Ed Ball. Vilken hjälte. Klart han ska ha ett låttips. Det är ju nästan två år sedan han och The Times var med i Mod Monday-serien. The Mill Hill Self Hate Club köpte jag på cd-singel den varma, varma, sommaren 1997 när jag för första gången var nyinflyttad i Hornstull. Jag hade arbetslöst sommarlov och lyssnade mycket på den här singeln, Teenage Fanclubs Ain't That Enough, Otis Reddings version av (You're love keeps lifting me) Higher and Higher och Jan Johanssons Younger Than Springtime som jag lånade om och om och om igen på biblioteket. Steve Earle, Staple Singers, Robert Johnson & His Punchdrunks och ett ganska nytt band som hette Weeping Willows spelade på Lollipop i slutet på juli och jag fikade mycket på Café Dello Sport och Lasse i Parken. Vattnet var varmt vid Långholmen den där sommaren och Video Nord och Mynt och Musik fanns fortfarande i Hornstull. Det känns konstigt att det redan är tolv år sedan.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen younger than springtime. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen younger than springtime. Sortera efter datum Visa alla inlägg
fredag 3 juli 2009
söndag 16 september 2007
Jag gick mig till biblioteket
I veckan som var. Jag och K rullade in på biblioteket igen. Jag ser fram emot när hon ska vilja låna böcker. Om hon kommer att vilja. Jag älskade att gå till biblioteket som liten. Både innan barnbiblioteket i Uppsala bröts loss från vuxenbibblan vid Centan och flyttade till Gamla Gillet och efter. Fast bäst var nog just Gamla Gillet. Jag älskade kartotekskorten, mitt lånekort, raderna med böcker, sorteringen och tystnaden. Jag skulle nog, borde nog, ha blivit bibliotekarie. Men när det var aktuellt var lönerna så låga och det verkade så tröstlöst att plugga i Borås. Nu gick vi till biblioteket.
Hemma väntade redan böcker på att läsas så vi stannade vid skivorna. När jag först flyttade till Hornstull var det mest vinyl men de är borta nu. Då lånade jag alltid Jan Johanssons Younger Than Springtime. Nu är det cd. Jag lånade somt som jag har på vinyl och vill ha in i den bärbara och somt som jag kunde tänka mig att låna ett öra eller två. Många är ofärskämt repiga. Ofärskämt för att de är vår gemensamma egendom och man bör vara rädd om andras saker men de flesta spåren spelar än så länge ok.
Jag minns när jag började låna skivor på bibliotek. Det var förstås också i Uppsala. Stadsbiblioteket lånade inte ut. Där fick man bara lyssna. Men på Brantan gick det att låna. Det var långt dit från Vilan. Först bussen in till stan och sen en bort förbi Vaksala Torg och in på okända marker. Ett typiskt svenskt småstadstorg. Post, bibliotek, blomsteraffär, konditori om jag minns rätt. I en av Kjell Erikssons uppsaladeckare möter någon en man med snöplog här. Det passar väldigt bra. Skolan intill torget. Fritidsgården. År senare. Långt efter skivlånandet var jag på punkkonsert där. Jag och HN. Jeppe var med på bussen. Vi kände honom inte men visade vägen. Tror att Tatuerade Snutkukar spelade. Det gick rykten om att någon gammal medlem i KSMB injicerade på toaletten. Det var förmodligen både spännande och skrämmande men framför allt främmande. När jag lånade skivor. Tror att det fanns ett tak för hur många. Min smak var galet bred. Jag måste ha gått i sexan kanske sjuan. Minns Holsts The Planets, Eldkvarns Fula Pojkar och Hasse och Tages Gröna hund på Gröna Lund. I veckan på biblioteket. Verkade inte finnas något tak. Jag lånade tio skivor. Kvittot ser ni nedan. Jag kanske återkommer med något om någon av dem någon dag.
söndag 12 oktober 2008
På stan eller DN På Stan?
