En skrikande P (för tre veckor sedan)

Jag tog bussen hem till K. Lämnade en skrikande P i armarna på L. På bussen högg det till i något som kanske kan kallas för själen. P. Jag lämnade henne skrikande. Tänk om det händer något, om hon känner något, om något är på gång. Jag fick ett lugnande sms-svar från L. Satt sen i överslafen på våningssängen med K och sjöng hennes sånger. Hon hade svårt att komma till ro men somnade till slut på golvet i vardagsrummet medan jag berättade en saga. Då hade hon redan bakat tårta med mormor och haft en bra kväll. I morse ville hon inte att jag skulle borsta hennes hår men hon höll mig i handen när vi gick till förskolan.



P hade haft en jobbig kväll och morgon men hon satt lugnt i mitt knä i tre kvart medan vi läste pekböcker och hon åt en pannkaka till lunch och hade en bra eftermiddag och kväll trots att det var mycket folk i rörelse på avdelningen och rummet. Hon provade pasta med köttfärssås till middag, det var gott men det blev för mycket och lite kom upp igen. Jag kände paniken ligga nära då och igen när hon plötsligt gjorde ett ljud jag aldrig hört och inte kan beskriva bakom nappen i sängen men hon lugnade sig, jag lugnade mig, vi lugnade oss. Alla de där små avvikelserna som vi aldrig reagerar på till vardags men som blir så stora en gång som den här.

Hon åt havregrynsgröt sen och vände sig från sidliggande till mage helt själv flera gånger. Hon är svag i höger sida men hon är också otroligt stark. Hon somnade lugnt och jag gick upp hit till sjätte våningen och såg reprisen på Mästarnas Mästare på SVT24 i min ensamhet. Morgondagen börjar 05.40 och 06.00 är jag nere hos henne igen om natten är lugn. Annars tidigare. Nu är klockan 23.35 och jag borde ha släckt för en timme sedan men det är svårt att varva ned, att stänga av tankarna, när jag inte är helt slut.

Till nästa PAL