Centrumhets ina da city

Jag gav mig ned på stan igår. Två gånger. Vi gav oss ned på stan igår. Jag och P efter lämningen på förskolan. Efter vinkandet med K. Vi tog fyran och bytte till ettan. Vi skulle göra ärenden och möta. Vi var tidiga. På Drottninggatan dryga halvtimmen innan butikerna öppnar. Kafé, kafé, kafé vart vi än såg. Alfa-antikvariatet, det älskade, hade fått lämna för ett. Senare fick jag höra att det finns kvar på annan adress. Vi gick in på Bengans när de öppnade. Nya Håkan Hellström i högtalarna och det lät bra. Om ni är lagda åt det hållet signerar han den i butiken idag eller kanske på lördag. Mitt minne är svagt men jag kanske köper den om jag hittar begagnat. Mycket bra till bra priser men vi hade andra uppdrag. Fyraårspresenterna tog tio minuter att inhandla. Det var rea och jag tittade inte på var det var tillverkat.

En ny kaffesort skulle lanseras och jag tog en mugg blaskigt som värmde. Åhléns och Pelle Carlbergs The Lilac Time för 25 spänn. Håkan i högtalarna här med. Funderade på att köpa Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör för en knapp hundring men han föll på att varken Richard Yates eller Sven Lindqvist är med och att utrymmet i hyllorna krymper och krymper. Jag nöjer mig med att bläddra i biblioteksexet som ligger här på skrivbordet. Sedan till centralen och därifrån med fyra kilo älgfärs och ett kilo lingon.

På kvällen ned igen. Jag tänkte på när det låg något slags begagnatbutik i en lägenhet några trappor upp vid Sergels Torg. Cut out-plattor i långa rader och en unken lukt av rivningskontrakt. Hälsingborg och middag med vänner jag kännt i minst 25 år. Det var trevligt. Vi är äldre. Inte tu tal om saken. St. Eriks har tagit fram ett gott pale ale. Tre rätters, in snabbt på Mickes och hemma före elva. Vi kallar det utekväll. Stan två gånger på en dag, det lär dröja innan det upprepas.

Om ni inte gjort det innan tycker jag att ni kan ge The Fluffers – Relentless Persuit en chans. Glenn Tilbrook är ju ändå Glenn Tilbrook och nästa gång jag ser Frank för en tia lovar jag att köpa den.

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Åhléns. Där var avfolkat. Solsken och långledighet kan inte vara en lunchrestaurangföreståndares bästa kombination. Åtminstone inte om uteservering saknas. Jag åt pannbiff med det som kallas rösti, brunsås, sallad och rårivna morötter. Jag drack juice till. Läste en bit i Liars in love. Richard Yates novellsamling. Igår hemma i soffan lyssnade jag på Bob Dylans Tell Tale Signs. Dubbelvarianten. Jag hittade också genom att följa Patrik och Throwmeaway till Yourheartout något jag ännu inte lyssnat på men ser fram emot. Jag tycker att vi firar det med en titt ur två vinklar på något jag gärna hade varit med på.

Helgen som var, lite innan och sedan

Alan Sillitoe är död. Snooker-VM rullar på. Tänk att Steve Davis slog Higgins. Städdagen i föreningen gick bra. Jag räfsade och räfsade. Gamla löv, gammalt gräs. Av bara farten gjorde jag rent bakom spisen hemma också. Det var på tiden. Nya Weller. Våren är nog äntligen riktigt på gång. Ingen snö skymtas längre i Tanto, K gick barfota i sanden igår. En poäng efter två omgångar i Norrettan är inte riktigt ok. Inte brända straffar heller. Den här starten för Sirius kan onekligen komma att straffa sig när Superettanplatserna ska fördelas. Eller när det, någon förbjude, ska krigas om förnyat kontrakt. När Uppsala äntligen vann ett SM-guld i något som kan kallas en stor lagsport igen var det Storvreta och innebandy. Richard Yates Easter Parade har översatts till svenska. Det lönar sig att filmatiseras. Boken är värd att läsas på engelska och förhoppningsvis på svenska. Jag började läsa Peo Thyréns Ett bedårande barns bekännelser igår. Jag hade lånat den på biblioteket ditt jag, K och P tog oss mellan parkhäng, Dellon och mer parkhäng. Den är torftigt skriven men jag har ändå svårt att lägga den ifrån mig. Presstödet kan onekligen ha spelat ut sin roll redan innan det började kastas som pärlor för svinen. Vi var på middag hos MEK igår. E undrade vad jag tror inför valet till hösten. Stockholmsdelen. Jag tror kvarsittning. Det känns som att alltför många här plockar valsedeln ur den egna plånboken och inte kan tänka sig att dela något mer från den. Lite låtar jag lyssnat lite mer på hittills i april 2010. Ska vi komma överens om att alla tar hand om sin egen skit, i Draken och annorstädes, och dessutom hjälper varandra i år? Det blir bra.