Jag vet inte om ni tänkte på antikvariatet och skivbörsen Andra Böcker och Skivor när jag döpte en postning till just det för ett tag sedan. Jag gick förbi där tidigare i år och de verkade vara på väg att klappa ihop butiken långt ned på Rörstrandsgatan. Rubriken var en minimal hyllning till den affären. Det var lite speciellt att gå in där. Ägaren var vresig och spelade schackdator, jazzböckerna och jazzskivorna trängdes längs vägarna och i tätt placerade hyllor. Det var inte helt billigt heller men på många sätt den typ av börs jag gillar och själv skulle kunna tänka mig att ha om jag inte behövde oroa mig över försörjningen. Jag kommer ihåg att jag en period brukade dregla (bildligt inte bokstavligt) över Jan Johanssons Younger Than Springtime där. Tror att den kostade 800 kronor.
Jag minns även att affären alltid hade snyggt färgkordinerad skyltning med till exempel bara skivomslag och böcker i blåton. Jag hade inte tänkt mer på affären förrän jag ögnade DN På Stan i torsdags. Jag tror att jag är på väg att falla ur deras målgrupp. För det mesta är det bara Bengt Olsson (jag är inte Benke med honom) som intresserar och jag håller allt mer ofta inte med honom men nu handlade det om Stockholms bästa antikvariat så jag läste och nickade och tänkte att jag måste ta mig till Alfa snart. Sen kollade jag guiden och vad var det för ställe på Rörsstrandsgatan? Det som markerats med nummer 14 på kartan i tidningen. Jo det var Andra Böcker och Skivor. Min första tanke var att DN På Stan var idioter som inte kollade att ställena de skriver om finns kvar, min andra att jag inte ska vara så snabb att dömma. De kanske bara höll på att renovera när jag gick förbi senast? Idag slumpade det sig så att jag var både i Vasastan och på Rörstrandsgatan (de har goda kardemummabullar på Mellqvists) så jag kikade in bakom en flyttbarack i hopp om att hitta Andra Böcker och Skivor. Där låg något som jag tror är en inredningsaffär.
söndag 8 april 2007
Uppsamlingsheat II
Jag skulle skriva något om påskekrim men det blev inget bra. Sen skulle jag skriva något om Jan Johansson men det blev inte heller bra.
Bra var däremot de två första avsnitten av This Life. Det visste jag ju sen förut men det var kul att se att serien åldrats så väl. Vi har lånat den på dvd av några kompisar. Som en bonus fick vi med filmen som utspelar sig 10 år efteråt också. Den har vi inte sett. Det ser vi fram emot men först ska vi njuta av hela serien.
På tal om Jan Johansson hoppas jag verkligen att Heptagon ska släppa hans platta med barnvisor i en fin återutgåva snart. Så länge gläds jag åt att äntligen ha Younger Than Springtime på vinyl. Den är så bra och snygg.
Vi dricker ett vin som heter Morgon just nu. Det är ett lite roligt namn. Samtidigt väntar vi på att två kycklingar ska bli klara i vår Römertopf. Det är en lergryta. Orginalet förstås. Det är alla lergrytor. Lergryta känns väldigt barndom även om jag inte minns att vi använde det särskilt ofta. Vinlusen kan säkert mer om Morgon. Ibland blir jag lite avundsjuk när jag råkar försurfa mig in i mat- och vinbloggarnas värld. Det verkar så trevligt där.
Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och Slas Sov du så diskar jag. Den första hemma och den andra i kollektivtrafiken. De är bägge läs- och tänkvärda. Sov du så diskar jag. Det är en väldigt fin titel. Bitterfittan är kanske inte lika fin men låt inte det avskräcka.
Om en vecka har Sirius spelat sin första match i Superettan. Det känns fantastiskt bra att bara två lag kan åka ur och att hela tre går upp.
Nästa vecka ska våren slå till igen. 20 grader plus. Vi hoppas att ett hårt regn soch stans renållningsarbetare ska tömma gatorna på vintersand och damm innan dess. 20 grader. Kanske kan Nyfiken Gul öppna då. Grillad lammytterfilé, färskpotatis och en liten tomatsallad.
Ibland när jag ser äldre barn och tänker på att K också ska börja skolan en gång och gråta sig till sömns över killar eller tjejer är det som att ett hål öppnar sig inombords eller som i en mardröm där balkongen under mina fötter rasar medan jag i slow motion försöker vända mig om och få tag i tröskeln in till rummet. Det är tur att åldrandet sker stegvis så det kan gå att anpassa sig till nya faser.
