Och gjorda av bly (för tre dagar sedan)

Jag hade tänkt att hon skulle få gunga innan men det föll ett stilla sommarregn på förmiddagen och Hornstull. Vi åt en tidig grötlunch och bytte från fyrans buss till treans. Två månader senare och vi var tillbaka på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Inte på återbesök utan inskrivna. Angiografi. Angio som those in the know säger. Det jag fram till för någon dag sedan hade fått för mig heter angliografi.

De ska gå in via ljumsken. Spruta kontrastvätska i hjärnan. Röntga på blodkärlsnivå. Jag tänker på den där filmen som visades på TV (på den tiden det bara fanns Sveriges Television) på nyårsafton förr i tiden. Den där en liten ubåt placceras i blodomloppet. Det finns ingen ubåt här men det är science fiction det känns som.

Hon sov på bussen och vaknade förtvivlad i ett undersökningsrum. Vägdes och mättes gråtande. Hon har verkligen fått nog av sjukhus. P. Lilla älskade P. Det är bra att vi är här men det är jobbigt också. Fast alla är så snälla och så glada över att hon återhämtat sig så bra. Hon var gladare sen i allrummet. Lekte, läste och tittade på fiskarna.



Vi satt länge i väntrummet i väntan på att få prata om morgondagen med en röntgendoktor innan L insåg att något var fel. Hon ringde upp till Q82s och sen fick vi komma in. Vårt papper hade hamnat i fel inkorg. P är nummer två i morgon. Hon ska fasta sex timmar innan, hon kommer att få lugnande för att inte bli så upprörd när de ska söva henne.

Jag försöker vara positiv och att inte tänka för långt. Men det där alltid en risk finns där i bakhuvudet. Det finns alltid en risk när man söver små barn. Blodkärlen? De inne i hennes huvud. De bredvid det som brast. Jag försöker att inte tänka på dem. Jag skjuter dem framför mig. Det känns som att de är fastskruvade i marken och gjorda av bly.

Vi åt mikromat till middag och jag åkte hem. Bara en förälder får plats på rummet och K behöver dessutom den andra. Fast farmor är hos henne. P somnade redan kvart över sju. Somnade trött efter dagen i famnen på L. Hon hade fått lugnande och märkte knappt ens när de satte in infarten i handen. Fast då var jag redan hemma. Hade en bra kväll med K som sen hade svårare att somna. Hon kämpade emot till klockan var över tio och en framviskad improviserad saga om tre hundar på väg mot sjön gjorde jobbet. Jag hade inte lättare. Värmen som hänger i Hornstull i kombination med oron. Det är inte den bästa av huvudkuddar. I morgon är det dags.

Till nästa PAL