Uppsamlingsheat II

Jag skulle skriva något om påskekrim men det blev inget bra. Sen skulle jag skriva något om Jan Johansson men det blev inte heller bra.

Bra var däremot de två första avsnitten av This Life. Det visste jag ju sen förut men det var kul att se att serien åldrats så väl. Vi har lånat den på dvd av några kompisar. Som en bonus fick vi med filmen som utspelar sig 10 år efteråt också. Den har vi inte sett. Det ser vi fram emot men först ska vi njuta av hela serien.

På tal om Jan Johansson hoppas jag verkligen att Heptagon ska släppa hans platta med barnvisor i en fin återutgåva snart. Så länge gläds jag åt att äntligen ha Younger Than Springtime på vinyl. Den är så bra och snygg.



Vi dricker ett vin som heter Morgon just nu. Det är ett lite roligt namn. Samtidigt väntar vi på att två kycklingar ska bli klara i vår Römertopf. Det är en lergryta. Orginalet förstås. Det är alla lergrytor. Lergryta känns väldigt barndom även om jag inte minns att vi använde det särskilt ofta. Vinlusen kan säkert mer om Morgon. Ibland blir jag lite avundsjuk när jag råkar försurfa mig in i mat- och vinbloggarnas värld. Det verkar så trevligt där.



Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och Slas Sov du så diskar jag. Den första hemma och den andra i kollektivtrafiken. De är bägge läs- och tänkvärda. Sov du så diskar jag. Det är en väldigt fin titel. Bitterfittan är kanske inte lika fin men låt inte det avskräcka.



Om en vecka har Sirius spelat sin första match i Superettan. Det känns fantastiskt bra att bara två lag kan åka ur och att hela tre går upp.

Nästa vecka ska våren slå till igen. 20 grader plus. Vi hoppas att ett hårt regn soch stans renållningsarbetare ska tömma gatorna på vintersand och damm innan dess. 20 grader. Kanske kan Nyfiken Gul öppna då. Grillad lammytterfilé, färskpotatis och en liten tomatsallad.



Ibland när jag ser äldre barn och tänker på att K också ska börja skolan en gång och gråta sig till sömns över killar eller tjejer är det som att ett hål öppnar sig inombords eller som i en mardröm där balkongen under mina fötter rasar medan jag i slow motion försöker vända mig om och få tag i tröskeln in till rummet. Det är tur att åldrandet sker stegvis så det kan gå att anpassa sig till nya faser.



Billy tipsade om en väldigt roligt episod med en amerikansk politiker, vådan av att vara oförsiktig med upphovsrätten och att hacka en hemsida utan att hacka för ett tag sedan. Kritan skrev bra om svenskt och Istanbul.

Häromdagen var det någon som flyttade ut ur huset. Det innebar en fullt fungerande cd-spelare från grovsoprummet till oss. Slit och slängsamhället har sina fördelar. Min barndom av Maxim Gorkij plockade jag upp också. Hoppas att allt annat som borde gått till Myrorna, Stadsmissionen eller någon annan hamnar där på något sätt.



Det stod om återutgåvor av böcker i DN idag eller kanske igår. Massor av förlag satsar på återutgåvor. Hur kan det samtigt vara möjligt att varken Tysk höst eller Onda sagor går att få tag på. Jag har lånat ut bägge till personer som varit smarta nog att behålla dem efter att lånedatumet gick ut.

På tal om böcker är det intressant att se hur stor uppmärksamhet översättningen av Ben Watts Patient fått. Det är förstås kul om det går bra för boken och Bodil Malmsten som ger ut den men det känns ändå lite underligt. Boken kom ju på engelska för tio år sedan.

Jag hade tänkt gå och se Little Red Snapper på Mosebacke men en kväll med K gick före. Nästa gång.

Påskpynt. Vi har en del att jobba på där.

