You say France and I whistle Vasaloppet

Söndag förmiddag framför TV-apparaten. Jag ser förstås på Vasaloppet. Den enda skidtävling där det känns motiverat med masstart. Eftersom tiderna är moderna har jag datorn på också för att kunna hålla koll på hur det går för kollegan Åke. Jag dricker te eftersom jag missat att köpa blåbärssoppa och slösurfar. Lägger till lite MySpace-länkar ute till höger. Via Ables sida hittar jag fram till ett band med det briljanta namnet You Say France And I Whistle. De låter ganska bra också. Namnet känns förstås lite väl tokroligt för den som inte överdoserat på Van Morrison, som jag antar är anledningen till att det heter som de gör, men jag har överdoserat. Därför kommer här en inklippt text från en gammal Hi-Five lista.

Det finns väldigt många olika konstiga samlingar med de inspelningar Van Morrison gjorde för amerikanske producenten Bert Berns och Bang när han lämnat Them. Kändast är förstås Brown eyed girl som gav honom en stor hit och förmodligen var anledningen till att han fick chansen att göra mästerverket Astral Weeks och det var också först efter den skivan som det här materialet i större utsträckning hittade ut till skivköparna. Arkiven har sedan dess plundrats/grävts ut ordentligt ned till halvminutkorta snuttar och det är ju egentligen galenskap men också väldigt vettigt. De där snuttarna, varav jag har många på två cd som heter The lost tapes, visar nämligen att Van kunde göra nästan precis vad han ville just då och ändå vara bäst i världen. Här är det bara akustiskt komp och en trekvartshög irländsk tomte som sjunger ”You say France and I’ll whistle” om och om igen i en knapp minut och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Elitåkarna närmar sig Oxberg och jag passar på att lägga in en bild på Mora-Nisses gamla mössa igen. Så snart målgången är avklarad blir det Van på stereon.