tisdag 24 maj 2011

Hit skickar ni ungarna i sommar

Jag vet ju inte om det finns någon därute i läsekretsen, denna fina lilla krets, som har barn i lämplig ålder, 12-17 eller så, men om och om det är så att ni undrar vad de ska göra de där sommarveckorna när skollov och semesterveckor inte möts så ska ni låta dem åka till Hamregården. Om ni har en kör som behöver ett rimligt boende för repetitioner och så ska ni åka till Hamregården. Om ni har ett företag vars medarbetare behöver svetsas samman ska ni åka till Hamregården. Om ni har en lägerskola, ett idrottslag, en förening eller annat tar ni med er den till Hamregården. Om ni har en tia över som ni inte vet vad ni ska göra med ska ni skicka den till Hamregården.



Nedan en text som jag skrev till ett nummer av Hamregårdstidningen för några år sedan, innan P fanns inser jag nu för det är ju två små tjejer jag vill ge chansen. Jag måste höja autogirobidraget, jag måste bada i Kulltjärn. Vissa av orden kommer inte att betyda ett smack för er men jag hoppas att en del av känslan går fram. Jag hade aldrig varit den jag är i dag om det inte hade varit för Hamregården. Jag vet inte men jag tror att jag hade varit en mindre hel människa. Om ni kan, stöd den där fantastiska lägerverksamheten i Hornberga norr om Orsa. Gör det. Det behövs. Den behövs.



HAMREGÅRDEN

Hamregården. Pojk & Flickbyn. 300 ord. "Sommarminnen", "spökerier", "minnesvärda händelser" som ledord från Klas. Vad har jag gett mig in på? Hur ska det låta sig utsorteras? Jag har tillbringat en bra bit över ett år av mitt liv på Hamregården. Närmare 100 läger. Jag har varit ordförande i Uppsala Hamregårdare, jag är döpt i bäcken uppe vid Hornberga kapell och konfirmerad därinne. Jag har rest till London med Hampan och träffat flickvänner och bästa vänner genom Hamregården. Den har varit en tillflyktsort, ett andra hem.

Minnen. Jag har hur många som helst. Ibland roar jag mig fortfarande med att rabbla namnen på alla stugor och rum i huvudet. Tackåskammaren, Konkursboet, Arstugan. Jag sov aldrig i gamla Kontoret. Annars nästan överallt inklusive ett läger ovanpå akvariet i Lisastugan. Mitt första läger var i Andersstugan vintern 81/82. Vi bodde i Västra som i närmast vägen. Det var kallt ute. En sådan där riktig vinter som bara finns i ens barndom.

Minnen. Jag minns hur vi blandade spyhink för skurövning till medarbeterlägret, en funkjakt gömd längst in under Gäsmyr, en säck med 25 kilo lök att hacka, en promenad från Orsa till Hamregården, att jag faktiskt aldrig badat i Kulltjärn, ett väl bra spökeri med gråtande lägerkillar som resultat, hålor och kompletorier, ett evighetsprojekt med att ordna böckerna i biblioteket, trappspikande vid Staffansgården, cementblandande, anmälningslapparna i hamregårdstidningen som alltid lästes från första til sista ord hemma på Källarbäcksvägen. Jag minns hamreolympiader, schackpartier, bridge, tekopparna med blå rand, pulkafärderna utför skolbacken, slyrensande, insamlande och utförande av AG-jobb. Stod det för allmänna göromål?

Jag minns avancerande jobbscheman inför komfirmationshelgerna och Hampans
högar med likadana vinröda skjortor, jag minns konflikter och skrattkramp, matklockorna och stugkollen, loggböckerna och kartotekskorten. Jag minns lukten av fenom, musiken, rastplatsen i Hedemora, blåbärssoppa med klimp, hawaiikräm, köksgäng och festmåltider vid jubileer.

Jag minns kylan i omklädningsrummen vid badet på vintern, första gången jag träffade Hampan i Gottsundakyrkan och sista gången jag av en slump mötte honom på en krog vid Fridhemsplan. Jag önskar att vi hade pratat mer då. Jag minns begravningsmarchen till kyrkan i Orsa och jag betalar varje månad, för lite, pengar via autogiro för att en liten tjej hemma kanske en dag ska kunna få ett förhållande till Hamregården. Och för att alla de som idag är lägertjejer och -killar ska få fortsätta att samla sina minnen. Bland allt jag minns är nog det viktigaste ansikten, ansikten och namn. Människor, möten. Jag skulle kunna berätta så många minnen om så många men vi är visst redan över 400 ord. Hoppas det är ok Klas? Det är ändå för lite.

Inga kommentarer: