Välkommen hem (Låttips #141)

Ok. När jag ändå håller på. En tredje Välkommen hem på raken. Asta Kask. Jag såg dem på Gärdesfestivalen 1985. Tror de var återförenade redan då. Strax efter spelade Träd, Gräs och Stenar. Bajamajabristen var monumental men frampå kvällen fanns det en del skinheadgäng att vara rädd för. Kom bara att tänka på det såhär 30 november. Jag har vaga minnen av band som Lilla Huset på Prärien och liknande också men det kan lika gärna ha varit något av de följande åren. Det känns verkligen som en helt annan värld, inte bara tid. Men Asta Kask tycks fortfarande studsa på till publikens jubel. Själv kan jag knappt höra ett ord de sjunger.

Välkommen hem (Låttips #140)

Glesbygd'n. I en tid när band ska heta sådant som Syket, Bruket, Åbäke, Natten och vad ni vill har de ändå det bästa namnet. Glesbygd'n. Klart att de spelar norrländsk vemodsreggae. Klart de gör det bättre än några andra. Så bra att jag faktiskt tror att det kan vara värt att ägna sig åt lite okynneshandel och betala 400 spänn för deras senaste cd.




Jaså ni vill ha videon till Välkommen Hem där Annika Norlin från Hello Saferide och Säkert! är med och sjunger också eftersom den så bra knyter an till föregående postning med Uppsalabandet Labyrint att den fått ge namn åt den här postningen. Jamen då kör vi väl den också då.

Välkommen hem (Låttips #139)

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade hört talas om Labyrint innan jag läste Jan Gradvalls recension i DI Weekend men nu har jag gjort det och det är klart att jag måste föra det här LIVE-framträdandet hos SR vidare.

Söndag i Hornstull

Vi gick upp på Tantoberget. Det var i går. I dag har vi lagat lasagne och bakat kanelbullar medan regnet fallit över Tanto och vinden vinit runt taken i Draken. K har spelat skivan med Tvillingarna, Truls och jag så många gånger att hela familjen kan alla texter utantill redan ett dygn efter att hon var på konserten. Jag har försökt få smyga emellan med Willie Wrights Tellin' the truth som jag köpte på Mickes efter att jag och JLT tagit en efterlängtad kaffe på Dellon. Den är bra. Det finns alltid så mycket mer. Vi har smuttat på glöggen och tänt ett adventsljus. Sirius vann till slut en match. 10-4 borta mot Tillberga. Vi följde på datorn. Må det ha varit vändningen. Det finns säkert mycket mer att skriva men nu tänker jag lägga tiden på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. En sak till bara först. P går. Som hon går.

I väntan på det stora språnget (Låttips #138)

Billy Bragg. Det är 25 år sedan jag såg honom live för första gången och han är fortfarande igång därute. Outtröttligare än en duracellkanin. Var helst det finns en barrikad att stå på, var helst en näve behöver knytas, var helst en gammal sång med lite ny text kan säga något om samtiden.

VAB i Hornstull

Vi hålls i vardagsrummet. Lyssnar på Magnus Lindbergs Snön den faller vit. Kräksjukan eller om det var vanlig magdito slog till mot förskolan i går. Terminens första VAB som inte har något med hjärnblödning att göra. Det känns trots den där lilla tömda magen, och den överhängande risken för den ännu mindre magen, befriande vardagligt. Kräksjuke-VAB med hinkar, avslagen cola och blåbärssoppa. Det spöar hjärnblödnings-VAB alla dagar. Julgranen på Tantoberget lyser för övrigt redan på kvällarna.

Till nästa PAL

Onsdag i Sumpan

Ryktet säger vinterkräk. På förskolan. Jag sitter kvar sent på jobbet i kväll. Inte för att undvika smitta utan för att göra klart tablåändringarna så jag kan vabba lugnt i morgon om så krävs. Åt indiskt på lunchen. Läste Stieg Trenters Tolfte knappen. Köpte Solomon Burkes I have a dream. 20 spänn. Annars äter jag mandariner, tänker tysk fotboll och dricker te. I går kväll satt jag bredvid en man på bussen som satt så bredbent att han förtjänade en smäll om han inte hade pungbråck. Lyckligtvis är jag en tämligen fridsam person. Nu är det visst dags att börja med ändringarna.

