Vi satt i ett eftermiddagsvarmt Barcelona i fredags. Glass i små skålar och Time Out på bordsskivan. Of Montreal på Razzmatazz? Kanske, tills vi fattade att Paul Weller inte var i stan för att göra tröjreklam. Han skulle spela. Soundtracket till våra liv. Åtminstone delvis och jag var den ende av oss som redan sett honom. Klart vi skulle gå. Vi var på grabbresa, gubbresa, gruppresa. Konserten var ojämn som senaste plattan och innehöll en överdos brötig mansrock men leendena under Shout To The Top, That's Entertainment och A Town Called Malice var mycket mer än bara nostalgiska. Som helhet sådär. Men det räckte. Dagen efter köpte jag en 23 år gammal vinylbootleg med The Style Council på en liten gågata.
Vi flydde regnet som öste ned under lördagen. Såg en galär från 1500-talet och åt japanskt som omväxling till alla fantastiska tapas. Saluhallen i Barcelona. En dröm att drömma om i vardagsstressen på Vi eller Konsum.
Vi flydde åter regnet som öste ned under lördagen. Trängde oss förbi gatumusikanterna som sökt skydd i vårt valv. Satt på rummet, spelade plump, drack en öl och lyssnade på I Keep Faith med Billy Bragg när förklaringen kom till F:s bärbara. Himlarna hade öppnats och i den mån han, hon, hen, den, det finns föll stora tårar. Levi Stubbs är död. Levi. Jag var väl inte skakad men definitivt lite tagen. För några år sedan funderade jag på en resa för att se Four Tops men det blev aldrig av. Nu blir det aldrig av.
Spansk TV. Det är ett kapitel för sig.
JE konstaterade att hans tid utan vinylköp tar studenten i år. Vad fort de går. Vad fort det går. De där första skivresorna till Stockholm när vi dammsög börsarna på favoritplattor. Vad annorlunda vi var, vad lika vi är. JS funderar på att börja igen. Med vinyl. Vi pratade rock, vi drack öl, vi drack cava, vi pratade finanskris, vi drack rödvin, vi pratade liv i stort och liv i smått men mest pratade vi barn, barn och barn. Jag är glad för det.
Gränderna i Born har något visst men inflygningen över ett rött, gult och grönt Sverige. Vad många sjöar, tjärnar, vattendrag vi har. Vad mycket skog. Vad mycket plats.
Jag ringde hem från flygplatsen i morse. Pratade med L, med K. När jag låste upp dörren nu i eftermiddag kom hon springade och kastade sig om min hals. K pappa hemma, K pappa hemma!
2 kommentarer:
Att åka så långt bort för att lufsa runt i regn verkar inte vettigt, så jag är inte ett dugg avundsjuk, nej då inte alls...
Obekväma säten på flyget var det också.
Rubriken ska förstås nynnas till lämplig Clash-melodi.
Skicka en kommentar