Uppdatering 27 april: Peo Thyrén-boken blir faktiskt snudd på oläslig efter ett tag. Jag gick slutgiltigt in i väggen i höjd med frälsningen och politikerkarriären.

Måndag i Hornstull

Det blev tyst. Jag tog en liten paus. Vi har hållits i Hornstull. Utom på nyårsafton då 11 vuxna och 9 barn trängde in sig hos FMVE. Hummer och skumpa. Vänskap och stoj. Vi hann precis hem till tolvslaget och det färgsprakande tungmetallsregnet över Årstaviken. Vi lovade inget men drömmer fortfarande om en rättvisare värld.

Pulka har åkts, tåg till släktkalas. Skärfältens snöfyllda och dimhöljda åkrar som en Bullerbydröm från förr. Drakens betong, kråkornas spår i snön på hustaken, den spolade grusplanen och K har för första gången stått på ett par skridskor. Vilken balans hon hade. Har. Vårt språk och hur vi använder det.

Vänner, släkt, mat, dryck, vardaglig helg, kyla ute, dragit på golven och värmande filtar i soffan. Dennis Lehanes The given day och Per Anders Fogelströms Vita bergens barn. Jag glömde Richard Yates Disturbing the peace på jobbet. Sirius har förlorat två raka matcher och på onsdag väntar Edsbyn på Studan.

Vi återser Brideshead Revisited. Vi lyssnar på Kirsty MacColl och gamla bootlegs med Dexys Midnight Runners. Och den där singelbaksidan med Dan Hylander & Raj Montana Band. Black hands, white cotton med The Caboose och Me and you and a dog named Bo med Lobo. Vi är tämligen frikopplade från populärkulturens här och nu.

Någon dag när jag orkar och har formuleringsförmågan, och inte bara -företrädet, ska jag skriva något både tacksamt och rödglödgat om föräldraförsäkringen och jämnställdhetsbonusen.

Söndag i Hornstull

Tjejerna faller som käglor. Först K som somnade med lilla P i knät redan under Bollibompa. Sen P som vanligt efter en rejäl måltid. Och nyss var L förbi fåtöljen där jag sitter och lyssnar på Ron Sexsmith medan tankarna får fara fritt och sidorna i Huset vid Flon vilar och undrade om det är ok att gå och lägga sig fast klockan inte är åtta. Jag sa ja. Vi var en tur förbi Högalidskyrkan i eftermiddags. Tänkte tända några ljus i mörkret. För ett hopp som inte behöver ha mer än kyrkorummet gemensamt med kyrkan. Minneskonsert pågick för församlingens döda under året som gått sedan förra Allhegona. Vi stannade i tio minuter ungefär. K stod i sin kyrkbänk och dirigerade kören från näst bakersta raden. Ljusen lös för oss med rötter i den uppländska myllan, lyste för er andra. K strålade klarare. Jag tänkte inte då på alla rapporter om bomdåd från världen men jag gör det nu. Jag gör det nu. Bilden på barnet i ena morgontidningen härom dagen. Hur klarar man det? Ron är utbytt mot Uffes gamla demos igen. Från tiden runt Kär och galen. Var det en bättre tid? Tydligare kanske. Jag vet inte. Inte. Vi åt köttbullar, hemtrillade för mig och L - köpta för K, och stuvade makaroner till middag. Ulf sjunger att han sett hur sveket slagit rot, att han sett revolter falla och försvinna. Jag borde väl inte men jag lägger mig nog i badet före sängen. Låter kanske Kjell Johanssons bokstavsbilder vila och tar med mig Richard Yates Disturbing the peace istället. Vi såg De ofrivilliga på en dvd lånad från det lokala biblioteket som får vara kvar igår. Den var bitvis tung, väl tung, men också bitvis väldigt bra. Som ett par snabba tvärsnitt in i livet hos karaktärena. Eftersom det här i allt vanligare ordning bara är lösa trådar lämnar jag er här utan ens ansats till att knyta ihop.

Rapport från en lunchrast

Jag åt ute. I skuggan. Pannbiff. Det var ok men lite kallt. Hade lämnat jackan på kontoret. Köpte två novellsamlingar på Stadsmissionen. 30 spänn för kombon Einar Askestads Det liknar ingenting och Jens Liljestrands Paris-Dakar. Får se när jag läser. Om. På väg till jobbet i morse i den extremt slöa trafiken började jag läsa Richard Yates A good school. Jag åker alltså kollektivt. Fler borde göra det. Eller cykla. En dag som den här hade det förmodligen till och med gått fortare på sträckan Hornstull-Sundbyberg. Spotify spelar Elvis Costellos senaste platta Secret, Profane and Sugarcane för mig. Det är inte dåligt på något vis men det är inte heller riktigt min Elvis och det har ingenting med att han inte heter Presley i efternamn att göra. Vi sov lite halvkrattigt i natt med. Höstloven var fler än tidigare på Tantoberget sydsida i morse. Snart kanske rent av plommonen är redo att plockas.

