En smula ovanlig vardag

Jag är hemma och är lite föräldraledig. Det ger en del perspektiv på tillvaron. Det är till exempel slående hur mycket långsammare det går på Konsum när pensionärerna dominerar. All den där jäkten som finns vid 18- eller 19-tiden på kvällen när det ska efterjobbethandlas är som bortblåst. För att inte tala om att jag helt plötsligt ser hur många barn det finns i området. Idag kryllade det av dem i lekparken.

I videobutiken där bara jag, barnvagnen och fyra sysslolösa expediter var hörde jag en låt med Doors som lät bra igår. När lät en låt med Doors bra senast? Det måste väl ha varit ett bra tag innan den där filmen med Val Kilmer som Jim Morrison kom 1991? Idag kollade jag hemma om jag hade låten men den var inte med på något av deras tre första album som jag av någon anledning sparat. Det här fick mig att tänka på ett annat band som länge var olyssningsbart för mig så här kommer en text jag tidigare postat på maillistan Hi-Five.

Det finns inget att göra i den här trista förorten/det finns ingenting här för oss/nä ursäkta jag överdrev lite grann/vi kan ju knarka och supa och slåss... Tror att jag hörde Ebba Grön första gången på en skolresa 1981. Det var Kärlek & Uppror och den pekade ut en ny riktning som tog vid någonstans efter Gyllene Tiders Billy. Strax efter köpte jag de tidiga singlarna som jag tyckte var så hårda att jag bara vågade lyssna på dem med hörlurar om någon annan var hemma. Första LP:n som också inköptes var en bomb. Det var så otroligt hårt, farligt och på tå att det var ...ja just otroligt. Jag har inte kunnat lyssna på Ebba Grön på åratal. Prova att jobba några år som fritidsledare med ständigt nya årskullar som precis upptäkt punk så förstår ni varför. Men redan för några veckor sedan dök den där öppningsmeningen upp i huvudet och efter att ha spjärnat emot ett bra tag medan den allt oftare gjorde sig påmind så åkte skivan på. Och jag tror inte, och hoppas verkligen inte, att det bara är nostalgi som gör att det låter så snorbra. Jag hade nog förträngt hur mycket av mina rötter det här är. Jag hörde det första gången innan jag hört Clash, Jam, Bowie eller Iggy. Innan jag viste att man delar upp musik i svart eller vitt. I listmusik eller alternativt. Det bara träffade rätt helt instinktivt. Tror fan att det sitter i ryggraden.



Något annat som egentligen sitter i ryggraden är att gå på biblioteket men det är svårare att hinna med när man jobbar. Igår rullade jag in en sväng med barnvagnen. Pensionärerna oroade sig för kopiatorn och det faktum att den inte lämnade retur på mynt. Törs man stoppa i pengar då? En mycket befogad fråga tycker jag. Själv lånade jag två av Kjell Erikssons deckare som utspelar sig i och kring Uppsala samt en bok av en kinesiska som jag redan glömt namnet på, jag skulle kunna gå ut i hallen och kolla men då måste jag kliva på det nyskurade golvet, och fyra cd-skivor. Dels Crosby, Stills & Nashs självbetitlade platta som jag nog faktiskt aldrig hade hört innan i sin helhet (mycket bra i de lugna spåren, något sämre i de lite ruffare), dels fantastiska Lars Gullin-samlingen Fäbodjazz, dels Ulf Lundells Fanzine (som jag tror är ganska kass men vem vet där kanske kan gömma sig något guldkorn) och avslutningsvis en trippelsamling med Olle Adolphsson så att vi kan lyssna på Okända djur med lite bättre kvalitet än på vår lite raspiga lp-skiva. Det finns helt klart inget vettigt sätt att knyta ihop den här postningen på så jag meddelar bara att vi just nu lyssnar på samlingen Hi Girls här hemma. Den är väldigt bra.