Uppsamlingsheat XIV

Jag såg slutet på Fever Pitch på TV härom veckan. Ni vet hur huvudpersonen Paul spelad av Colin Firth, nu blev jag för övrigt sugen på att se om Another Country där han gör en fantastisk Tommy, ojar sig när Arsenal gjort mål. Att det bara är för att han ska få lite hopp igen. Att det ändå inte kommer att räcka. Något liknande känner jag inför Sirius greppande av det sista halmstrået i form av 4-4 mot Edsbyn. En viktig skillnad mellan Arsenal i filmen och Sirius är dock att de förstnämnda slogs om titeln och de andra kämpar för att komma upp på en placering som innebär chans att kvala sig kvar...

På tal om TV. Vi såg August. Jag tyckte att den bitvis var riktigt bra men det var slående hur en del repliker lika gärna hade kunnat vara med i Upp till kamp. Birro lyser igenom. Och när jag ändå skriver om Upp till kamp känns det skönt att äntligen få ur mig hur värdelöst slutet var. Helt meningslöst. En lärare jag hade en gång uppmanade till att alltid prova att ta bort sista meningen på en artikel för att se om den inte blev bättre då. De skulle haft honom som konsult på Upp till kamp.

Årets bild. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på den. Marie-Louise och många av hennes barn. Mamma får väl rätta mig om jag har fel men jag tror att hon var hennes farfars farmor. Själv född 1815 födde hon 17 barn mellan 1833 och 1860. Tolv överlevde till vuxen ålder. Bilden är tagen 1875 så den lilla gumman i mitten som ser ut att vara minst 80 är bara 60 år, sonen August som sitter bredvid med skägg och ser ut som en ålderman blott 40 år. Alarik, som mitt efternamn kommer ifrån, med mustasch och mörka slag uppe till vänster är bara 31 år. Inom 2 år ska han ha blivit pappa första gången och sen få ytterligare fyra barn. Det är så hissnande perspektiv så det snurrar i hjärnan.

Visst var vintrarna betydligt vintrigare förr? Jag brukar ju alltid hävda att snö är för vykort och hustak men det är så väldigt mörkt och ruggigt ute med denna höst som vägrar att släppa ifrån sig stafettpinnen.

Vi lyssnar på Paul Heatons Under the Influence. All 'n all med Al Green gick just igång. Vad bra den låten är.

Det känns inte riktigt rättvist att gå omkring och känna sig bakfull i ett dygn utan att vara det. Kan det vara ett virus?

Om ni vill ha fler förslag på världens snyggaste skivomslag går ni lämpligen in på Spengo.

Jag nämnde ju Gay Talese för några poster sedan men måste nog trycka lite hårdare på hur bra han och boken är. De inledande texterna i boken om New York och Frank Sinatra är helt fantastiska. Just nu läser jag den tredje om Floyd Patterson.

K går. Som hon går.

Upp till kamp (skivkonsten #21)

Vi såg klart andra delen av TV-serien Upp till kamp i går. Den är fortfarande bra trots att tittarsiffrorna sjunker som regeringens opinionssiffror. De var framme vid 1968 nu. Det var fascinerande att tänka sig att de där små kulturkåkarna i Haga som är svindyra nu var rivningshus och kvartar då. Det är ändå bara fyrtio år sedan. Undrar var det placerar oss om ytterligare fyrtio? Om det första avsnittet var rock och alkohol var det andra protestsång, flum och droger. Tredje delen visas i kväll. Jag gissar att det blir progg och maskrosvin. Ett bättre tillfälle för att ha vernissage på några av de tokproggigare skivomslagen jag äger lär inte komma så därför har ni här nedan plattor med Tillsammans, Södra Bergens Balalajkor (jag ska någon gång skriva om när jag flög till Moskva på samma plan som dem) och Fickteatern. Vill ni veta mer om grupperna kolla in Tobbes progglexikon.