Billy tipsade om en väldigt roligt episod med en amerikansk politiker, vådan av att vara oförsiktig med upphovsrätten och att hacka en hemsida utan att hacka för ett tag sedan. Kritan skrev bra om svenskt och Istanbul.
Häromdagen var det någon som flyttade ut ur huset. Det innebar en fullt fungerande cd-spelare från grovsoprummet till oss. Slit och slängsamhället har sina fördelar. Min barndom av Maxim Gorkij plockade jag upp också. Hoppas att allt annat som borde gått till Myrorna, Stadsmissionen eller någon annan hamnar där på något sätt.
Det stod om återutgåvor av böcker i DN idag eller kanske igår. Massor av förlag satsar på återutgåvor. Hur kan det samtigt vara möjligt att varken Tysk höst eller Onda sagor går att få tag på. Jag har lånat ut bägge till personer som varit smarta nog att behålla dem efter att lånedatumet gick ut.
På tal om böcker är det intressant att se hur stor uppmärksamhet översättningen av Ben Watts Patient fått. Det är förstås kul om det går bra för boken och Bodil Malmsten som ger ut den men det känns ändå lite underligt. Boken kom ju på engelska för tio år sedan.
Jag hade tänkt gå och se Little Red Snapper på Mosebacke men en kväll med K gick före. Nästa gång.
Påskpynt. Vi har en del att jobba på där.
Bra var däremot de två första avsnitten av This Life. Det visste jag ju sen förut men det var kul att se att serien åldrats så väl. Vi har lånat den på dvd av några kompisar. Som en bonus fick vi med filmen som utspelar sig 10 år efteråt också. Den har vi inte sett. Det ser vi fram emot men först ska vi njuta av hela serien.
På tal om Jan Johansson hoppas jag verkligen att Heptagon ska släppa hans platta med barnvisor i en fin återutgåva snart. Så länge gläds jag åt att äntligen ha Younger Than Springtime på vinyl. Den är så bra och snygg.
Vi dricker ett vin som heter Morgon just nu. Det är ett lite roligt namn. Samtidigt väntar vi på att två kycklingar ska bli klara i vår Römertopf. Det är en lergryta. Orginalet förstås. Det är alla lergrytor. Lergryta känns väldigt barndom även om jag inte minns att vi använde det särskilt ofta. Vinlusen kan säkert mer om Morgon. Ibland blir jag lite avundsjuk när jag råkar försurfa mig in i mat- och vinbloggarnas värld. Det verkar så trevligt där.
Jag läser Maria Svelands Bitterfittan och Slas Sov du så diskar jag. Den första hemma och den andra i kollektivtrafiken. De är bägge läs- och tänkvärda. Sov du så diskar jag. Det är en väldigt fin titel. Bitterfittan är kanske inte lika fin men låt inte det avskräcka.
Om en vecka har Sirius spelat sin första match i Superettan. Det känns fantastiskt bra att bara två lag kan åka ur och att hela tre går upp.
Nästa vecka ska våren slå till igen. 20 grader plus. Vi hoppas att ett hårt regn soch stans renållningsarbetare ska tömma gatorna på vintersand och damm innan dess. 20 grader. Kanske kan Nyfiken Gul öppna då. Grillad lammytterfilé, färskpotatis och en liten tomatsallad.
Ibland när jag ser äldre barn och tänker på att K också ska börja skolan en gång och gråta sig till sömns över killar eller tjejer är det som att ett hål öppnar sig inombords eller som i en mardröm där balkongen under mina fötter rasar medan jag i slow motion försöker vända mig om och få tag i tröskeln in till rummet. Det är tur att åldrandet sker stegvis så det kan gå att anpassa sig till nya faser.
Billy tipsade om en väldigt roligt episod med en amerikansk politiker, vådan av att vara oförsiktig med upphovsrätten och att hacka en hemsida utan att hacka för ett tag sedan. Kritan skrev bra om svenskt och Istanbul.