Tisdag i tillvaron

Jag har egentligen inget att skriva. Jag hade det ett tag men ångrade mig. Jag orkar inte gnälla. Kanske hann ni läsa om ni är snabba eller har RSS-läsare. Ni andra gick nog inte miste om något. Annars har K feber. Jag är trött. Familjen har ätit pannkakor. Vi fick nycklarna idag. Jenny Owen Youngs på stereon. Helt ok men jag byter nog snart. Vår skulle vara fint. I brist på kan riktig vinter fungera. Hittade Tysk Höst på ett antikvariat i Uppsala. Via antikvariat.net. Mamma hämtade ut den. Ser fram emot att läsa om. Party Animals på TV8 på lördagar. Jag följer en TV-serie igen. Teamet bakom This Life ligger visst bakom. Jag gick förbi en kyrka som ska säljas och en affär för modelljärnvägar idag. K sov i vagnen. Det finns semlor på kafé nu. Än så länge har vi stått emot. En maillista jag var med att starta 1997 har gått publikt. Jag vet inte. Kanske var det på tiden. Kanske inte. Ännu fler kanaler. Inga länkar. Om jag jobbat hade jag sagt att jag behöver semester. Jag återkommer.

Onda sagor och fula böcker

Det är som ni säkert förstår verkligen inte min sak att racka ned på skönlitterära strävanden. Jag tycker helt enkelt att det är ganska bra att Bonnier utnyttjar sina kanaler (oavsett om det är Expressen eller TV4 med understöd från andra och fler) till att kränga sina klassiska böcker. Möjligen skulle jag kunna ha vissa invändningar mot några journalistiska vinklar, eller avsaknad av, kring det hela men jag orkar inte gnälla om det får fler att läsa Steinbeck eller vem det nu vara månde. Ok jag har i princip redan kört det här retoriska knepet tidigare men jag frågar ändå om ni inte trots allt väntar på en invändning nu? Det är klart att ni gör, så den kommer här och det handlar inte om varför de kallar böckerna inbundna när de inte är det. Istället varför, varför, varför måste de där böckerna de kränger med Expressen vara så erbarmerligt fula? Är tanken att de ska stå som negativa stilmarkörer hemma hos folk? Att de så kallade bildade (bildningsbegreppet kan vi diskutera en annan gång) ska kunna peka och säga kul att du är litteraturintresserad medan de nickar åt varandra och ler i mjugg? En gång i tiden gav ju Bonniers faktiskt ut böcker som var så snygga så, så, så orden fattas mig.

Vilket för oss in på början på dagens rubrik. Minnesgoda läsare vet att jag lite lätt ångrat inte utlånandet av men väl bristen på återlämnande av två böcker. Onda Sagor och Tysk Höst. I ett antikvariat jag brukar gå förbi ibland har den förstnämnda bligat mot mig de senaste veckorna medan jag väntat på att procentsatsen på rean ska öka och öka. Jag är inte typen som betalar 500 spänn för en bok ens om den är bra, saknad och snygg. Inte ens om det är en förstautgåva från 1924 av Pär Lagerkvists Onda Sagor. Jag vill åt texten i första hand. Men jag har väntat, bidat min tid och hoppats att ingen annan skulle vara ivrigare. Igår stod det 70% rabatt på fönstret. Jag såg direkt att samme författares Ångest var borta. Den hade kostat 1000 spänn men alltså nu varit nere på 300 kronor. De onda sagorna låg dock kvar. Ni ser boken nedan. Den är hemma hos mig nu. Det är inte sagor för K i dagsläget men det kan bli en dag. Jag hoppas att den dyker upp bland böckerna Bonnier langar via Expressen också men även om den då blir 91 kronor billigare kommer jag att tycka att mitt exemplar var prisvärt. Det är ju som ett litet konstverk i jämförelse.

Stan är förbannat kall

För er som bor i Stockholm och inte tillbringar kvällarna med att bära omkring på och konversera någon som är tre månader ung spelar Docenterna på Debaser i morgon för att fira släppet av sin nya samlingsskiva Jag tar mitt liv med popmusik. Bandet har ju visserligen bara släppt tre plattor sedan senaste samlingen Låt tiden gå men eftersom risken är stor att ni inte hört låtar som Statyetterna faller är den värd att ha för mer än den DVD som också ska vara med. Tyvärr har några av de andra bästa låtarna från de senaste skivorna som Lågkonjuktor, Svårt att hitta hem och Ingen Kanal (till dig) inte fått plats. Ni får trösta er med nya singeln Dags att bli hög på deras MySpace sida.