Dagens filmtips

A Streetcar Named Desire på SVT2 i kväll. Filmen med Marlon Brando och Vivien Leigh i huvudrollerna. Baserad på Tennessee Williams pjäs med samma namn, den som teatersällskapet i Richard Yates Young Hearts Crying sätter upp en sommar. Linje lusta som den heter på svenska sänds 22.30 vilket är för sent för mig som inte har semester än men jag spelar in.

Tredje advent i Hornstull

L och K är ute och cyklar, jag hukar i soffan med en varm filt. De här sista dagarna av mörker innan det vänder. Innan kroppen förstår det som hjärnan vet. Det kommer ljus, det kommer vår. Jul- och jobbstress på det. Alla männsikor borde få ledigt i december. Hela.

Jag hade tänkt mig årsbästalistor. Skrivna, inskickade, sammanställda, utlagda. Energin saknas.

I fredags framför På Spåret. Ingvar Oldsberg i rutan. K pekar och säger tomte.

Tidigare i fredags. Förskola. Luciatåg. Alla de som tror att det går att gå genom livet med ett coolt överseende leende och en inget imponerar och berör när det kommer till mig attityd. De har nog aldrig suttit där på en för liten stol när deras tvååring kommit in i ett mörkt rum tillsammans med andra sjungande barn. Hon såg så liten ut och ögonen var så stora när hon såg alla föräldrarna och ett tag trodde jag att hon skulle börja gråta och ett tag trodde jag att jag skulle göra det. Hon som sjungit, sjungit, sjungit alla de där sångerna om pepparkaksgubbar och Lucia med kraft och glädje i veckor, nu var hon helt tagen av stundens allvar och storhet. Satt helt stilla på golvet med sin ena hand på en förskollärares knä och först i någon av de sista låtarna tyckte jag mig se att hennes läppar rörde sig något lite.

Martin skriver i dag. Inte jag utan Redaktörn. I Svenskan. Sen skrivs det om honom också i Aftonbladet. Om dödshjälp. Jag tycker fortfarande att det där är en så oerhört svår fråga. Jag respekterar verkligen hans ståndpunkt och gläds något alldeles väldigt över hans vilja till liv och jag skulle verkligen inte vilja vara den som ska rita ut linjerna för när det är ok eller inte men tänk om någon annan spenderat åtta år i samma sits och aldrig nått fram till den där viljan till liv, aldrig kommer att nå fram till den viljan, utan hela tiden velat dö. Hela tiden vill dö. Utan att kunna genomföra det själv. Det där är fortfarande en så oerhört svår fråga för mig. Jag är glad att den debatteras.

Jag läste ut Richard Yates Young Hearts Crying i går kväll. Drog ut på det. Nu finns det bara ett par romaner och något dussin noveller kvar som jag inte har läst av honom. Bara det kvar att läsa. Nu väntar Rabitt, Run av John Updike och Pär Rådströms Stjärnan under kavajslaget innan jag ska överväga att gå ned mig i ett deckarträsk igen.

Jag började skriva innan lunch, pannkakor, nu är det efter. K och L är ute igen. Promenad och sim. Jag håller mig under filten. Hålls här.

Lördag i Hornstull

I förmiddags gungade K på en stor gunga i Tanto och såg så där alldeles lycklig ut. Nu sitter jag i soffan. Nybadad i värmen med blåst och mörker utanför fönstren. Curtis Mayfields Give, Get, Take And Have på stereon och Richard Yates Young Hearts Crying i handen. Pastasås som bara behöver värmas i kylskåpet och snart är L och K hemma efter sin långpromenad. Tack.

Middle Aged Heart Smiling

Hemmaseger. Det är ett väldigt fint ord när ens lag är hemmalag. 7-4 till Sirius. Då kan jag väl nästan gå och lägga mig så får vi se om jag orkar börja läsa Young Hearts Crying av Richard Yates eller inte i kväll.

Sökmotorsoptimering & Co

Jag tycker att det är lite lustigt att Herr Alarik ligger på andra plats om ni går in på google och söker på Richard Yates. Före till exempel Nordstedts, Boston Review, RichardYates.org eller svenska Wikipedia. Är det någon som fattar hur sånt där går till?