Häromdagen var det någon som flyttade ut ur huset. Det innebar en fullt fungerande cd-spelare från grovsoprummet till oss. Slit och slängsamhället har sina fördelar. Min barndom av Maxim Gorkij plockade jag upp också. Hoppas att allt annat som borde gått till Myrorna, Stadsmissionen eller någon annan hamnar där på något sätt.
Det stod om återutgåvor av böcker i DN idag eller kanske igår. Massor av förlag satsar på återutgåvor. Hur kan det samtigt vara möjligt att varken Tysk höst eller Onda sagor går att få tag på. Jag har lånat ut bägge till personer som varit smarta nog att behålla dem efter att lånedatumet gick ut.
På tal om böcker är det intressant att se hur stor uppmärksamhet översättningen av Ben Watts Patient fått. Det är förstås kul om det går bra för boken och Bodil Malmsten som ger ut den men det känns ändå lite underligt. Boken kom ju på engelska för tio år sedan.
Jag hade tänkt gå och se Little Red Snapper på Mosebacke men en kväll med K gick före. Nästa gång.
Påskpynt. Vi har en del att jobba på där.
tisdag 9 oktober 2007
The Magnificent Seven (Skivkonsten #23)
Det kom en utmaning från Sånger på nedre botten. De sju viktigaste plattorna i mitt liv. De som jag alltid vill ha med mig. Det är förstås omöjligt och det är förstås oemotståndligt. Jag måste åtminstone försöka även om jag kanske kommer att ångra varenda en så snart jag tryckt på publiceraknappen. Det är svårt med plattor. Jag är egentligen mer en låtmänniska. Sjutumssingeln är min ljudbärare. Nästan alla plattor, hur bra de än är, har någon eller några låtar som drar ned helhetsintrycket som Heatwave på Setting Sons, God morgon smärta på Historier från en väg, Train Train på Talking to the Taxman About Poetry eller... ja listan kan göras mycket, mycket längre. Mycket av den musik jag gillar mest var heller aldrig särskilt albuminriktad. Det gäller 50-talets rock n’ roll, 60-talets soul, 70-talets punk och mängder av pop och reggae. Men det är ju som sagt en oemotståndlig utmaning så här, utan inbördes rangordning, kommer The Magnificent Seven.
Dexys Midnight Runners: Don’t Stand Me Down
Jag skulle nog nästan exakt kunna datera det. Jag låg alltid efter med Dexys. Det tog mig kortast tid att komma in i Searching for the Young Soul Rebels men Too-Rye-Ay hade jag nog i ett år innan den grep tag och Don’t Stand Me Down ännu längre. Det måste varit hösten 1988. Jag har ett gammalt brev någonstans i källaren. JS var i England på utbytesår, jag hade just gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån. Jag satt i en övermöblerad etta med avhoppade litteraturstudier efter en sommar med brevbärande och visste inte riktigt vad som skulle hända nu.
Jag spelade The Style Councils Café Bleu och Dexys Midnight Runners Don’t Stand Me Down om och om igen. Jag skrev ett brev till JS eftersom utlandssamtal kostade skjortan och det här var före e-mail. Dagen efter fick jag ett tillbaka med ungefär samma innehåll. Vi hade bägge nått fram till Don’t Stand Me Down samtidigt och oberoende av varandra och vi hade bägge blivit så tagna att vi var tvungna att skriva om det. Det var och är den sortens skiva.
Don’t Stand Me Down var den första skiva jag köpte på cd. Det var på Domus skivavdelning i Uppsala som då låg i källaren på andra sidan gågatan och det bör ha varit 1990. Det var över ett halvår kvar till jag köpte cd-spelare men den hade en instrumental version av This is what she’s like som annars bara fanns på en promomaxi och jag var en besatt ung man. Jag har köpt den på cd två gånger till sen dess för att den släppts i olika versioner med olika bonusspår och nya linernotes och jag har fortfarande två ex på vinyl för säkerhets skull. En gång övervägde jag att köpa sju till på Skärholmens Loppmarknad men ekonomin var just då för skral.
