onsdag 30 april 2008

Uppsamlingsheat XVIII

Det var gårdsstäd i föreningen i lördags. Vi hade räfsor, krattor, spadar och något som kanske kan ha kallats rakor. På sjuttiotalet när jag växte upp kallades det för Alle man ut. Det var trevligt. Efteråt grillade vi korv och drack en 2.8. Fler hade druckit i närheten. Tantolunden såg skräpbombad ut samma lördag förmiddag. Vad är det som gör det så svårt att ta hand om sitt skräp?



Tre skivor i veckan. Burning Spear. Hur är det möjligt att det tog mig så många år att komma vidare från Marcus Garvey och Garvey's Ghost? Så fantastisk.



Jag läser Den skrattande polisen och Stella Duffys Beneath the blonde. Det är svårt att välja.

På Stadsmissionen förra veckan fyndade jag leksaker till K och Kjell Höglund till mig. Häxprocess för fyra och femtio. Det var glädjande.

Scillan är farligt nära att nå ogrässtatus i backarna runt Högalidskyrkan.



Det känns som att Sirius redan är inne i en svacka. Fast jag är sämre som ännu inte sett en minuts spel.

Snooker-VM. Jag saknar att inte se det men tiden räcker inte till att komma in i det.

Jag och K var i Uppsala i måndags. Förberedelserna för den sista april övriga landet kallar Valborg var i full gång längs Fyrisån. Forsränningsfarkoster lades upp och planteringar hägnades in. En gång var det där en så stor dag för mig. Idag är jag mest glad att slippa.

tisdag 29 april 2008

Det som inte går

K sov oroligt. Sen morgonlänge. Vid åtta skakades lägenheten av balkongborrare. Öronkåpor, blöjbyte och påklädning i en hast. Yoghurt och müsli i Tanto. Polisen och brandförsvaret övade något. A-laget höll sig på behörigt avstånd. Vi tog en fika lokalt. Människor, med betoning på män, skämtade. Om källarbyggen. Om det ofattbara. Om Österrike. Det är förståeligt. Ibland måste människan skämta om det svåra. För att orka med. Jag skrattade inte. Ögnade tidningarna. Ville inte läsa hela artiklarna om fångenskapen i källaren. Om allt det andra. Men rubrikerna, ingresserna och bildtexterna kom jag inte undan. Ibland är hjärnan för snabb. Ibland, någon enstaka gång, önskar jag mig analfabetism. Ändå skrev de inte det värsta. Inte bland det jag läste. Allt kanske går att skämta om men allt går inte att skriva i tidningen. Att trycka på papper som ska läsas vid frukostbord. De skrev om fängelset i källaren. Om pappan som spärrat in sin dotter där. Om frun som inget visste. Om barnen. Sju plus sju. Om barnen som växte upp där. Hennes barn. Dotterns. I källaren eller hos paret växte hennes barn upp. Det skrev de om. De hade en kronologi, från första övergreppet till idag. Skisser och bilder från källaren. Det ofattbart fattbara. Det fattbart ofattbara. Det skrivbara. Det tryckbara. K lekte på golvet. Lite senare i sandlådan. Vi åt pannkaka. Ute i Tanto igen. Polisen hade åkt. Brandförsvaret var kvar. Lågstadiebarn imponerades och åkte skylift. K somnade. Det de inte skriver. Det vi inte orkar läsa. Det de skriver. Fängelsehålan och dottern. Det kan i all sin fasansfullhet locka. Locka till läsning. Det ser helt sjukt ut så här i text men så är det ju. Det som inte kan locka till läsning finns det ingen anledning att trycka i tidningen. Det kan locka till läsning. Det gränsar åtminstone till de deckare vi läser, till de vi ser på bio, på TV. Det är ohyggligt men kanske ändå fattbart. Det de inte skriver. Hennes barn är också hans. Alla barnen i källaren är hans. Inte bara hennes som de skriver. Hans också. Det de inte skriver. Hennes barn som också är hans är också hans barnbarn. Far och morfar. Det de skriver. Hur kunde han gömma dem, skaffa mat, blöjor? Det praktiska, det rationella. Det fattbara. I galenskapen. Det de inte skriver. Lyfte han dem någonsin? Kramade han dem? Gladdes han åt deras första steg? Sina barns, sina barnbarns. Det går inte att skriva. Inte i tidningarna. Det går knappt att tänka. Var han människa? Är han? Hur är det i så fall möjligt? Jag skriver det här i solen. Mitt i lekparken. K med hink och spade. Jag med ett grönt anteckningsblock. Det är som om hela verkligheten skär sig. Lekte han någonsin med dem? Barnen och barnbarnen? Hink och spade i en sandlåda? Dottern, mamman, log han någonsin ömsint mot henne? Visste han hela tiden att det fanns en gräns eller kröp den sig på allt eftersom? När såg han den i så fall första gången? Visste han att det fanns en gräns? Att han inte borde gå över den? Kämpade han emot? Hur kunde han ta det steget? Det de inte skrev. Hur valde han? Vilka barn som skulle växa upp i källaren och vilka i villan? Hur valde han? Hur skulle de kunna skriva om det? Hur ska någon kunna skämta om det?

