Vi såg klart andra delen av TV-serien
Upp till kamp i går. Den är fortfarande bra trots att tittarsiffrorna sjunker som regeringens opinionssiffror. De var framme vid 1968 nu. Det var fascinerande att tänka sig att de där små kulturkåkarna i
Haga som är svindyra nu var rivningshus och kvartar då. Det är ändå bara fyrtio år sedan. Undrar var det placerar oss om ytterligare fyrtio? Om det första avsnittet var rock och alkohol var det andra protestsång, flum och droger. Tredje delen visas i kväll. Jag gissar att det blir progg och maskrosvin. Ett bättre tillfälle för att ha vernissage på några av de tokproggigare skivomslagen jag äger lär inte komma så därför har ni här nedan plattor med Tillsammans, Södra Bergens Balalajkor (jag ska någon gång skriva om när jag flög till Moskva på samma plan som dem) och Fickteatern. Vill ni veta mer om grupperna kolla in
Tobbes progglexikon.
Apropå regeringens opinionssiffror så sade Dagens Nyheters Barbro Hedvall något kul och träffande i ett av nyhetsprogrammen igår. Jag minns inte ordagrant men det var något om att det som var Reinfeldts fördel i valrörelsen; återhållsamheten, eftertänksamheten och två snälla ögon inte fungerar lika bra i regeringsställning. Särskilt inte när han inte har något monster att mäta sig mot. Det fick mig att tänka på en recension av skräckfilmen som gjordes efter Stephen Kings roman Cujo.
Två snälla hundögon gör ingen skräckfilm. För den som trots allt tycker att det ligger något skräckinjagande i vad regeringen håller på med ges det gott om chans ta upp kampen i morgon under parollen
Ett år räcker! Mot högerpolitiken - för rättvisa och solidaritet! För gemensam välfärd! Om ni klickar på länken hittar ni mer information.
6 kommentarer:
Tittarsiffror är i det här fallet fullständigt ovidkommande. Upp till kamp, är nog den bästa svenska tv-serie jag sett på mycket länge. Bra manus. Replikerna sitter. Tystnaden likaså. Fotot vackert. Scenografin utmärkt, inte bara 60-tal när det ska vara 60-tal utan pryttlar från tidigare epoker. Det enda som är för bra är musiken. Hade Tommys band funnits på 60-talet hade de sopat banan med Tages och Shanes. Och Tommys engelska, lite för bra för att stämma. Men annars; wow.
... och så ett fantastisk tredje avsnitt :-) Slutscenen, med de fyra vännerna på sjukhuset, och Palmes tal i TV:n i bakgrunden var som en bal på slottet.
Yes! Jag har hittat nåt att klanka ned på: Ljudet. Stundtals hade jag volymen på max för att höra vad de sa...
..men visst var trean också bra.
Nja.. Jag är skeptisk utan att ha sett ett enda avsnitt. Proggare och Ankeborg är inte min favoritkombination.
Är bara halvvägs genom trean än med ljudet är ju som så ofta i svenska produktioner naturligt miljöljud vilket gör att man måste ha ett finger på volymkontrollen hela tiden för att kunna växla mellan att höra vad de säger och rädda TV-apparatens högtalare när det plötsligt blir musik.
Tredje avsnittet i repris ikväll. I inledningen av programmet, med de historiska bilderna, har "Burken" Borg en skön kommentar. Kan inte citera exakt men han säger typ att "det är viktigt att stå med båda benen på marken" - riktigt hur han gjorde förstår jag inte men kanske menade han "fötterna på jorden"
Skicka en kommentar