade tyngden är han ensam om. 

I år fick han kvala in till det VM jag en gång vill besöka. Han låg som nummer 23 på rankingen. Han gjorde det med bravur. Vann i kvalet och var i sin 27:e raka VM-turnering. Fixade 147 igen i första matchen och avfärdade regerande världsmästaren Higgins utan problem i andra omgången. I går tog det stopp.  Jag såg det själv på Eurosport. Hur Maguire blev för svår. Siffrorna tydliga i överkant. 13-2. Ändå log Hendry. Bekymmersrynkan var inte där. Det var som att han var tillfreds med vad som hände. Som att han visste något vi andra inte visste. Länge hoppades jag att han skulle komma tillbaka. Att det skulle komma en mirakulös vändning. Att det var den som äntligen startade när han till slut vann sitt andra frame. Men matchen tog slut. Och sen på presskonferensen - karriären. 

Det är över nu. Stephen Hendry lägger av. 43 år gammal eller ung.  Hade det gällt någon annan hade det väl inte varit så märkvärdigt. Snookerspelare kommer, snookerspelare får svackor, snookerspelare kommer igen - snookerspelare går. Lägger av. Ger upp. Slutar. Pensionerar sig. Men Stephen Hendry. Och det är inte för allt hann vunnit, inte för alla rekord. Inte ens för spelet som syns i alla spelare som kommer efter honom. Åtminstone inte bara. Det är något mer. Han var ju konstanten. Det var en sanning, så sann som de kommer, att han alltid skulle stå där. Med det där sneda leendet. Redo att spränga igång en ny match.

Kung Pilsner Arena

Allt är inte snooker även om jag nog ser lite mer än medelsvensson på det VM som pågår. Men det är alltså inte allt. En del är sportnamn också. Lag förstås men även arenor. Kung Pilsner Arena. Har svårt att tro att det skulle gå att döpa en till det i det här landet där kaffe och banker gömda bakom vänföreningar ligger närmare till hands. Fast å andra sidan kanske det är lika bra.