Om de gör Någon vänder ryggen lika bra som när jag senast såg dem, på Stacken i mars 2003, har ni som pallrar er iväg en del att se fram emot En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma.


Snögubbar på parkbänk vid Årstakanalen 22/1

Sen rapport från en lunchrast

Gick ensam till den bortre indiern. Åt det förväntade och läste Vita Bergens Barn av Per Anders Fogelström. Inte hela men en bit. Vid bordet bredvid jämförde två män som var mer medelålders än jag mobiltelefoner i en halvtimme. Vidare till Myrorna. Det var pocketfest. 50 spänn för femlingen nedan. George Orwells Keep the Aspidistra Flying, Stig Dagermans Tysk Höst, Lars Gustafssons Tennisspelarna, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Don DeLillos Falling Man. Jag har läst tre av dem och hade redan två men vad begär ni. Det var ju snudd på galet prisvärt.

Från thinnertuss till tinnitus

Joppe Pihlgren från Docent Död, Docenterna och för all del en gång Aktiespararnas Årsmöte fyller 50 år idag. Jag vågar inte riktigt tänka på vad det säger om min ålder men gläds åt nyheten, från DN:s familjesida igår minsann (hittar ej på nätet), att det ska komma tre nya EP-skivor med Docenterna under året. Herr Alarik firar med nykomponerade spotifysamlingen Docenterna Död och ett återpublicerande av en gammal Spengo-text nedan. Docenterna har föresten börjat med en gemensam dagbok på nätet. Den fantastiskt betitlade Från thinnertuss till tinnitus. Grattis Joppe!

Bit för bit i bingo-lotto-land

Magnus kittlade min fåfänga med att jag skulle vara något slags expert på Docent Död och Docenterna. Med att jag väl hade nästan allt de gjort. Med att jag väl var en av de få som hela tiden fortsatt att lyssna. Först kändes det lite jobbigt. Jag är verkligen ingen expert. Jag har nog det mesta men lyssnar rätt sällan och inte alls på allt. Men ok jag är fåfäng nog. Här nedan har ni nedslag i måttligt kronologisk ordning ur ett enskilt liv med Docenterna Död
.


Min första kontakt var som med en hel del annan musik på BK Records i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg, ovanpå fotoavdelningen, på västra sidan av Dragarbrunnsgatan precis vid 22:ans busshållplats mot Nåntuna. När det fortfarande gick att hyra video och provspela Atari 2600 i butiken mittemot. Där det blev glasögonaffär senare. Jag minns att jag tog Tore Skogmans autograf på den där skivavdelningen men det var en annan, tidigare, gång. Den här köpte jag tre svenska singlar på rea. Två av dem framstår som obegripliga idag. Om jag minns rätt var det Tomas Ledins Sommaren är kort (kan även ha varit Kärleken är som en studsande boll eller någon annan) och Factorys Kuddsnack. Den tredje var mitt unga öppna sinnelags fynd. Hon dansar bara med nyktra killar med Docent Död. Utgåvan med affisch. En affisch som även fanns i Vaksalaskolans teckningssal. Jag spelade den hur mycket som helst på den gamla stereogramofonen av märket Centrum jag tagit över när vardagsrummet gick Sony. A-sidan hade något sorgligt över sig som tilltalade och b-sidan Boppe kändes hårt poppig.



Mitten av 80-talet och Docenterna skulle spela på något slags musikfestival på gamla militärområdet s1 i Uppsala. Jag har ytterst vaga minnen. Det var väldigt dammigt tror jag. Ett tag satt vi på gamla Café Genomfarten invid Domkyrkan. Såg jag ens bandet? Kanske...