Fem och femton (Låttips #137)

Det bara slog när jag tänkte på att Mickes Skivor fyller moppe i dagarna och firar med 15% rabatt på alla skivor just i dag (ni hinner säkert dit innan de stänger om ni går nu). Det slog mig att jag skrev om när affären firade 10 år. Slog mig att det var andra postningen någonsin. Här på Herr Alarik. Slog mig att bloggen alltså borde vara fem år nu. Och se det är den. Vem hade kunnat tro. Om ni händelsevis undrar så firar vi med att leka burken och lyssna på Leonard Cohens Death of a ladies man medan mörkret tätnar därute i Tanto.

Tusenlapparna och blodspengarna

Läs det här. Så ser det ut. Uttryckt i tydliga siffror och tabeller. Så ser de ut. Blodspengarna i min och många andras plånböcker. Så ser de ut. Tusenlapparna som vi efter eget godtycke kan lägga på julklappar eller ge till välgörenhet. Så ser det ut. Det kollektiva förakt för svaghet som röstats fram till regeringsmakten i det här på ytan så välmående lilla landet i norr. Vi svär väldigt sällan i den här bloggen men - fy fan.

Uptown Top Ranking

Uppsala över 200 000. Invånare alltså. I kommunen ska tilläggas. Ni får förlåta att en gammal lokalpatriot i förskingringen blir lite uppspelt. Vi firar väl med den här gamla Uppsala-listan? Ja det gör vi. Fast nyhetsflödet känns lite dammigt i lärdomsstaden om det stämmer att det var redan 15 november som 200 000-gränsen passerades.

Valrörelsevila och halvbulanser

Det bästa med att befinna sig så långt mellan valen är att ledarskribenterna kan skriva bra saker som bottnar i dem själva utan att behöva tänka på om någon skugga eventuellt kan falla på den egna sidan och ställa till något vid valurnorna. Läs gärna Hanne Kjöller om ambulanserna och mer i dag. Om ni vill kan ni ju alltid kolla in min gamla ambulanstext också. Bilden till är så bra i sammanhanget att jag repriserar den.

Halvbulansen finns på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Flamingo (Låttips #136)

Nej jag vet inte heller något om Miss Chain and The Broken Heels. Bara attt jag av en slump hamnade på den här låten och tyckte att den var värd att bjuda på när det nu är näst sista måndagen i november och allt. Och Kallt. Och ruggigt. Då kan det kanske värma ganska skönt med en sådan här liten popbit.

Söndag i Hornstull

Jag ska be att få återkomma men helgen har mestadels varit bra. Inte tu tal om saken.

Lilla julafton i november

Ibland. I går. Till exempel. Jag kommer inte ihåg vilken impuls som fick mig att kolla in Jesse Hector mer än att jag ganska nyligen läst att det kommit en cd-samling. Jag hamnade här. Det var bra. För sen gick jag till eBay och sökte på The Clique. Inte modrevivalbandet utan 60-talsbandet. Jag har gjort det förr. Sökt. Nu fanns samlingsplattan där. Set price. Snabb affär. I morgon läggs den på lådan. Hemma i går kväll. Jag försökte komma på var jag läste om deras cover på Leaving Here. Jag hade för mig att det var någon text av Hasse Huss i Jörvars Gosskör men hittade inte. Jag plöjde artiklar i Now & Then också. Inget resultat. Mer än att jag kom på att jag behöver The Craig också. I must be mad. Då var den omöjlig att hitta nu finns den på Spotify. Och relativt lättåtkomliga samlingar. Somt förbättras. The Clique. Jag har nog väntat minst ett decenium på att få lägga den på skivtallriken. Kanske två. Jag beställde förresten Jesse Hector-samlingen också. Av bara farten.

Något mer medan ni väntar

Bloggen This is Pop? håller på med en fantastisk nedräkning över 60-talets 200 bästa låtar och har nu bara förstaplatsen kvar. Jag tog mig friheten att lista 20 låtar som ännu inte kommit med. Förutsatt att jag inte missat någon vid snabbgenomläsningen. Det var för övrigt frost på Tantoberget och Drakens tak i morse.

Något medan ni väntar

Ok. Risken är överhängande. För att ni redan läst det här. Om förätarmackan. Men jag har inte tid med mer just nu så det är vad som bjuds.

Kindkyssarna och dödskyssarna

Läs Anders Lindberg i Aftonbladet i dag också. Gör det. Det är kanske lite väl mycket antydningar i texten men den är värd att läsa ändå i väntan på att någon förhoppningsvis bemöter. För så här illa kan det väl ändå inte vara?