Det är svårt att säga vad det är som är så bra. Här finns långa talade partier som kan skrämma bort den bäste, här finns en millimeterpetig produktion och religiösa och allmänna grubblerier och ett allvar som kan ta emot men här finns också vad som i brist på bättre ord nog måste kallas själ. Här finns en människa som vrider ut och in på sig själv och brottas med det som kommer fram. Tidigt på skivan sjunger Kevin Rowland "Compromise is the Devil talking" och man förväntar sig att han ska vända honom ryggen men istället kommer det mycket tystare "and he spoke to me". Mindre än en timme och åtta låtar senare avslutar han skivan med att sjunga "Here is a protest, here is a protest". Där emellan ryms kanske inte hela livet men väl en del av ett levnadsöde som kommer att räcka resten av mitt.
Jan Johansson: Jazz på svenska
Det är svårt med svenska. Inte för att vårt språk som vissa vill påstå skulle vara fattigt, till exempel i jämförelse med engelskan, utan för att vi kan det så väldigt bra. För att det kommer närmare och griper tag mer när det är som allra bäst men för att vi också så mycket lättare genomskådar plattityder och pretentiöst dravel. Det som ena veckan kan låta som det bästa du hört kan nästa låta så oerhört platt och löjligt. Sen spelar det ingen roll om det är Lundell, Latin Kings och Tant Strul eller Tomas Ledin, Kent och Eva Dahlgren. Eller jo det gör det nog förresten. Men det finns också i svensk musik saker som griper tag just för att de är en så oseparerbar del av vår förförståelse. Det bara ligger där som en självklar del av en genetisk kod och kanske ingen annanstans så vackert som när pianogeniet Jan Johansson utan ord tolkar den svenska visskatten.
Det är något med hans anslag mot pianotangenterna. Jag läste något om att han ligger lite, lite fel i tajmingen vilket gör att det automatiskt hörs att det är han men det är för teoretiskt för mig. Jag vet bara att jag älskar det han gör oavsett om det är på en tidig platta som Younger than Springtime eller bland hans sista inspelningar som En herdinna från Musik genom fyra sekler men allra mest här på hans mest kända skiva. Det ligger ett dis över fäbodar och vallängar i musiken men det är inte enbart en romantisk nutidsbild för i klangerna hänger umbäranden och hunger kvar. Det är generationer som passerat men deras verk och liv finns kvar och syns i en stenmur, en glänta där trädgårdsväxter fortfarande gror eller en stig som leder in från allfartsvägen.
Bob Dylan: Desire
Det kunde åtminstone lika gärna ha varit Blonde on Blonde, kanske Blood on the Tracks men det är Desire som jag tar med till den där öde ön. Jag tror att det beror på det avspända men nerviga svänget i kombination med låtar som pendlar från det djupt personliga till det dagsaktuellt politiska. Och så är det förstås den där zigenarfiolen som i kombination med några av Dylans bästa sånginsatser lyfter plattan ytterligare ett snäpp. För bara några dagar sedan läste jag någonstans att han sjöng in avslutande Sara till hustrun som var på väg att bli ex i en enda tagning medan han hela tiden stirrade henne i ögonen genom studiofönstret. Kanske är det bara är en myt men oj vad fantastiskt det är när han sjunger "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel, Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you." Sen gillar jag att omslaget så ogenerat är inspirerat av John Phillips platta Wolfking of L.A., en skiva som om jag haft den längre och känt mig säker på den mycket väl hade kunnat platsa här.
Stephen Duffy: I love my friends
Ni får klicka er över till Spengo för att läsa texten om Stephen Duffy och hans platta I love my friends. Visst kan det vara lite irriterande med cross promotion men det är sådana tider nu så kom igen. Länken öppnas i ett nytt fönster och allt.
Jonathan Richman: Jonathan Sings!
Kanske är jag präglad av konserten i helgen men Jonathan måste vara med. Han öppnade mina ögon för det positivt naiva där jag tidigare bara kisat. Han har gjort många och ojämna plattor under sin karriär med Modern Lovers och på egen hand men här träffar han rätt över ett helt album. Från den nostalgiskt tillbakablickande starten med That Summer Feeling och framåt. Det svänger, det spretar och det håller på något märkligt sätt ihop. Precis som en konsert med Jonathan. Många tycker att han bara är en lustig parentes men det är förmodligen för att de inte lyssnat ordentligt eller för att de inte kunnat se ögonen bakom hans mest clowniga miner. För mig är han en av de stora för att han vågat ta ett steg åt sidan och strunta i reglerna, begränsningarna och de förutfattade meningarna. Och för att han svänger så fantastiskt förstås. Lyssna bara på vad han gör med sin kärleksförklaring till musiken i den här skivans andra spår This kind of music.