Apropå regeringens opinionssiffror så sade Dagens Nyheters Barbro Hedvall något kul och träffande i ett av nyhetsprogrammen igår. Jag minns inte ordagrant men det var något om att det som var Reinfeldts fördel i valrörelsen; återhållsamheten, eftertänksamheten och två snälla ögon inte fungerar lika bra i regeringsställning. Särskilt inte när han inte har något monster att mäta sig mot. Det fick mig att tänka på en recension av skräckfilmen som gjordes efter Stephen Kings roman Cujo. Två snälla hundögon gör ingen skräckfilm. För den som trots allt tycker att det ligger något skräckinjagande i vad regeringen håller på med ges det gott om chans ta upp kampen i morgon under parollen Ett år räcker! Mot högerpolitiken - för rättvisa och solidaritet! För gemensam välfärd! Om ni klickar på länken hittar ni mer information.

Uppsamlingsheat IX

Jag behöver fortfarande bara tänka på, började jag skriva och sen gick jag och bytte blöja på K. Jag undrar verkligen vad jag hade tänkt skriva efter.

Första hela dagarna som föräldraledig. Det går bra. K verkar nöjd. Roligast igår var när vi jagade en boll över vardagsrumsgolvet och när L kom hem. K studsade och skrattade så hon kiknade. Idag somnade hon på min mage på förmiddagen. Som om hon fortfarande bara varit en underarm lång. Hon låg nog en timme. Jag slumrade till och drömde om flipperspel. Vi blev svettiga av kroppsvärmen. Det var en stor liten stund.

Veckans stora fynd är en singelbaksida med Dandy Livingstone. Right on Brother från 1972 är den bästa reggaeöverraskning jag fått på ganska länge. Låten skankar på i behaglig baktakt och Dandy sjunger så själfullt om musikens enande, helande kraft. Och så bakgrundskörens Right on Brother, right on Sister. Ibland önskar jag att jag hade en mp3 blogg så jag kunde dela med mig men det är för mycket jobb och för snårigt rättsläge. Leta på börsarna eller nätet. Den är baksida till hans stora hit Suzanne beware of the Devil. I dagsläget kanske han är mest känd för Specials cover på Rudy, A Message to You.

Jesper Larsson har skrivit en bok som heter Hundarna. Jag gav upp efter knappa hundra sidor. Det var inte dåligt men så många ord för varje sak som ska sägas och ett barn på tio månader går inte ihop.

Dick-lit. Jag läste Oi, Ref! under semestern. Vet inte om termen finns men dick-lit är nog vad det är. Lite om hur jobbigt det är med känslor. En hel del fotboll. Snabba fordon. Tråkigt att växa upp och jobba. Alla är emot mig. Våld är spännande. Öl, öl, öl. Men det hindrar ju inte att det kan vara ganska avkopplande läsning.

Facebook. Jag har fått en inbjudan men man kan ju inte ens kolla vad det är utan att vara medlem. Pratade med Jonken. Han har redan lagt sin på is. Det var för jobbigt. Av beskrivningen lät det som om man korsat en Mina Vänner-bok med en tamagoschi (hette de så) och en klassåterträff från helvetet. Och så snart man kom in i det kommer det något nytt. Glöm mig. Jag hinner knappt underhålla umgänget med de vänner jag har.

Lågvattenmärke. Det finns en anledning till att jag anmält mig till NIX-registret. Jag vill inte ha samtal från försäljare som väcker dottern. Så sorry Glocalnet you are no longer in the run to become the next telephone operator. Ni kan sänka priset hur mycket ni vill. Nu är ni på min privata svarta lista och jag kan vara löjligt långsint.

TV4 Sport är ännu sämre än jag trott. Jag är sjukt trött på dokumentärer om Harlem Globetrotters nu.

Just nu läser jag Billy Braggs The Progressive Patriot. Han har en ny singel ute också under aliaset Johnny Clash. Den är en del i ett försök att samla in pengar till fångar så att de ska kunna få instrument som ett sätt att bryta gamla negativa livsmönster. Initiativet är nog bättre än singeln men jag är svag för det där gitarrljudet han hade i början av sin karriär och pengarna går till en god sak så jag köpte två exemplar.