Kissblöjorna och kissblöjorna

Läs Jonas Gardell i Expressen i dag. Gör det. Själv har jag två vaccineringssprutor kvar att ta nere på Caremas vårdcentral men jag tvivlar på att de kommer att tas där. Att jag kommer att kunna förmå mig. Frågan är ju bara om det är bättre att gå någon annanstans? Denna tid. Dessa seder. Vi har också vägt kissblöjor detta år. Stått på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och vägt och vägt. För att hålla koll på vätskebalansen hos ett litet barn. Det snålades inte på blöjorna där. Hade det gjorts det om sjukhuset varit privat? Jag vet inte. Jag hoppas inte. Men jag vill inte chansa. Vill inte att vi ska testa. Mina föräldrar är 66 år och lite mer. Det är förhoppningsvis ett tag kvar till de behöver äldrevård. Med lite tur kanske de inte ens behöver det. Döden kan ju komma barmhärtigt i nattsömn, hastigt vid en gräsklippare, på ett sjukhus eller alldeles för tidigt som det var för mina far- och morföräldrar. Men om de behöver åldringsvård. Jag vill inte att de ska behöva bo där det vägs blöjor för att vinsterna ska öka. Bonusarna. Jag vill inte.

Till nästa PAL

Varannan vecka och livets gång

Det är mycket nu. Jag vet. Men ta er tid att titta på det här lilla inslaget med Pelle Carlberg och Tvillingarna Truls och jag. Själv får jag både lite ont i magen och blir lite glad. Över hur det går. Över att det går. Att Pelle själv förmodligen var yngre än vad hans barn är nu när vi gick i parallellklass på Uppsävjaskolan är lite svårt att greppa. Men så är det. Livet. Vill ni läsa något längre om Pelle kan ni ju alltid klicka här.

The Fish City Five

Jag facebookade och twittrade i förmiddags med anledning av att det denna november är 25 år sedan Housemartins cover på Caravan of Love släpptes och lite diskussioner och googlande senare visade det sig att det nog faktiskt också är på dagen 25 år sedan de spelade på Fryshuset i Stockholm. En konsert jag tyvärr inte gick på. Ytterligare lite nätsökande gav dock en liten senkommen tröst i form av liveuppträdandet från Old City Lites nightclub i Farnworth som ni kan se nedan . The Fish City Five var för övrigt vad de ibland kallade sig vid a capella framträdanden.

När man läser om tankar om döden

Isobels Verkstad skriver bra i dag om det där katastroftänkandet som vissa av oss alltid verkar bära med oss. Läs det. Jag hittade dit via Griskindspatrik. Jag antar fortfarande att vi orkar för att vi orkar. Sen kom jag att tänka på det här igen. Jag vet inte om det mest gör mig arg, ledsen eller besviken. Förmodligen allt på samma gång.

Till nästa PAL

Söndag i Hornstull

Jag ser Trump - O'Sullivan i final i Players Championship Tour. Det nya bollgeniet mot det gamla. Gammal verkar inte vara äldst just nu. Fast medan jag skrev lite längre ned här klev Ronnie in och sopade hem ett frame som i fornstora dagar. Mest slående annars är hur galet snabbt bägge spelar. Och innan allt nedan var färdigskrivet var det visst slut också. Tack och lov att Eurosport Player finns när nattningen tar två timmar.

Vi grillade i parken till lunch. Innan dess gick tjejerna uppför Tantoberget. P också. Hon gick i stort sett hela vägen även om hon höll L i handen. Nu har hon svårt att somna. Det är så otroligt mycket i den där lilla kroppen just nu.

Jag köpte senaste Mojo och skakade lite på tillatget med att Quadrophenia kommer som 5-cdbox men sen läste jag intervjuerna med Daltrey och Townshend och ja jag är lite sugen. Först av allt läste jag dock artikeln om mod revival. Vi är som vi är.

Sirius spelade 5-5 mot Broberg på Studan i går. Tappade en 5-3 ledning sista tio. Vi ligger näst sist i tabellen. Bakom ligger bara Villa med en match mindre spelad. Jag hade inte trott att jag skulle börja längta efter fotbollen redan i november.

Jag beställde tre skivor med Lloyd Cole som låg på hallmattan i fredags. Två liveinspelningar och en studiovariant från repetitionerna inför senaste turnén. Det har varit svårt för något annat att få plats i spelaren.