'Til Tuesday: Everything’s Different Now
Skilsmässoskivor. Det är ett särskilt kapitel i rocken. De stora, tunga elefanterna brukar göra dem. Dylan har sin Blood on the Tracks, Springsteen sin, felproducerade, Tunnel of love, Marvin Gaye sin Hear, My Dear och vår egen Ulf sin Den vassa eggen. Jag hittar bra saker på alla de där skivorna men inget som i helhet kan mäta sig med det Aimee Mann och hennes dåvarande grupp 'Til Tuesday gör på Everything’s Different Now. Det är hennes uppgörelse med separationen från polarbjörnsmannen Jules Shear och det är svidande vackert, insiktsfullt, sårbart och väldigt, väldigt mänskligt. Om Don’t Stand Me Down var den första skiva jag hade på vinyl som jag också köpte på cd så kom den här nog åtminstone in bland de tio första. Jag minns att det var i London och att det var tre cd för 10 pund. En av de andra var Billy Braggs samling Back to Basics men den tredje försvinner. Kanske Waterboys första med de fantastiska låtarna Gala och It should have been you. Aimee har gjort mycket bra efter den här, kanske rent av bättre plattor i Whatever eller Bachelor no. 2 men nu handlar det ju om skivor jag inte kan vara utan och då är det här vi hamnar.
Jayhawks: Tomorrow the green grass
Visste ni på tal om skilsmässoplattor att Mark Olson separerat från Victoria Williams och gjort en ny skiva? Jag läste en kortrecenssion och måste nog se till att skaffa den. För dryga tio år sedan stod Mark på gränsen till det stora genombrottet med Jayhawks countryrock men han tog också det där steget åt sidan. Kärleken fick bestämma. Han skulle bo i en liten stuga vid ett vattendrag och odla plantor på bakgården och plattor i skjulet. Tillsammans med Victoria gjorde han en av de mest anarkistiska spelningar jag sett på Södra Teatern men det var i Jayhawks jag föll för hans musik. Och den var inte bara hans utan lika mycket Gary Louris. Gary som fortsatt att göra fina plattor under namnet Jayhawks men aldrig riktigt lika bra som här och på föregångaren Hollywood Town Hall. Det är lekfullt och allvarigt, rotat och frisläppt och det är stämsång från en alternativ himmel. Sen valde de att lägga titellåten som bonusspår på singeln Blue också istället för att ta med den på skivan. Jag är svag får sånt.
Det är förstås alldeles för många som inte fick plats, som inte kom med. Jag kommer att vrida mig i vånda och min hjärna kommer att skrika javisstja mitt i natten men så här ser det ut just i detta nu. Någon som inte fick plats skrev en gång på baksidan av en platta om en annan platta som hade kunnat vara aktuell för listan: "I wanted it perfect, but settled for good, oh well!". Nu är det er tur.
Dexys Midnight Runners: Don’t Stand Me Down
Jag skulle nog nästan exakt kunna datera det. Jag låg alltid efter med Dexys. Det tog mig kortast tid att komma in i Searching for the Young Soul Rebels men Too-Rye-Ay hade jag nog i ett år innan den grep tag och Don’t Stand Me Down ännu längre. Det måste varit hösten 1988. Jag har ett gammalt brev någonstans i källaren. JS var i England på utbytesår, jag hade just gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån. Jag satt i en övermöblerad etta med avhoppade litteraturstudier efter en sommar med brevbärande och visste inte riktigt vad som skulle hända nu.
Jag spelade The Style Councils Café Bleu och Dexys Midnight Runners Don’t Stand Me Down om och om igen. Jag skrev ett brev till JS eftersom utlandssamtal kostade skjortan och det här var före e-mail. Dagen efter fick jag ett tillbaka med ungefär samma innehåll. Vi hade bägge nått fram till Don’t Stand Me Down samtidigt och oberoende av varandra och vi hade bägge blivit så tagna att vi var tvungna att skriva om det. Det var och är den sortens skiva.