lördag 26 april 2008

Up the Junction (Låttips #26)

Jag tog 45 minuter eller så för att spinna 45-varvare hemma igår. Det var kul. Inga stora överraskningar. Lite ska, lite pop, lite soul. En av de sista låtarna var Cool for Cats med Squeeze. Och idag slumpade den bärbara fram Chris Diffords soloversion av Up the Junction när jag åkte hiss. Sen blev det singelsamlingen med Squeeze hemma också. De är lite onödigt bortglömda tycker jag. Ni får Up the Junction i tre versioner för säkerhets skull. Squeeze, Difford solo och Lilly Allens cover.


torsdag 24 april 2008

Allting kan gå itu

Jag skulle ju bara flytta fjärrkontrollen från fönsterbrädan till TV-apparaten. Nu ligger ett antal delar av ett trevligt litet fat på diskbänken. Uppsala Ekeby. Svalan. Skada. Någon i den närboende läsekretsen som är inne på mosaik?

Puss på dig!

Vet inte riktigt hur jag ska tolka det men K pussade precis Yabby You. Eller åtminstone bilden av honom på omslaget till utmärkta samlingsdubbeln Jesus Dread. Förmodligen tycker hon att den pianokonsert med Mozart som vi fyndade för en knapp femma, tänk att det inte är så jättemånga år sedan som Deutsche Grammophone LP-skivor var attraktiva på begagnatmarknaden, på Stadsmission i Liljeholmen i förmiddags är lite mesig.

onsdag 23 april 2008

Jamaica möter Irland i Alaska

Det går att snubbla över så konstiga saker på YouTube. The Trojans. Jag tror knappast att jag har tänkt på dem på åratal. Skivan med det lustiga namnet Ala-Ska är utrensad ur hyllan. Kanske, kanske kan den stå att finna i någon låda i källaren. Jag tror att jag köpte den för 19 spänn på Expert i Uppsala. Vissa delar av mitt minne är svåra att förstå sig på även för mig. Idén att blanda ned The Pougues och The Specials i en mixer och trycka på kör var ju inte så tokig men jag är inte helt säker på att Trojans var det bäst lämpade bandet för att ta den hela vägen in i hamn. Men här är de i alla fall i Gaelic Ska. Det är bara att hålla till godo.

tisdag 22 april 2008

Korpklass

Tänkte bara tipsa om att det är Kvarteret Korpen av Bo Widerberg på statstelevisionen i dag om ni missat det. Tidig eftermiddag. Jag har programerat inspelaren. Någon gång ska jag väl hinna se allt. Eller åtminstone en del.

måndag 21 april 2008

Tiokronorsfestival III (Skivkonsten #28)

Det var igår. Mellan det att jag tittade på All or Nothing (mycket muntert filmval den första riktiga vårdagen) och strosade i Tanto. Jag tog en promenad till Mickes skivor. Bläddrade i reabackarna. Det tar nog aldrig slut. Köpte tre LP och en cd. Fick finfin mängdrabatt. Men så var jag ju ganska öppensinnad i min shopping också. LP-resultatet ser ni svart på vitt nedan. En samling med fransosen Georges Brassens, en halv pubrockdubbel och ett envetet fiolgnidande från gränsen mellan Dalarna och Hälsingland. Brassens tyckte jag var ganska bra. Ibland är det så skönt att lyssna på något i en genre och på ett språk som man har ytterst lite koll på. Den pub- och heavyrockiga insamlingsskivan Greasy Truckers Party saknade som sagt sin ena del och var lite sliten. Nu gjorde det inte mig så mycket att Hawkwind försvunnit någonstans på vägen eftersom det jag ville var att höra hur Brinsley Schwarz lät live 1972 och det var inte alls oävet. Särskilt inte i Surrender to the rhythm och sen var det kul att höra covern på Jim Fords I'm ahead if I can quit while I'm behind. Bingsjö? Jamen jag tänkte på hur mycket jag gillar Jan Johanssons tolkningar av svensk folkmusik och nu skulle jag minsann ge en hel skvadron av Pekkosar, och Hjort Anders på det, en chans . Men det är bara att tillstå att jag inte är mogen det här än. Det är för rått för mig, sen hjälper det inte att det i teorin låter så schysst med Pekkos Helmer som tolkar Pekkos Olles låt Slunk Jerks polska.