Klart var att jag lyssnade på skivorna. Mest på debutplattan. Sexspårs MP:n med Solglasögon, Chick-e-Chack och Bensin i blodet. Samt min personliga favoritfavorit Hjärta av guld med sin textrader om "Hon bor i Vasastan med sina små och fula pudlar". Jag hade aldrig varit i Vasatan men kommer ihåg att en medlem i Amanda om natten år senare blev lite imponerad en sen kväll på Upplands Nation av att jag kunde texten.



De första singlarna med Docent Död köpte jag begagnat på Skivboden intill Luthagsesplanaden. Jag minns inte priset men de var ganska dyra för någon vars ekonomi baserades på studiebidrag och lite extra städjobb. Troligen 75 kronor styck. Kanske var det inte så just den gången men det är ganska troligt att Rävjunk-Sören stod bakom kassan och pratade öronen av mig medan Skivboden-Peter stod bakom i trappan upp till lagret/kontoret och gjorde glappkäfttecken med handen. Jag älskade de där efter-plugget-turerna till Skivboden. Deras standardpris på 43 kronor och det faktum att man utan att ha en aning om hur det hade gått till kunde komma hem med en skitarg singel med Flipper eller en skivbox Nick Drake som åtminstone tillfälligt förändrade ens gymnasieliv.



Jag jobbade i presstältet på Hultsfredsfestivalen ett par somrar och sov hemma hos världens snällaste man Arne, tillsammans med hans son Hagge och ett 30-tal andra, inne i samhället. Efter första kvällens genomgång med pressgänget tog vi några öl på Metropol. Joppe var med. Jag tror att han hade hand om TV-journalisterna på något sätt. Jag var ganska star struck. Docenterna gjorde även en konsert på stora scenen i den vevan. Söderns Ros och Puss hade kommit ut, kvinnor behövde motorcykelmän, och de hade gästartister samt var närmast folkkära.



Vid ett annat tillfälle var Joppe gästsångare hos Doc V på Barowiak. De hade olika gäster på kvällarna några jular och jag minns bland andra Per Persson från Packet och Jakob Hellman. Jag var ganska stärkt när jag ställde mig bredvid Joppe vid bardisken och berömde hans klassiska kortärmade lambrettatröja och började ställa långtgående frågor om The Mops som han i ett tidigare liv hade producerat någon singel med. Jag har för mig att han sa att han mest lyssnade på Prince. Han var trevlig men något riktigt möte var det nog inte frågan om. Senare när jag såg honom hade han ofta en F1 skjorta.



Persson med Packet halsade rakt av den öl jag höll fram på Norrlands Nation i Uppsala. Sverige hade samma kväll vunnit VM-guld i ishockey så en måttligt vild gissning är att de var 1991 eller 1992. Per Persson bar landslagströja och försökta surfa på lyckovågen. När Docenterna gick på stora scenen vände Joppe bara ryggen till publiken och slog ihop händerna över huvudet en gång till en extatisk kör av VM-guld, VM-guld, VM-guld.

Vissa minnesanteckningar tyder på att jag nog såg Docenterna på Katalin i Uppsala hösten 2002 men jag minns inget om hur det var om jag nu faktiskt var där. Däremot minns jag senast jag såg dem på Stacken våren 2003. Det var egentligen mest småtrevligt sådär men så i näst sista låten när bara Joppe och Idde var på scen bet en för mig sen länge bortglömd textrad från låten Någon vänder ryggen till: "En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma". De hade gärna fått fokusera på mer ickehits och sorgsna låtar. Docenterna är trots allt ett mångt allvarligare band än de flesta verkar förstå. När vi kom ut från skrymslet i Nalens källarvåning var stan förövrigt förbannat kall.



Just ickehitsen är väl kanske vad jag borde ha fokuserat den här spretiga texten på. De flesta som läst så här långt lär väl trots allt ha koll på vägsträckan Solglasögon-Varma öl och kalla element-Söderns Ros. Om inte annat är det ju lätt ordnat genom någon av samlingarna Låt tiden gå eller Jag tar mitt liv med popmusik. Vi får väl se om det kan bli en andra docentpostning med låttips bortanför hitsen framöver eller plockade alla vilken låt rubriken är hämtad från så att en sådan post är överflödig?



Tack till JS som mindes namnet på Doc V.