Söndag i Hornstull

Earth Hour. Ni skakar på huvudet som jag skulle ha gjort. Förr. Vi vet ju att det inte just minskar elkonsumtionen, att det inte får politikerna att ändra sig, att kärnkraftverken tuffar på som vanligt. Att det är långsiktiga och andra saker som behövs. Att det där bara är en harmlös och menlös demonstration. Men när jag släckte den näst sista lampan i vår lägenhet tittade jag ut genom fönstret på huset mittemot. Visst lös det annat än stearinljus i många hem men i ett fönster med just ett stearinljus bredvid sig stod det en liten kille i bar överkropp och tittade intensivt mot vårt hus. Han var kanske sex, sju, åtta eller nio år och han såg fönster släckas i huset mittemot i en manifestation för en hållbarare framtid i en värld som vill leva. För mig räckte det.

Sen var det rätt mysigt att sitta vid köksbordet med stearinljus, rödvin och den tystnad som ett hem utan stereo eller TV påslagen bjuder också.

Jag läste Linda som i Lindamordet av Leif GW Persson på ett par dagar. Det är så skönt ibland med de där snabblästa babbeldeckarna. Nu ligger Lars Gustafssons Tennisspelarna på hallbyrån. Nylånad från biblioteket på rekomendation från en bra artikel av Jan Gradvall.



Vi lyssnade på två hela LP med Madness igår. Bägge sidorna, alla låtar, rakt igenom. The Rise & Fall och Keep Moving. En inte alltför vild gissning är att vi var ganska ensamma om det. Tidigare spelade vi Maria McKees Life is Sweet också. Den är fortfarande väldigt bra.

Resten av familjen och gästerna åt hembakt pizza igår medan jag gjorde en pirog fylld av tunnskivad lammfärsbiff, paprika, tomat och tomatsås. Jag såg mer på hemodlings- och matporren på SVT i fredags kväll också. Stora bondkök, grepsamlingar och tagande av skott som liknas vid transplantationer. Jag är uppenbart en sucker för sådant numer.

Ingen hade kommit ihåg att påminna oss om att vi ställer om till sommartid nu. Att vi själva skulle kunnat räkna ut det är uteslutet med tanke på hur vit snön lyser mellan de mörka träden på Tantoberget.

Vi åt lunch på Dellon. FMVE, jag och K. Tjejerna fick glass efter pastan, dansade sig yra och sen hade de så otroligt roligt i Högalidsparken när de gungade och sprang runt, runt. Uteserveringen monterades och snöslasket från igår var borta från marken. Efteråt gick jag och K in på biblioteket och bara satt en stund i soffan och läste.

Nu lyssnar jag på Billy Braggs Talking to the Taxman about Poetry och funderar på om jag ska orka mig ned på Mickes en sväng.

Jag hade tänkt se landslaget spela 0-0 mot Portugal gratis på nätet men det är så invecklat det där med rättigheter att det inte blev något av det.

K!

Vem troru ru e? (Låttips #120)

Vi gick en sväng. Jag och P. Ned förbi Strand där Saint Etienne spelar i kväll. Jag vet att jag såg dem någon gång. Tror mig veta. Lollipop? Vattenfestivalen? Hultsfred? Allihop? Jag stannar hemma i kväll. Kanske bläddrar lite i plattvändaren Andres Lokkos 1989-2009 istället. När vi kom upp vid Bio Rio tog det emot. Vi hade punkterat vänster bak på barnvagnen. Andra gången på 4,5 år så jag kanske inte ska klaga fär mycket men det var tungt och varmt att köra vagn och bära P samtidigt. Sluta slå sönder era flaskor när ni druckit ur dem så är ni snälla. Dessutom vet man aldrig vad som kan hända. En hund kan få glaskross i tassen. en barnvagn kan få punktering. En tillsynes balanserad medelålders man kan gå Falling Down on your ass och vira barnvagnen runt halsen på dig och då blir det svårt att dricka mer i sommarvärmen.



Jag var inne på Papercut och köpte filmen Big Wednesday i går. Jag ser fram emot att se den. De hade även nya Modernista-upplagan av Lars Gustafssons Tennisspelarna. Ni kan se det som ett bra lästips nu när Franska mästerskapen i tennis står för dörren. I år ska jag banne mig lyckas se en 3D-sändning.

Jag spelar Wild Swans på stereon nu istället för i datorn. Ni har något att se fram emot.