Det finns en trailer till filmatiseringen av Revolutionary Road på YouTube nu och eftersom jag tittat på den är mina inre bilder av Frank och April borta. Kanske för alltid, kanske kommer de tillbaka om jag inte ser filmen men läser om boken om några år.



Ett paket som innehöll fler motownlåtar än vad de flesta nog anser behövligt kom från Amazon i fredags. Yatesboken Young Hearts Crying var också med. Återstår att se när jag hinner läsa den och om jag kan hitta den där spanska insjungningen, Yo Necesito De Tu Amor, Martha & The Vandellas tydligen gjorde av I'm ready for love. Det finns alltid mer.

Revolutionary Road

Innan gallerian igår var jag och K hemma hos FMV. Vi hade en bra stund. V och K gillar verkligen att leka tillsammans. Medan jag bjöds på te bläddrade jag i en filmtidning. Där fanns en liten notis. Richard Yates Revolutionary Road ska filmatiseras med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Det känns konstigt och lite oroande men kan det få fler att upptäcka Richard Yates böcker är det väl bara att applådera antar jag.

Nedslag i hemresan

Söndagseftermiddagståget ner genom Sverige. Vackra landskap byts mot mörker och endast SOS-samtal. Krokom, Bollnäs och längtan hem. Richard Yates The Collected Stories i knät och Althea & Donnas The West i den bärbara. Överallt runtomkring hostningar, harklingar, nysningar och snytningar.



Blåbärssoppa och kex. Välbemedlade promenader till bistron. Restaurangvagn är inget för den tid vi lever i. Lite för många killar med lite för långt hår i nacken och meningslösa ord på väg ut genom munnen. Deras flickvänner, här är alla par, har en pärla i vardera örat och fnittrar med mungiporna nedåt. Det tar generationer av stillasittande överseende att bemästra det.
Johnny Cash & Joe Strummer Redemption Song.

Ingen aning om var vi är men vart vi är på väg. Hem. Flyget hade gått snabbare men ibland måste trumhinnorna gå före. Dessutom finns det en liten tjusning i den uttråkning en lång tågresa ger.

Alla suckande blickar på klockan.
Alla vändor till toaletten.
Alla försök till diskreta hostningar.
All avsky för oförsiktigt fällda säten.
Alla har egna ex av samma tidning.
Alla slår ned blicken. Jag med.
Alla ensamma önskar ett eget dubbelsäte.
Alla som inte kan sitta still tar tag i ditt ryggstöd när tåget kränger.
Alla bävar för förseningar.
Junior Murvin Two Sevens Clash

Undrar hur Blue Ox Babes samlingen låter?
Undrar varför alla har så dyra kläder? För att de har råd. Åtminstone kortsiktigt.
Undrar om någon köpte med sig en chokladfonduefontän från stationen?



Tåget rullar in i en tätort. Kanske en stad. Knappt två timmar kvar. Gävle? Folk går av. Tvåsäten? Ännu fler går på. Brynäs IF mössor. Gävle.
The Chords Maybe Tomorrow.

Åter till Yates.

3 x Richard Yates

I förrgår skulle Richard Yates ha fyllt 70 år om han fortfarande varit i livet. Han är förmodligen den bäste författare jag hittat fram till de senaste fem åren. Långt ifrån munter men absolut inte utan humor och fantastiskt läsvärd. Tre bra böcker av honom är:

Revolutionary Road
En roman som beskriver ett Amerika efter kriget där drömmarna håller på att förbytas i äckel inför det egna jaget. Krossade illusioner, innehållslösa relationer och en livslögn som spräckt det leende aniktet som brukade titta tillbaka på en genom spegelglaset. Skriven 1961 och återutgiven i pocket 2000. Deserves to be a classic står det på mitt omslag. Det är den. På alla vis.

The Easter Parade
Ytterligare en mästerlig berättelse om den amerikanska drömmens baksida. Om familjefasaden som till varje pris måste hållas uppe medan innehållslösheten lägger sig som ett finkornigt damm över människor som inte vet vad de ska fylla tomheten med. En sorglig, gripande och mycket mänsklig bok. Systrarna Grimes sökande efter det något som kanske är kärlek, kanske bara en stunds frid, kommer att följa mig ett bra tag.



Cold Spring Harbour
Än en gång är det den amerikanska drömmens lätt förnissade och flagande baksida som skildras med alkoholproblem, livsdrömmar som inte riktigt vill förverkligas, otrohet och fasader som trots att huvudpersonerna håller hårt i dem vajar i vinden. Yates skildrar med både närhet och distans, värme och kyla, vanliga människor som kanske kunde varit du och jag i deras lika fåfänga som ytterst mänskliga jakt på om inte lycka så åtminstone en känsla av att ha fått leva ett någorlunda fullt liv.