Don’t Stand Me Down var den första skiva jag köpte på cd. Det var på Domus skivavdelning i Uppsala som då låg i källaren på andra sidan gågatan och det bör ha varit 1990. Det var över ett halvår kvar till jag köpte cd-spelare men den hade en instrumental version av This is what she’s like som annars bara fanns på en promomaxi och jag var en besatt ung man. Jag har köpt den på cd två gånger till sen dess för att den släppts i olika versioner med olika bonusspår och nya linernotes och jag har fortfarande två ex på vinyl för säkerhets skull. En gång övervägde jag att köpa sju till på Skärholmens Loppmarknad men ekonomin var just då för skral.
Det är svårt att säga vad det är som är så bra. Här finns långa talade partier som kan skrämma bort den bäste, här finns en millimeterpetig produktion och religiösa och allmänna grubblerier och ett allvar som kan ta emot men här finns också vad som i brist på bättre ord nog måste kallas själ. Här finns en människa som vrider ut och in på sig själv och brottas med det som kommer fram. Tidigt på skivan sjunger Kevin Rowland "Compromise is the Devil talking" och man förväntar sig att han ska vända honom ryggen men istället kommer det mycket tystare "and he spoke to me". Mindre än en timme och åtta låtar senare avslutar han skivan med att sjunga "Here is a protest, here is a protest". Där emellan ryms kanske inte hela livet men väl en del av ett levnadsöde som kommer att räcka resten av mitt.
Jan Johansson: Jazz på svenska
Det är svårt med svenska. Inte för att vårt språk som vissa vill påstå skulle vara fattigt, till exempel i jämförelse med engelskan, utan för att vi kan det så väldigt bra. För att det kommer närmare och griper tag mer när det är som allra bäst men för att vi också så mycket lättare genomskådar plattityder och pretentiöst dravel. Det som ena veckan kan låta som det bästa du hört kan nästa låta så oerhört platt och löjligt. Sen spelar det ingen roll om det är Lundell, Latin Kings och Tant Strul eller Tomas Ledin, Kent och Eva Dahlgren. Eller jo det gör det nog förresten. Men det finns också i svensk musik saker som griper tag just för att de är en så oseparerbar del av vår förförståelse. Det bara ligger där som en självklar del av en genetisk kod och kanske ingen annanstans så vackert som när pianogeniet Jan Johansson utan ord tolkar den svenska visskatten.
Det är något med hans anslag mot pianotangenterna. Jag läste något om att han ligger lite, lite fel i tajmingen vilket gör att det automatiskt hörs att det är han men det är för teoretiskt för mig. Jag vet bara att jag älskar det han gör oavsett om det är på en tidig platta som Younger than Springtime eller bland hans sista inspelningar som En herdinna från Musik genom fyra sekler men allra mest här på hans mest kända skiva. Det ligger ett dis över fäbodar och vallängar i musiken men det är inte enbart en romantisk nutidsbild för i klangerna hänger umbäranden och hunger kvar. Det är generationer som passerat men deras verk och liv finns kvar och syns i en stenmur, en glänta där trädgårdsväxter fortfarande gror eller en stig som leder in från allfartsvägen.
Bob Dylan: Desire
Det kunde åtminstone lika gärna ha varit Blonde on Blonde, kanske Blood on the Tracks men det är Desire som jag tar med till den där öde ön. Jag tror att det beror på det avspända men nerviga svänget i kombination med låtar som pendlar från det djupt personliga till det dagsaktuellt politiska. Och så är det förstås den där zigenarfiolen som i kombination med några av Dylans bästa sånginsatser lyfter plattan ytterligare ett snäpp. För bara några dagar sedan läste jag någonstans att han sjöng in avslutande Sara till hustrun som var på väg att bli ex i en enda tagning medan han hela tiden stirrade henne i ögonen genom studiofönstret. Kanske är det bara är en myt men oj vad fantastiskt det är när han sjunger "Stayin' up for days in the Chelsea Hotel, Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you." Sen gillar jag att omslaget så ogenerat är inspirerat av John Phillips platta Wolfking of L.A., en skiva som om jag haft den längre och känt mig säker på den mycket väl hade kunnat platsa här.