Tjugo miljoner till Bergman. Jag vet ju inte vad statsministern har för filmsmak men om den på något sätt sammanfaller med den musik han sagt sig gilla gissar jag att han bara sett Fanny & Alexander och att han tyckte den var bra men lite lång. Det där är ju ok och det är bra att han trots allt kan satsa pengar på sådant han förmodligen inte förstår sig på. Kanske kan det i förlängningen leda till att det nya arbetarpartiet börjar agera som ett också. Annars är det ju lätt att tro att hans favoritfilm är Den osynlige mannen.

Pigdebatten. Den så kallade. Ok ska vi ta det en gång för alla nu. Det handlar inte om att det skulle vara mindre fint att städa. Det handlar om vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till och vem som ska betala för att ha rent i hörnen. Ska vi skattefinansiera jobb ska vi göra det i samhällsnyttiga sammanhang och inte hemma i folks dammiga vrår. Hinner man inte städa själv får man pröjsa själv eller lära sig prioritera. Om någon med låg inkomst eller dålig hälsa behöver stäädhjälp? Visst samhället kan vara med och städa efter behovsprövning. Men för oss som bara behöver lära oss att vi inte kan få allt? Inte en chans. Vill jag att någon ska städa men har svårt att få det att gå ihop får jag väl köpa färre snittblommor, mindre köttbitar, billigare barnkläder eller avstå en semesterresa. Tuff skit som de sa i en TV-serie igår kväll som började ganska bra. Vi såg första timmen av Upp till kamp resten har vi inspelat på en apparat. Vi hade råd med den eftersom vi städar själva och inte har bil. Det är så valfrihet fungerar. Vad de än försöker få oss att tro.

Regnet vräker ned över Hornstull och blixtarna leker tafatt. K och kompisen V hann precis med lite gungande när det var uppehåll. Parken kändes väldigt ödslig när alla dagisbarn höll sig inne.

Uppsamlingsheat X

Vi drog hemifrån tidigt idag. Målarna skulle lattja med utsidan av fönsterkarmarna. Det var tur. Om vi såsat på i vanlig ordning hade vi hunnit öppna posten innan telefonsamtalet kom. Nu blev det tvärtom och jag slapp gå i taket. Vi var i den nya gallerian vid gamla skatteskrapan. Den var som gallerior är mest. Samma affärer som alltid, samma dyra priser för kaffet, samma tråkiga muffins till, samma människor som vi som undrar vad de egentligen gör där. I bästa fall. Fast utsikten uppåt genom glastaket imponerade. Telefonsamtalet? Jo det kom från Bredbandsbolaget. Efter en vecka hade de både läst mitt fax och kunnat konstatera att de gjort fel. De bad om ursäkt och bjöd på en månads avgift. Jag vill inte vara småsint och det var ju knappast killen som ringdes fel så jag tackade och tog emot. Ett annat sätt att se det på var att de kom billigt undan. Brevet då? Det låg hemma på hallgolvet. Ett inkassokrav från Bredbandsbolaget. Jag ringde PayEx som hade hand om det för säkerhets skull. Det var tillbakadraget. Jag insisterade på att få det skriftligt. Jag vill kunna sova gott.

För övrigt noterade jag att ingen kommenterat att de har ett bredbandsbolag att rekommendera. Branschen kanske skulle ta och tänka på det.

Jag är väldigt svag för den version av Down in the Boondocks som Barracudas spelade in för ett gammalt nummer av Bucketful of Brains. K däremot älskade att dansa på mina axlar till Surfin' Lungs Beach Bound. Detta apropå en cd jag hittade där jag fulöverfört vinyl till digitalt. Hela låtlistan kommer i en samlingsskivepost längre fram.

Röda Korset sålde Beppe Wolgers Djur som inte... för en femma idag. Det kändes som ett fynd.

Billy berättar om förvarets djupaste skrymslen och visar bilder på hus som står på fjädrar. Det är fascinerande.