Rapport från en lunchrast

Jag gick en sväng på lunchen. I solen är det skönt utan mössa. Åt på den mindre sushin. Läste i Lars Gustafssons Tennisspelarna. Jag tror att jag ska beskriva den som en boll som fastnat på nätkanten i en match mellan Jolos Amerikafeber och Cyklisten av Krabbé. Vi får se hur det blir. Utanför den bortre loppisen stod en trappstege som såg bra ut. 125 spänn. Vi har redan två. En är utlånad. Den röda med färgfläckar. På väg tillbaka till jobbet och databasinläggandet av etapperna i Cumhurbaskanligi Turkiye Bisiklet Turu mötte jag en man som bar en drickaback i höger hand. China Open i snooker pågår som bäst.

Rapport från en annan lunchrast

Jag tog hissen ned. Ringde den lilla sushin. Beställde en liten sushi. Hämtade en liten sushi. På den lilla sushin. Restaurangen. Förtydligande. Gick tillbaka. Solen värmer bättre idag. Igen. Tog hissen upp. Åt den lilla sushin. Började läsa En kakelsättares eftermiddag av Lars Gustafsson. Jag köpte den medan jag väntade på att hämta. På Stadsmissionen. 10 kronor. Är den hälften så bra som Tennisspelarna är det ett klipp. Den utspelar sig i Uppsala. Det lovar gott.

Ingen vet människans verkliga mått

Så beläst, så bevandrad. Så hårt sammanhållet och så, till synes, lätt sammanfogat att det nästan gör ont i en: jag höll på att skriva modern människa när jag för första gången slås av att det kanske är postmodern jag är. Att det är därför jag känner sådan avundsjuka. Inför text baserad på iaktagelser som bottnar i ett famnande (istället för ett famlande) av den då samlade idéhistorien. I ett kulturarv som är tydligt och självklart. I en förståelse för hur världen och värden fungerar och har fungerat. Kanske borde det lilla ordet, synbar, ha varit med där någonstans.

Jag skriver om Lars Gustafsson. Närmare bestämt om en liten skrift som heter Världsdelar. Som rymmer resereportage. Jag har hunnit en bit. 47 sidor eller så. Vi har varit i Australien, i Tokyo, är i Berlin. Det är något slags skarv mellan 60-tal och 70-tal. Mer det senare. Muren står. Det föds upp kor på innergårdar. I tempelträdgården i Shõ-Ren-Nin har hisnande djup inåt öppnats och i Australien har vi skämts över hur urinvånarna behandlas som om vi befann oss i Sven Lindqvists långt senare skrivna Terra Nullius.

Och det är också där någonstans jag placerar boken. Intill Sven Lindqvists reseskildringar, som till exempel Terra Nullius eller Ökendyrkarna, intill Jolos Amerikafeber samt kanske i någon mån reseskildringar av Slas och Adolf Hallman. En bit därifrån hittar vi Kritans skriverier från Istanbul. Och ja, jag skäms över att jag inte har några kvinnliga författarnamn att erbjuda här.

Lars Gustafsson. Läser någon honom i dag? Mer än kollega P och de som bockar av Tennisspelarna och Yllet? Jag vet inte. Romanerna kan ibland kännas lite onödigt belastade med ord, ord, ord. Meningar, meningar, meningar. Åtminstone de få som jag läst. Det hör ju förstås tiden till och i jämförelse med Svante Foerster som lästes tidigare i höst är det ju lätt, ledigt och rensat men ändå. Det är inte bladvändarflytet i dagens svenska deckarsuccéer precis.

Världsdelar. Den är lättläst och ändå ger den massor. Där finns en rörlighet i både språket och tanken. Förmodligen står den på ett Myrorna eller Stadsmissionen nära dig. Kostar en tia eller så. Plocka upp den. Meningen som gett rubriken till den här postningen hittar ni för övrigt på sid 40.

Sen rapport från en lunchrast

Gick ensam till den bortre indiern. Åt det förväntade och läste Vita Bergens Barn av Per Anders Fogelström. Inte hela men en bit. Vid bordet bredvid jämförde två män som var mer medelålders än jag mobiltelefoner i en halvtimme. Vidare till Myrorna. Det var pocketfest. 50 spänn för femlingen nedan. George Orwells Keep the Aspidistra Flying, Stig Dagermans Tysk Höst, Lars Gustafssons Tennisspelarna, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Don DeLillos Falling Man. Jag har läst tre av dem och hade redan två men vad begär ni. Det var ju snudd på galet prisvärt.