tisdag 22 maj 2007

Uti i hundrade år

Ja han lever ju inte i fysisk mening men George Remi, mer känd som Hergé, kommer nog aldrig helt att dö i medvetandet så länge det finns nyfikna småkillar och nostalgiska män. Idag skulle han fyllt 100 år om han inte dött 1983. Jag har som så många andra lagt tillräckligt många timmar på Tintin för att det skulle räckt till en akademisk examen. Plussar ni på med Johan, Lotta och Jocko hade jag kanske kunnat klämma in en praktikplats också. Min tydligaste bild av ett liv med Tintin är från Uppsala. Promenaden över Dombron och sen in i gamla Gillet. Trappan upp till höger och öppna dörren till barnboksbiblioteket. Om jag fortfarande minns rätt var mitt lånenummer 1360. Lånekortet var blekt orange. Rakt fram diskarna för återlämning och utlåning. Bakom dem, man gick vänster, höger och nedför en halvtrappa, lyssningsfåtöljerna. En sida på en skiva och sedan be bibliotekarien att vända. Tomas Bolmes berättarröst och själv följa med i seriealbumet.

Spelfilmen Tintin och de blå apelsinerna såg jag på Sandrews. Den är inte så bra men lite roligt är det att den gjordes. Vi får väl se om Steven Spielberg lyckas bättre med att göra Tintin mänsklig. Förmodligen är det omöjligt att göra Hergés lille journalist rättvisa på vita duken. Han är nog för blank, för lätt att projicera sina egna drömmar på, för att riktigt göra sig porträtterad av skådespelare.



Dessutom lär det bli svårt att fördjupa sig i bakgrunderna på samma sätt som Hergé gjorde i seriealbumen och det är ju en stor del av behållningen med serien. Nyfikenheten, viljan att berätta och lära ut. Om det sen resulterar i att den moderne läsaren googlar Uppsala Domkyrka eller Peterkyrkan i Rom spelar ju mindre roll.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns ju nyfikna småflickor och nostalgiska kvinnor också. Iaf en på mitt jobb, hennes söner däremot gillar INTE Tintin.

Martin sa...

Jag vet och jag tänkte ta med dem men sen föll jag rakt ned i könsrollsmallen. Kvinnorna är ju nästan helt osynliga i Tintin. Castafiore och hennes assistent (Ingrid?) är de enda lite mer framträdande jag minns på rak arm.

Anonym sa...

Gud, känner exakt igen det där med Tintin på LP på biblioteket (dock inte Uppsala).

Jag hoppas att du inte har missat den danska dokmentären "Tintin et moi", en riktigt bra film.

Martin sa...

Tintin funkade nog på de flesta bibliotek. En intressant sak med att skriva om något som hänt för länge sedan är att det ger fler minnen. Plötsligt minns jag var kartotekskorten stod på biblioteket liksom "Den långa flykten" av Richard Adams och hur omslaget på Poes "Sällsamma berättelser" såg ut.

Kritan sa...

Tror att påkläderskan hette Irma.

På nämnda barnavdelning fanns Beatles "Rock´n´roll Music", vilken saknades på det bibliotek där jag bokstavligen växte upp. Mer om det senare.

Martin sa...

Irma förstås. Mer från Kritan låter bra.