Annat som är fascinerande är kött för 1156 kronor kilot. Och då snackar vi personalpris.

Nu ska vi se sista delen av Upp till kamp så bilderna till den här posten får vänta till senare. Nu har senare varit.

Helt apropå igen

Det pratades på radion i morse. Något om 2-2 i en ishockeymatch vi redan glömt och något om hushållsnära tjänster. Mona med parti har svårt att bestämma sig. Big surprise. Eftersom det här är just en sådan profilfråga där sossarna skulle kunna visa på skillnaden mellan arbetarparti och arbetarparti och visa på något slags ideologisk grundtänkande så var det åtminstone lite skönt att höra att Marita Ulvskog tänkt lite längre än till de bekväma medelklassrösterna. Och eftesom ordet pigdebatt förekom i inslaget så kör vi en lite remixad repris från 4 september 2007 nedan. Hoppas Mona läser.

Pigdebatten. Den så kallade. Ok ska vi ta det en gång för alla nu igen. Det handlar inte om att det skulle vara mindre fint att städa. Det handlar om vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till och vem som ska betala för att ha rent i hörnen. Ska vi skattefinansiera jobb ska vi göra det i samhällsnyttiga sammanhang och inte hemma i folks dammiga vrår. Hinner man inte städa själv får man pröjsa själv eller lära sig prioritera. Om någon med låg inkomst eller dålig hälsa behöver städhjälp? Visst samhället kan vara med och städa efter behovsprövning. Men för oss som bara behöver lära oss att vi inte kan få allt? Inte en chans. Vill jag att någon ska städa men har svårt att få det att gå ihop får jag väl köpa färre snittblommor, mindre köttbitar, billigare barnkläder eller avstå en semesterresa. Tuff skit som de sa i en TV-serie för några år sedan. Vi såg första timmen av Upp till kamp, resten hade vi inspelat på en apparat. Vi hade råd med den eftersom vi städar själva och inte har bil. Det är så valfrihet fungerar. Vad de än försöker få oss att tro.

Semester i Hornstull

Familjen är annorstädes. For i morse. Förmodligen tillbaka i kväll. Annars i morgon. Jag har vilat, lunchat, bläddrat skivor, handlat mat. En polare kommer över om en dryg timme. Färskpotatis, kallrökt lax, en variation av ale. Mörkt bröd och fänkålssalami. Jag lyssnar något oväntat på Clarence Carters Warning från plattan Real från 1974. Den låter bra. Vi såg Babel för några dagar sedan. Det var ingen munter film. Sirius-Väsby på Studan 19.00. Bottenstriden går vidare men jag orkar inte masa mig till Uppsala. Var in på biblioteket och läste Sonic. Av minnena till Lennart Persson var det bara Osslers som fick ögat att fuktas även om många var fina. Contador förstsås men nog är det väldigt imponerande att Armstrong kom trea. Inte minst med tanke på nyckelbensbrottet i våras och att han ju faktiskt körde Girot också med klart ok resultat. SVT börjar visa Upp till kamp! igen i kväll för er som inte redan sett den och innan dess finns det ju en skapligt intressant simfinal att kolla.

This is also England

Jag och Conan hade tänkt gå på bio igår. Sist av alla skulle vi se This is England. Kidsen och deras sömn kom ivägen. Istället började jag och L se tredje delen av Upp till kamp. Sen kom L:s sömn i vägen så vi har slutet kvar. Jag slözappade lite men det var verkligen bara skit på TV. Bestämde mig för att trots alls se en film. Det blev Sweet Sixteen av Ken Loach. Den var hemsk men bra. Allt var så där grått som det bara kan vara i Storbritannien och Moskva. Väldigt många människor som hela tiden gjorde fel val. Slutet var inget för den genomsnittlige hollywoodproducenten. Jag kände mig faktiskt ganska sliten efteråt. Gör det fortfarande. Men se den.