Stephen Duffy: I love my friends
Ni får klicka er över till Spengo för att läsa texten om Stephen Duffy och hans platta I love my friends. Visst kan det vara lite irriterande med cross promotion men det är sådana tider nu så kom igen. Länken öppnas i ett nytt fönster och allt.
Jonathan Richman: Jonathan Sings!
Kanske är jag präglad av konserten i helgen men Jonathan måste vara med. Han öppnade mina ögon för det positivt naiva där jag tidigare bara kisat. Han har gjort många och ojämna plattor under sin karriär med Modern Lovers och på egen hand men här träffar han rätt över ett helt album. Från den nostalgiskt tillbakablickande starten med That Summer Feeling och framåt. Det svänger, det spretar och det håller på något märkligt sätt ihop. Precis som en konsert med Jonathan. Många tycker att han bara är en lustig parentes men det är förmodligen för att de inte lyssnat ordentligt eller för att de inte kunnat se ögonen bakom hans mest clowniga miner. För mig är han en av de stora för att han vågat ta ett steg åt sidan och strunta i reglerna, begränsningarna och de förutfattade meningarna. Och för att han svänger så fantastiskt förstås. Lyssna bara på vad han gör med sin kärleksförklaring till musiken i den här skivans andra spår This kind of music.
'Til Tuesday: Everything’s Different Now
Skilsmässoskivor. Det är ett särskilt kapitel i rocken. De stora, tunga elefanterna brukar göra dem. Dylan har sin Blood on the Tracks, Springsteen sin, felproducerade, Tunnel of love, Marvin Gaye sin Hear, My Dear och vår egen Ulf sin Den vassa eggen. Jag hittar bra saker på alla de där skivorna men inget som i helhet kan mäta sig med det Aimee Mann och hennes dåvarande grupp 'Til Tuesday gör på Everything’s Different Now. Det är hennes uppgörelse med separationen från polarbjörnsmannen Jules Shear och det är svidande vackert, insiktsfullt, sårbart och väldigt, väldigt mänskligt. Om Don’t Stand Me Down var den första skiva jag hade på vinyl som jag också köpte på cd så kom den här nog åtminstone in bland de tio första. Jag minns att det var i London och att det var tre cd för 10 pund. En av de andra var Billy Braggs samling Back to Basics men den tredje försvinner. Kanske Waterboys första med de fantastiska låtarna Gala och It should have been you. Aimee har gjort mycket bra efter den här, kanske rent av bättre plattor i Whatever eller Bachelor no. 2 men nu handlar det ju om skivor jag inte kan vara utan och då är det här vi hamnar.
Jayhawks: Tomorrow the green grass
Visste ni på tal om skilsmässoplattor att Mark Olson separerat från Victoria Williams och gjort en ny skiva? Jag läste en kortrecenssion och måste nog se till att skaffa den. För dryga tio år sedan stod Mark på gränsen till det stora genombrottet med Jayhawks countryrock men han tog också det där steget åt sidan. Kärleken fick bestämma. Han skulle bo i en liten stuga vid ett vattendrag och odla plantor på bakgården och plattor i skjulet. Tillsammans med Victoria gjorde han en av de mest anarkistiska spelningar jag sett på Södra Teatern men det var i Jayhawks jag föll för hans musik. Och den var inte bara hans utan lika mycket Gary Louris. Gary som fortsatt att göra fina plattor under namnet Jayhawks men aldrig riktigt lika bra som här och på föregångaren Hollywood Town Hall. Det är lekfullt och allvarigt, rotat och frisläppt och det är stämsång från en alternativ himmel. Sen valde de att lägga titellåten som bonusspår på singeln Blue också istället för att ta med den på skivan. Jag är svag får sånt.
Det är förstås alldeles för många som inte fick plats, som inte kom med. Jag kommer att vrida mig i vånda och min hjärna kommer att skrika javisstja mitt i natten men så här ser det ut just i detta nu. Någon som inte fick plats skrev en gång på baksidan av en platta om en annan platta som hade kunnat vara aktuell för listan: "I wanted it perfect, but settled for good, oh well!". Nu är det er tur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)