Vi lånade den på biblioteket. Här i ombyggnationernas Hornstull. The King's Speech. Fyra tunga Oscar och Colin Firth i huvudrollen. Den var förstås bra. Gradvall har för länge sedan skrivit om att stamma så och vad som går att göra för att inte fastna på orden. Jag fastnade på något annat. Något jag inte tror uppmärksammats eftersom det så sällan uppmärksammas. Eftersom vi inte vill.
För tre veckor sedan satt jag i en hyrd stuga vid världens vackraste stenstrand på Fårö. Jag läste åter om Sven Lindqvists Utrota varenda jävel som jag hittat i en hylla. Lite senare läste jag för första gången Bänkpress också. Hittad på loppisen vid affären. Lindqvist åker till sin älskade öken i den förstnämnda. Resan han förbereder sig fysiskt för i den andra. Han funderar som han gör. Det finns så mycket tänkvärt i de där böckerna.
Kungens tal i filmen. George VI av Storbritannien. Han får ihop sina meningar framför mikrofonen. Radiotalet går ut över det brittiska imperiet. Till en stor del av världen. Vi får se sändarna som når Asien och Afrika skymta förbi. Det är ett triumfens ögonblick. Han talar om att stå upp, om att kämpa mot dem som bygger sitt rike på den starkes rätt. Jag minns inte exakt hur orden föll och filmen är återlämnad men ni kan säkert tänka er. Det skall odlas patriotiska känslor av rättfärdighet och moralisk överlägsenhet. Det är klart att det ska. Hitlers nazism är motståndet. Jag är lika tacksam som någon annan för alla de britter som gick i döden för demokratin även om den hade något så föråldrat som en kung som statsöverhuvud. Till råga på allt en som var Emperor of India.
Det var förstås under det där talet jag hakade upp mig. Gick till den egna bokhyllan. Bläddrade i Utrota varenda jävel igen. På sid 22 skriver Lindqvist: "Den 22 juni 1897, samma år som begreppet "livsrum" föddes i Tyskland, nådde den brittiska expansionspolitiken sin kulmen. Världshistoriens största imperium firade sig självt i ett övermod utan like. Representanter för alla de av britterna underkuvade folken och territorierna, nära en fjärdedel av jorden och dess invånare samlades i London för att fira drottning Victoria på 60-årsdagen av hennes trontillträde." George var lika ung då som P som ligger och sover på balkongen är nu. I en annan tid och på en annan plats skulle han börja skolas in på förskolan på måndag.
Det är förstås fantastiskt att han, stamaren, kunde säga det han gjorde. Det är förstås lätt att förstå varför han sade det han sade. Han skulle övertyga ett lands arbetarpojkar om att gå i döden för att bekämpa ett annat lands arbetarpojkar. Han behövde ingjuta moralisk resning. Känslan av rättfärdighet. Den vilade på en lögn eller åtminstone en allvarligt störd självbild. Lindqvist igen på sid 19: "Satsen "Utrota varenda jävel" ligger inte längre från humanismens hjärta än Buchenwald ligger från Goethehaus i Weimar. Denna insikt har blivit nästan fullständigt förträngd - även av tyskarna som ensamma fått bära hundhuvudet för den förintelse som i själva verket är gemensam europeisk egendom."
Där stod han som högsta hönset för det största imperium historien skådat och talade som om inte det stod på en skakig grund av våld och hot om våld. Som om inte geväret och kulsprutan var den rätt hans rike stödde sig på i den del av världen vi kallar den tredje. Som om synen på lägre stående människor var främmande där han kom ifrån. Det var det jag fastnade på.
Jag slog över till text-TV när filmen var slut. De toppade med att den svenska tronföljden är på väg att säkras. Min första tanke var att det var kul för dem. Dagen efter när jag läste tidningarna. Det enda jag kunde tänka. Stackars barn. Att födas in i allt det där. I den historiska rest som borde vara historia. Min favoritroll bland alla Colin Firths är förresten fortfarande Tommy i Another Country. Earth on earth, a just earth.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar