Vad människor gör (för nio veckor sedan)

Jag satt på en bänk i skuggan i den lilla inhängnade delen av Drakenparken. Det var för varmt i solen men lite ruggigt i skuggan. Jag tog upp mobilen för att kolla om L hört av sig. Den hade slagit av sig så jag slog på den. Det fanns ett sms. Hon var på tåget hem. De hade ringt från Astrid Lindgren. Från barnsjukhuset. De ska skicka bilderna till en expert i Frankrike. Bilderna inifrån hennes hjärna. Bilderna på hennes blodkärl. P. Lilla älskade P som satt där i skuggan och åt upp ett päron med kärnhus och allt.

Det är förstås bra att all expertis som går att få finns där för oss. Det är klart att det är. Ändå var det lite som att något hade träffat mig i magen. Lite som när jag var liten och föll från ett träd och all luft pressades ur lungorna. Det som är som det är med hennes blodkärl i huvudet är så svårt, så komplicerat, så infernaliskt och ovanligt att de bästa som finns i Sverige behöver stöd utifrån.

Jag hade nog förträngt. Jag hade hoppats att han som pratade med L när jag var och fikade inte var tillräckligt bra. Inte hade den där totala kompetensen. Inte såg hela bilden. Jag hade helt enkelt önskat att det inte var som det var. Inte var som det är. Inte är som är.

Hon är så bra som hon rimligtvis kan vara från den där hjärnblödningen. P. Hon är så frisk som vi kunde ha hoppats då. Friskare. Hon gick 15 steg i dag och höll mig bara i en hand. Hon har ett kärl i huvudet som kan hålla, som när som helst kan brista. Vad händer då? Var är vi då? Jag frös i värmen. L kom in genom grinden. Vi höll om varandra. Jag och L. K lekte med en kompis. P satt där med sitt päron. Världen krympte och blev förskräckande stor på samma gång.

Vi gick hem sen. Vi värmde maten från i tisdags och bägge barnen åt. De leker i vardagsrummet nu. Folk undrade hur vi orkade med hjärnblödningen, tiden på sjukhuset, all oro. Svaret är att det gick så fort, att så mycket gick framåt, att vi inte hade något val. Hur vi ska orka med det här? Hotet som hela tiden pulserar genom blodådrorna på P? Hur vi ska orka med att det där som kan hålla också när som helst kan brista. Nu eller om 10 år, om en månad eller 40 år. Hur vi ska orka med den vetskapen? Den ovissheten? Jag antar att vi inte har något val nu heller. Jag antar att det är vad människor gör. Orkar med. Lever.

Till nästa PAL