Och om ni sen inte fått nog av brittisk arbetarklassmisär kan ni ju läsa Bernard Hares Urban Grimshaw and the Shed Crew som är en betraktelse över vad åren med Thatcher vid makten gjorde mot den engelska arbetsklassen och dess barn. Som sämst är den onödigt romantiserande och självförhärligande, som bäst, och det gäller de flesta sidorna, en svidande inblick i vad som händer när man slår sönder sociala strukturer utan att erbjuda någonting i utbyte. Tioåringar sniffar tändargas, tolvåringar har sex med varandra och vuxna för att det inte finns annat att göra, egna hus bränns ner för att hindra storebror från att ha en plats att skjuta heroin på, bilar stjäls och kraschas och misären är faktiskt sjukligt jobbig även om den mestadels balanseras av humor och värme också av författaren som vinglar som ett fyllo genom detta minfält utan att riktigt kunna hjälpa så mycket som han vill eftersom han också är en del av problemet.

Till uppror manar vår röda fana

Ett litet tag trodde jag att jag förflyttats i tid och rum till inbördeskrigets Barcelona. För en sekund hörde jag Bob Hunds Nu är det väl revolution på gång starta upp i huvudet. Jag vred på huvudet och från fönster efter fönster hängde röda fanor, tygstycken och handdukar. Det var ett surrealistiskt ögonblick men än märkligare var att allt var kvar när jag blinkat. Från fönster efter fönster runt Odenplan i Stockholm, Sverige, 12 november, 2007. Revolution kunde det väl knappast vara men kanske en manifestation för Burma hann jag tänka innan jag mindes det lilla anslaget på dörren till en bokhandel jag gått förbi. Protesten gäller en galleria som planeras i området. Samtidigt som det kändes lite löjligt slog det an något. Jag är delvis uppväxt med protester mot byggplaner. Väldigt lite delvis men ändå. Varje första advent var det Öfre Slottsgatans dag med loppis, dockteater och kamp för bevarande av några av Uppsalas kulturkvarter. De lyxrustades förstås till slut men med fasaderna bibehållna. De öppna innergårdarna och deras gemenskap stängdes däremot till. Nu gällde det Odenplan och en galleria. Jag har ju lätt för att vara cynisk, även om jag försöker kämpa emot den impulsen, och hann tänka att de väl är rädda för att allt byggeri, damm och trafikkrångel ska sänka värdet på bostadsrätterna under många år men sen tänkte jag på alla de små butikerna, på själen i ett område, på hur många gallerior det kan behövas, på den som planeras här i Hornstull, på att människorna åtminstone bryr sig om något även om det är ganska litet och egoistiskt. Jag beslöt mig för att gilla det. Det kanske är lite fånigt men det är något. Lite liv och färg i allt det gråa.

I fäders spår mot soffan

Kollega Å har varit nere på apoteket för att mota en förkylning i grind. Kollega F verkar taggad. Kollegorna F och J har redan åkt tjejvarianten. Själv laddar jag för genomföra Vasaloppet i soffan på söndag. Blåbärssoppa är inköpt. K kan förhoppningsvis hålla sig lugn korta stunder. Lars Nylin och Torbjörn Nordvalls nyutkomna och snygga Vasaloppet - I Fäders Spår kommer att finnas till hands. Törs vi hoppas på samma spänning som i Vasaloppet 1998? Det är fortfarande en av de mest svettiga idrottsupplevelser jag haft framför TV:n. Det där till synes säkra försprånget som krympte och krympte och till slut åts upp byggde en raffinerad spänning som det var otroligt grymt och fascinerande att följa. Stor stor sport-TV i klass med Borgs Wimbledonfinaler eller Stenmarks kamp mot klockan och bröderna Mahre i Lake Placid. Fredrik Belfrages intervjuer precis efter målgång är däremot ett av mina värsta TV-minnen. Så okänsligt så kallsvetten sprutade hemma i soffan. Något liknande vill jag gärna slippa på söndag.


Vad har Micke Nilsson i spåret att göra med bruten fot?