Klart ni ska ha lite Brinsley Schwartz från YouTube också. Komplett med skön programpresentatör, tuggummituggande från Nick Lowe och en frilla på densamme som måste ha gjort stort intryck på Bruce Foxton. Om jag inte minns fel tipsade vännen Magnus (mindre modell från Skåne) mig om den här inspelningen för ganska länge sedan.

söndag 20 april 2008

Springtime in Tantolunden

Idag var det slut på de små stegen. På eftermiddagen intog våren Tanto. På morgonen var det som vanligt mest vi småbarnsfamiljer men sen. Gräsmattorna fylldes av solsugna, bangolfbanorna användes igen, dörrarna till kolonistugorna stod på glänt, humlor humlade sig, engångsgrillar tändes och träden knoppades kraftigare än tidigare. Egentligen var det nog lite väl mycket folk för en som fortfarande strök omkring i vinterjacka och hade söndersnuten näsa men jag gillade det. Oj vad jag gillade det.

lördag 19 april 2008

Lördag i Hornstull

Jag fick lov att raka mig. Det gjorde till slut för ont att snyta sig med hår i ansiktet. Inte för att jag behöver snyta mig. Det rinner ut ändå. Men det känns bättre att ha lite kontroll. Jag köpte näsdukar på apoteket härom dagen. Två paket. Kanske hade det undermedvetna en känsla för vad som var på gång. Jag gick in på biblioteket också. Åsa Linderborgs Mig äger ingen är fortfarande 1-veckaslån fast den kommit i pocket. Jag läste ut den på ett dygn. Förkylning behövs inte för att det ska rinna ur ansiktet vid läsning av den. Jag har inte mer än tittat ut genom fönstren idag. Våren verkar ta små, små steg i Tantolunden.

fredag 18 april 2008

Kafkaartat

En morgon vaknade Herr Alarik och insåg att han förvandlats till en snorfabrik.

onsdag 16 april 2008

I våra kvarter, här omkring där vi bor

Vi går till öppna förskolan. Inte varje dag men ibland. I Draken eller vid kyrkan. Föräldrarna här tycker det är bra med sångstund. Föräldrarna här tycker att det är skönt att det inte är för mycket Jesus. Draken och parkleken vid Högalidsgatan ska ut på entreprenad. Föräldrarna här har nog varit med och röstat fram det men de är ändå lite oroliga för hur verksamheten ska påverkas. Föräldrarna här sparar in ett par tusenlappar om året på att ha gått ur Svenska Kyrkan. Föräldrarna här oroar sig för miljön och utsläppen på Hornsgatan. Föräldrarna här berättar om semestern i Thailand. Det gick så bra att resa med barnen. Barnen här är som barn är mest. Fast kanske lite mer moderna. Deras pappor är hemma. Åtminstone mer än genomsnittet. Halva tiden blir ju lite mycket. Barnen här är som andra fast lite mer modemedvetna. Kläderna är nya från Polarn och Pyret och små tuffa designmärken. Ja vintage också förstås. Gärna 70-tal. Barnen här är som barn är mest. Flickorna gillar att leka med dockor och pojkarna med bilar. Fast föräldrarna inte alls påverkat dem. Det bara är så. Lustigt. Det ligger nog i generna. Föräldrarna här går att nå på mobilen. Barnen här ser vilsna ut ibland när föräldrarna pratar rakt ut i luften. Föräldrarna här sätter sig ogärna ned i sanden och gräver. Föräldrarna här dricker latte ur pappersmugg. Förädrarna här har sällan termos och termobrallor. Det får finnas gränser för 70-talet. Föräldrarna här slänger den tomma muggen i papperskorgen. Åtminstone om det inte är för långt att gå. Vi är väl också mest som de andra. Lika övertygade om att vi skiljer oss lite. Kanske rent av lite mer än de. K är väl också mest som de andra även om hon leker med bollar, läser tidningen på pottan och sorterar skivor. Helt opåverkad. Det ligger nog också i generna.

tisdag 15 april 2008

Serieledning!

