Det var lite skolavslutningskänsla på jobbet igår. Många ska på semester nu. Jag gick en halvtimme tidigare. Trots förseningar på pendeltåget från Sumpan hann jag precis med 17.11 tåget till Uppsala tack vare att en konduktör trillade ut genom dörren. Något som jag gissar var raps lyste vackert gult utanför tågfönstren men störde knappt nämnvärt min läsning av Jake Arnotts Johnny Come Home. I Uppsala drog molnen ihop sig av tryckande luft och jag var ganska svettig när en dyr öl ställdes framför mig på Flustret. En knapp timme till match och nervöst i magen. Träffade Farbror, JG och senare JS.
Det är nya tider på Studenternas. Superettantider. 40 kronor extra för en läktarplats och inga barn på höjdhoppsställningarna bakom målen. Jag ställde mig i klacken. Sirius var bäst från start och de var bäst i dryga 90 minuter. Vackert så men det var Jönköpings Södra som gjorde mål efter ungefär en halvtimme. Precis efter att Sirius missat det gjutnaste läget i mannaminne. Hoch helt ren bara meter framför målvakten skjuter inte utan rundar. Otroligt snyggt men så glömmer han att lägga in bollen. Vänder upp i plan istället och kort därefter är det 0-1.
Den där pinan som ett vackert men inte helt vägvinnande kortpassningspel kan vara när minuter tickar iväg. Med fem kvar till halvtid offrade jag mig. Gick på toaletten och köpte en korv. Det hjälpte inte.
I andra halvlek fortsatte J Södra sin enkla taktik med köttmur och inspirerad målvakt. De flesta av de 3 663 i publiken uppfattade det nog som lite lätt frustrerande. Sirius hade mängder av chanser men inget verkade hjälpa. Med knappa kvarten kvar började ett mullrande tvåstämmigt Kom igen Sirius rulla över Studenternas. Det finns något lite skrämmande men också vackert över sådan där koncentrerad och fokuserad massvilja. I vanliga fall brukar det där dö ut efter ett tag på Studenterans men i går kväll bara malde det på. Kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius...
Klockan tickade, publiken manade, mässade. Sirius malde, pressade. I böcker, pjäser, filmer och så vidare finns det ju nästan alltid en uppbyggnadsfas och en vändning. Ett före och ett efter. Problemet eller tjusningen med sport är att man inte kan vara säker på att det kommer en vändpunkt. På att matchen kommer att förlösas. Allt man kan göra är att våndas, hoppas och mala på. Precis så var det på Studenternas igår. Publiken mullrade, Sirius tryckte på och alla ville vändning med ett oroligt sneglande öga mot matchklockan. Fem minuter kvar, 1-1, och ett förlösande vrål innan mantrat körde igång igen. Kom igen Sirius, kom igen Sirius...
Några minter senare, 2-1, nytt vrål, och sedan slut. Den där galna euforin som vissa sportögonblick kan ge upphov till. Den där känslan av att det här är det mest rättvisa som kan inträffa. Den där känslan av revansch och upprättning, av att där fick ni. Den kan få vissa människor att göra mycket dumt men det är inte svårt att förstå varför kicken söks av dem som upplevt den.
Jag är en måttligt bra kalenderbitare när det gäller Sirius. Jag minns ganska sällan vem som gjorde vad var. Mina minnen är enstaka och ganska sällan matchavgörande. Bussresan till Edsbyns halvfärdiga bandylada, Vinlusens utrop mot Värtan, brunnslocket på Älta IP, Kjelledines sista mål, framspelad av en helt ren Benny guldfot, i 6-0 matchen, det hjärtskärande telefonsamtalet från Gutavallen, ambulansen på plan i Sandviken, tomhetskänslan efter de bedrövliga förlusterna borta mot Spårvägen och Topkapi, straffen på Zinken som med minutmarginal räddade bandykontraktet på VP:s bekostnad, Salles skott från mittplan och något dussin till. Senast i raden ligger en envetet malande grundton. Ett evighetsbrummande Kom igen Sirius, kom igen Sirius...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar