Läsare som är uppmärksammare än skribenten har naturligtvis redan noterat att konserthösten är räddad. För några kan det kanske trots allt komma som en glad överraskning att Jonathan Richman snart är tillbaka i Stockholm. Sjätte oktober spelar han på det som senast han var här hette Mondo men som nu är Debaser Medis. Det är ju faktiskt alldeles fantastiskt glädjande. Jag och L har fixat biljetter så nu återstår det bara att ordna barnvakt till K också. Det var en väldigt bra konsertkväll senast men inte en lika stor glädjechock som första gången jag såg honom. Det måste ha varit halvtidigt 90-tal och han spelade på en av Hultsfredsfestivalens mindre och mer avsides scener. Publiktillströmningen var måttlig men medlemmer ur Bob Hund, Nomads och Docenterna kunde skönjas vill jag minnas. Min vän Peo såg senare delen av spelningen nedsänkt i Hulingens vatten om jag kommer ihåg rätt. Jonathan som jag bara hört någon enstaka låt med innan kom in på scen, pluggade in gitarren... eller nej det gjorde han ju inte. Han hade två mikrofoner. En i lagom höjd för gitarren och en för munnen. Han stampade takten med frenesi mot golvet. När det var dags för gitarrsolo sidsteppade han ett par meter till ytterligare en gitarrmikrofon som var högre mixad. Han strålade, dansade, sjöng och svängde på egen hand som ett storband kombinerat med ett fullt balsalsgolv. Låt efter låt var makalöst bra och jag ville aldrig att det skulle ta slut. När han gick av höjde han gitarren i luften som en segertrofé. Den slog i något i taket och han ryckte den förskräckt till sig och höll den i famnen som ett litet barn. Det är en av de allra bästa konserter jag sett.
Väl hemma igen dammsög jag Uppsala på plattor av Richman. Det gick snabbt. Far Out Records som då låg på Kungsgatan hade tre. Jag minns inte säkert men tror att det var Rock n' Roll with the Modern Lovers, Jonathan Sings och Back in your life. Jag tillbad dem som en nyfrälst och letade vidare medan jag önskade att Jonathan skulle komma tillbaka till Sverige. Det tog många år innan mina böner hörsammades den gången. Men så en kväll för några år sedan stod han på Mondos scen. Lokalen var packfull, svetten rann, fötterna värkte men mungiporna strävade rakt uppåt. Jonathan och en trummis bankade fram det där svänget igen, han hade en ny stark platta i bagaget (ni kan just nu fynda Not so much to be loved as to love för 29 spänn på Ginza, gör er själva den tjänsten) och när det var över började både jag och L på en gång önska att han skulle komma tillbaka snart. Det var ju en av de bästa konserter vi sett. Nu är det dags igen. Sjätte oktober. Det kommer att bli fantastiskt.
5 kommentarer:
...och den 13 oktober spelar Southside Johnny & The Asbury Jukes i Uppsala.
Vilka plattor med Southside Johnny är egentligen värda sina 10 kronor i reabackarna? Jag borde kanske ta tag där.
Alla tror jag. Alltså alla gjorda före, säg -81. Jag har två samlingar på CD och de ger smak för vinylen, men stans reabackar saknar SSJ. Verkar det.
Köpte en från 76 och en från 78. Bägge låter bra men jag tror ändå inte att jag kommer att spela dem så mycket. Det är något som saknas för mig. Det där lilla som griper tag.
Om du har "I don't want to go home" och "Hearts of Stone" så räcker det (IMHO as always). Jag hade ett par till men dom låter likadant så jag sålde dom igen. Lyssnade några år men tröttnade. Däremot är dom ett ruggigt bra lajvband så Uppsala 13 oktober ÄR intressant. Har en LiveDVD från 2003 som är bra som du kan låna vid tillfälle.
Skicka en kommentar