Serieledning efter första matchen precis som förra året. Det gäller att njuta så länge det varar. 5-1 borta mot Degerfors och vi toppar tabellen efter första omgången. Härligt!

Tillsammans är vi starka

En person till har klickat på länken ute till höger eller motsvarande länk på en annan sida. Tänk att vi nu är hela åtta stycken som vill att Paul Heaton ska komma och spela i Stockholm. Han skulle kunna stå här hemma mellan TV:n och stereohyllan. Då ser vi bra allihop och de som blir trötta i benen kan slå sig ned i soffan.

Kunde varit bättre, kan bli värre

Jag ville bara helt kort skriva att jag är så oerhört trött på kan- och kundejournalistiken. Den som tycker att den spekulerande glidningen ger den bästa rubriken. Jag är så oerhört trött på den. Kan och kunde. De där små orden som tycks befria den som skriver dem från ansvar för texten. Jag är så trött på dem. Alldeles oavsett om de säger att en miljon svenskar kan vara drabbade av något eller att flickan kunde ha räddats. Svenskan är verkligen inte värst i klassen men det var den som låg på hallgolvet i morse.

måndag 14 april 2008

Några dagar tidigare i Hornstull

Det är en bild som jag inte får ur huvudet. Det var i lördags. Strax efter tio på förmiddagen. K hade fått sitt livs första spade och sitt livs första hink. Oväntat nog fanns det en svensktillverkad. Gul med rött handtag. Vi valde den framför den finska och alla andra som kom från Kina. Jag skulle inte kalla det bojkott så mycket som försök till transportminimering. Nu gick vi Hornsbruksgatan fram. Eller jag gick och K åkte vagn. Hon lyste och viftade med sin spade. På en parkbänk vi passerade knäckte en man upp vad som förhoppningsvis bara var dagens första ölburk. Den andra stod bredvid honom. Skägget var lite ovårdat och jackan något sliten. Kanske var han 50 år, kanske 55, kanske hade alkoholen lagt till några år. K lycklig i vagnen med sin hink och spade, mannen på bänken nollställd med sina burkar. Det är bilden jag inte får ur huvudet. Den och tanken på att han kanske också en gång var så glad för en hink, en spade eller något annat. Att han också varit ett och ett halvt och förhoppningsvis så glad. Så fylld av livet. Tanken på var hans brytpunkt fanns. Eller snarare alla de små, små punkter som sammanbundna med ett streck lett hit. Om han inte har ett eget ansvar? Om han inte har gjort egna val? Jo, säkert. Säkert är det så. Åtminstone delvis. Men jag kan inte släppa tanken på honom som ett och ett halvt år. Tanken på exakt hur hans valfrihet ser ut om det han väljer är ett par ölburkar på en bänk på Hornsbruksgatan klockan tio en lördag förmiddag. På några sekunder hade vi passerat honom. Vi gör ju så. Väljer. Lekparken och fler barn med hinkar och spadar väntade. Ändå finns han kvar. Bilden för min blick när den glider från K till honom och tillbaka. Det är ju så.


Obs. Bänken på bilden har inget med texten att göra.

söndag 13 april 2008

Nu idkas självkritik

Jag är ju helt bäng och utan koll. Det är ju först på tisdag Sirius kliver in i handlingen. Vi spar lite av nervositeten till dess.

lördag 12 april 2008

Slit och släng ordentligt

Grovsoprummet som kallas miljöstuga är verkligen en glädjekälla och ett irritationsmoment. Med 300 lägenheter eller så som delar på utrymmet är det ju klart att allt inte kan fungera perfekt men jag undrar ju hur svårt det kan vara att vika ihop en kartong. Om folk inte fattar att det är bättre för att mer skräp får plats är det ju svårt att begära att de ska kunna räkna ut att det på sikt kan leda till sänkta sophämtningskostnader och därmed månadsavgifter men man önskar ju. Allra mest irriterad är jag på den som ständigt slänger sina kartonger från Ekolådan utan att ta bort plasten och vika ihop. Jag har nog en väl idealiserad bild av folk som käkar ekologiskt. Det står ju faktiskt på kartongerna som jag X antal gånger vikt ihop åt okänd granne att Ekolådan gärna återanvänder kartongerna så det är bara att ställa dem utanför dörren den dag en ny låda ska levereras. Hur dum får man bli? Det är ju till och med enklare än att gå ned med dem till grovsoprummet och skapa kaos.



