Jag har alltid varit rätt kass på grammatik. Åtminstone i teorin. Rent praktiskt brukar det fungera ganska bra även om jag inte har en aning om vad skillnaden på ett adverb och ett adverbial är och aldrig riktigt fått grepp på ordklasser och satsdelar. Idag har jag dock lärt mig något nytt om böjningsmönster. Det har varit en del skriverier och snack om vem som är störst senaste veckan. Anja, Pillan och Ingemar har jämförts till höger och vänster. Ganska meningslöst kan någon tycka men samtidigt ganska oförargligt kul kan någon annan tycka.
Samtidigt spelar det ingen roll vem som är störst eftersom det finns en böjningsform till ovanför störst - Ingemar. Och bara Ingemar är Ingemar.
Samtidigt spelar det ingen roll vem som är störst eftersom det finns en böjningsform till ovanför störst - Ingemar. Och bara Ingemar är Ingemar.
Jag kommer precis från en presskonferens inför lördagens Active Life tävling som var helt fantastisk. Fogdö var där, Jonas Nilsson var där, en skojfrisk Andreas Wenzel var där, Bojan Krizaj var där, Kaiser Franz Klammer var där och några till men trots raden av stjärnor var bara en person i fokus. Ingemar. De som varit på tidigare presskonferenser under VM (till exempel efter något guldåk) säger att det var dubbelt så många journalister (säkert minst 200) här nu. TV-fotograferna höll på att välta varandra för att komma nära och de vanliga fotograferna hängde på deras ryggar. Varför denna uppståndelse för en vällovlig uppvisningstävling? Ingemar.
På lördag 19.30 står jag i backen (ni som inte är här sitter förmodligen bänkade framför Eurosport) och ser en del av min barndom tävla igen. Det spelar ingen roll vem som vinner intygade alla före detta stjärnor från podiet på presskonferensen. Det viktiga är insamlandet av pengar som gör alla till vinnare. Det går också att konstatera att det inte spelar någon roll hur mycket andra vinner. Böjningsmönstret är ändå fastlagt. Stor, större, störst, Ingemar.
2 kommentarer:
En skojfrisk Andreas Wenzel, det låter det. Men... finns det ingen känsla av att det är lite jobbigt med såna här hopkok av gamla has beens? Hur ser herrn på tev-laget? The Who? Totte Wallin?
/Kritan, a has been at mere thirtyfive, som Jayhawks sjöng
Rent principiellt gubbsurt är det förstås helt värdelöst. Något att skaka på huvudet åt medan man dricker en slät kopp på Savoy men alla de där principerna rasslar bara ihop när det gäller Stenmark. TV-laget såg jag på Danelid på 80-talet. Bedrup var ganska seg minns jag. The Who har väl inte funnits sen Keith Moon dog? Att försöka undvika Enköpingståget är en princip jag håller hårt på. Påminner mig om att jag måste posta artistlistan härifrån. Så hemsk så det verkar otroligt.
Skicka en kommentar