Har den äran Lego!

I en kartong i mammas källarförråd väntar det. Mitt gamla lego. Bitar som tagits isär och satts samman tusen och åter tusen gånger. Från den allra minsta tunna enpluppsbiten till den stora grå bottenplattan på femtio gånger femtio pluppar (kan det stämma?). Ingen annan leksak har upptagit så många timmar av mitt liv så kanske borde jag blivit byggnadsarbetare eller arkitekt men det funkar ju inte så enkelt. Jag minns en födelsedag när jag fick oljeborrplattformen och jag minns hur en rund enplupp med en platt tvåplupp på var en gubbe med keps. Fantasin fungerade. Nu väntar bitarna på K. På oss. På att hon ska växa sig stor nog och att vi ska bygga. Hon har redan Duplo. Hon kan inte sätta ihop bitar men gillar att ta isär dem och att sprida dem över golvet. Det lovar gott. Både för henne och Lego som om jag förstått saken rätt borde strunta i att försöka knyta sina klossar till filmer och serier, eftersom licenser är dyra, och istället fokusera på ursprunget. På konstruktionen och fantasin. Har produktens inneboende kvaliteter gjort att den klarat sig i 50 år och att sådana som jag sitter och skriver nostalgiskt framåtblickande texter så ska det nog räcka. Grattis till de första 50 åren!