Det händer bra saker i grovsoprummet också. Som att någon hade ställt en fin liten spis bredvid grovsopscontainrarna. K gillar den verkligen. Tack.

fredag 11 april 2008

Våren närmar sig semiförorten

Det var väl DN på Stan för längesen som kallade Hornstull semiförort? Säkert är åtminstone att våren var tillbaka i luften igen idag. Vi behövde det efter magsjuka, förkylning, ögoninflamation och tänder på väg ut. Veckan har bjudit ett visst sömnunderskott. I morse var K och jag tidigt upp. Lite före halv nio fick vi ge upp gungorna i Högalidsparken eftersom vinterns sand skulle maskinblåsas bort. Vi hann ut på Långholmen innan erbjudande om kompiskaffe kom. Lite senare var vi på plats i Tanto för korvgrillning. Fyra pappor och fyra döttrar i solskenet. Kabanossen var bäst med sojakorven som tvåa och grillkorven på tredje plats. K var stormförtjust i tillvaron. Senare sov hon i sin vagn och jag åt en glass från Tevere, årets första med äppelkanelsmak, i solen på Nytorget. Gräsmattan verkade ännu vara för blöt för att bli vardagsrumsgolv för lokalbefolkningen. Det var skönt. Jag läste Mannen som gick upp i rök och stördes knapp nämnvärt av att någon TV-inspelning pågick ett par parkbänkar bort. Jag trivdes mitt halvår i de där trakterna men jag är väldigt glad att bo på västra sidan av Söder idag.



I helgen är det Degerfors borta för Sirius. Första omgången i Superettan. Jag kommer inte att vara på plats men nervös. The Move i cd-spelaren. Lite för mycket boogie i ett par spår men jag borde nog ha gett dem en allvarligare chans när jag först stötte på dem för dryga 20 år sedan och inte bara avfärdat dem som kaftanhippies. Den större skånske Magnus fick mig att våga prova en samlingsskiva efter några väl valda spår en kväll för ett tag sedan. Det var bra.

A hard rain is a gonna fall

Eller som Uffe uttryckte saken: Det är ett hårt regn på väg ner. Eller är det helt enkelt så att det som Asterix, Obelix och de andra gallerna oroade sig för är på gång? Ska himlen slutligen falla ned? I såfall är det skönt att myndigheterna eller några andra med koll varit framme och spärrat av området där nedslaget förväntas ske.

torsdag 10 april 2008

Bokkotta nu?

Såg just att Debatt i SVT handlar om OS i Kina i kväll. Frågan om att bojkotta invigningen eller inte fortsätter tydligen. Fyra av tio svenskar är visst för en bojkott av invigningen. Alla får ju tycka vad de vill och jag vet inte riktigt men luktar det resonemanget inte ungefär lika konsekvent som till exempel: jag är inte rasist...men? Ska man bojkotta ska man väl bojkotta? Jag har verkligen inget att invända mot om folk vandrar lite mindre bakom den svenska flaggan till Du gamla du fria men känns det inte lite lamt som protest betraktat? Vi bojkottar lite lagom. Made in Sweden stylee. Dessutom är det ju så dags. OS avgörs i Kina och ville man inte det skulle väl de stora protesterna ha framförts när Peking nominerades som värdstad och definitivt innan OS-arenor och -by började byggas. Nu är det ju inte riktigt läge, nu är det ju lite sent för annat än halvbilliga slå-sig-för-bröstet-poäng. Nu är det ju bara att hoppas och tro att det är bra att OS avgörs i Kina. Samtidigt gör ju de som säger att så länge FN inte agerar finns det ingen anledning att bojkotta det ganska lätt för sig. FN ger sig på en av fem permanenta medlemsstater i Säkerhetsrådet lagom till deras OS på hemmaplan? Shouldn't think so. Sen har vi ju ekonomin. De länder som vill att Kina ska vedergällningsbojkotta dem, till exempel på telecomsidan, kan ju räcka upp en hand. Här hemma hos oss är vi uppenbart kassa på bojkott av Kina. Samtliga pekböcker med hårda, tjocka sidor K har är tryckta i Kina. Japp det är sant. Samtliga. Jag trodde knappt det var sant när jag började kolla. Trots all vår skogsbruks- och pappersmassetradition trycker svenska förlag barnböcker så det står härliga till i Kina. Om det är bra eller dåligt med boktryckandet i förhållande till demokratisträvandena eller inte vet jag inte men miljömedvetenhetsmässigt känns det definitivt som att affärsplanerna borde gå i papperstuggen och sen vidare till pappersinsamlingen. På tal om bra eller dåligt i förhållande till demokratisträvanden så var jag som yngre och naivare och med hjärtat till vänster väldigt chokad efter massakernHimmelska Fridens Torg. Jag minns löpsedlarna på Uppsalas då enda 24/7 butik, Statoil vid Gamla Uppsalagatan intill Kantorn, som igår. Rysningen som gick genom kroppen också. Jag hade verkligen inte trott att de skulle göra det. Köra pansarvagnar över demokratisträvare, oppositionella, dissidenter, kontrarevolutionärer, revolutionärer, terrorister eller vad ni nu vill kalla dem, jag vet det är inte enkelt med benämningar, som vill en annan ordning än den som råder. Jag trodde särskilt inte att de skulle göra det inför omvärldens kameror. Det var en klar felbedömning och en ögonöppnare. Finns det något som verkligen oroar mig när det gäller OS i Kina så inte är det att det blir en propagandaseger för styrelseskicket, de lagerkransarna vinns redan så bra varje gång ett västerländskt storföretag etablerar sig i landet, utan för att det kanske finns en massakerrisk om protesterna på plats i Peking blir för stora och svåra att hantera. Vad händer om tusentals, tiotusentals eller hundratusentals demonstranter är beredda att offra sina liv utanför idrottsarenorna för att skynda på det vi kallar demokratiutveckling? Hur mycket är de styrande beredda att tolerera? Hur måna är de om vad omvärlden tycker om hela maktbasen börjar darra och muren är på väg att rämna? Det och att vi här borta hos oss, om inget inträffar, bara minns medaljerna och rekorden efter avskedscermonin är vad som oroar mig. Det tillsammans med att Kina då återigen bara blir något vi ser och hör om i ekonominyheterna när en ny fantastisk tillväxtmarknad öppnar sig igen och igen och igen. Jag vet ju som sagt var inte men jag tror inte att det hjälper demokratiutvecklingen i Kina särskilt mycket om vi låter bli att läsa förstasidan i K:s tjocksidesböcker eller ens om vi låter bli att köpa dem. Jag sitter bara här i soffan och hoppas att det är bättre att OS arrangeras i Kina än att det inte gör det. Att det är bättre att omvärlden är på plats än att den inte är det.

fredag 4 april 2008

Galaxer i mina braxer

Jag hade nog på något sätt tänkt mig den åtminstone något lite spejsigare och tjusigare.

torsdag 3 april 2008

Det var bra så tack

Jag måste ha haft en dålig dag. Inte igår när paussignalen ljöd. Eller kanske men själva signalen var det inget fel på. Jag kanske återvänder till den mycket snart. Men först. Jag måste ha haft en dålig dag. För ett år sedan, eller två, kanske tre. På biblioteket i Hornstull. Lånade Lena Anderssons Var det bra så? och läste några sidor innan jag tröttnade. Vem var jag just då? Köpte pocketen för några månader sedan utan att riktigt veta varför. 20 kronor på Hornsgatan. Myrorna eller Stadsmissionen. Ikväll efter ärtsoppa och pannkakor slog jag upp den. Knappa 20 sidor kvar nu. Om ni har små barn vet ni hur osannolikt det är. Tror att det var vännen E som tjatade om hur briljant eller kanske fantastisk den är en rödvinsförstärkt natt. Jag vet inte om jag valt de orden men jag är så glad att den grep mig. Att den tog mig ut ur något och in i något annat.

onsdag 2 april 2008

Bron uppfälld - stå över tre kast

Femhundrafemte posten. Så många ord. Så mycket annat. Just nu känns det mer som tvång än lust så jag gör en Conan här. Kanske räcker det för att jag ska känna ett behov av det här igen och om inte hittar ni ju annat att läsa. Ute till höger till exempel. Eller så kan ni ju gå ut och spana broöppningar eller vad som tilltalar i det fina vårvädret. Jag gillar det.