Bron närmar sig slutet och jag hade inte trott det i början av serien men nu har jag snudd på abstinens. Det känns väl långt till måndag.

L gjorde lasagne till middag medan jag röjde ordning i klädkammaren och bägge barnen åt medan sådan där aptit som man alltid skulle vilja se. Satt lugnt ner, tog om, pratade lite.

Nästan alla löven ute i Tanto har fallit nu och i dag bet det rejält i kinderna när vi var ute.

Det har varit en väldigt bra dag. En bra helg. Vi behövde det.

Det är på tiden (Låttips #135)

Reivers. Jag vet försvinnande lite om dem mer än att jag verkligen gillar den här låten och har gjort i mer än 15 år. Det och att jag och Jeppa hade med den på en julkassett vi gav bort till vänner och bekanta på den tiden julkassetter fortfarande kunde vara en realitet. Reivers. It's about time.

Rapport från en lunchrast

Jag gick sist av alla. På lunch. Till Åhléns. Åt ärtsoppan. Åt pannkakorna. Läste Mojo. Från Pressbyrån. Pressat pris. The Who på omslaget. Det numer trasiga av limmet som höll skivan på plats. Den som snurrar nu. I datorn. Yardbirds. A certain girl. Jag köpte EST också. Strange place for snow. På Stadsmissionen. 20 spänn. Jag köpte Abba också. Gold. Till K. Samma ställe. Samma pris. Jag gick tillbaka hit. Till jobbet. I kväll ska jag se John Cale på Strand i Hornstull.

Canvey Island (Låttips #134)

Ok jag är lite tjatig men det är inte så ofta jag går igång på nya popband och nya skivbolag numer så ni får ha lite tålamod med att det just nu blir lika mycket AED Records som det ett tag blev Occultation. De är ju så värda uppmärksamheten. Sålunda ser och lyssnar vi i dag på Rotifers video till låten Canvey Island. Den gjorde mig för övrigt sugen på att se om Oil City Confidential också. Och när vi ändå snuddar vid Dr. Feelgood, passa på att kolla in den här sidan för en vällovlig dos Wilko Johnson.  

Ett skepp kommer lastat

Ja men kolla vilken fin liten vän som låg och väntade på hallmattan när jag kom hem i går. De, om jag inte är felunderrättad, fyra första små singlarna från AED Records, behändigt packeterade i en rar liten låda (fast tänk vad ännu mycket bättre det hade varit om man hade fått dem digitalt på köpet också). Vi firar väl det med att lyssna på nya Edwyn Collins-låten också? Ja det gör vi.

EDWYN COLLINS - Down The Line by Analogue Enhanced Digital

Dagens tävlingsnamn

Co-operative Funeralcare Scottish International Open 2011. Någon liten del av mig kommer alltid att älska bowls.

Lördag i Hornstull

Jag laddar för att spela skivor för barn på discomaskerad. Just nu med T.Rex Zip Gun Boogie även om jag nog knappast kommer att spela den när det är dags. Innan spelade jag Norma Jeans Saturday. Tror inte heller att den klarar barnens kritiska öron men den är bra. Bägge är så kallade tiokronorsfynd från veckan. Alldeles snart ska jag grädda pannkakor också. Läs något samhällstillvänt tills jag återkommer. Tänk på att allt hänger ihop. Och dansa lite. Det behövs när hösten rustar som den gör därute i Tanto.

Rapport från en lunchrast

Tidigare. Jag stod i lunchkön. Hos indiern uppe i backen. Förbannade andras obeslutsamhet. Deras långsamhet. Beställde. Chicken Tikka Sizlar. Han undrade om jag var ensam. Ville svara att jag var själv. Sade nej. Betalade. Tog mitt vattenglas. Satt vid bordet. Med ryggen mot långväggen. Åt salladen. Läste Kerstin Thorvall. I skuggan av oron. Rakt fram en man som talade i mobil. Han hade den i en plastpåse. Prassligt genomskinlig. Ibland darrade han till. Till höger om mig. Två tjejer. Den ena sade att hon inte tänkte hångla med den andra. Kanske var det teater. Kanske inte. Rösterna lite för intresserade av att låta intresserade. Av att låta intressanta. Till vänster. En man med skägg. Var han ensam eller själv? Maten kom in. Jag åt den. Läste lite till. Drack vattnet. Rreste mig. Gick ut. Svängde höger. Gick mot Myrorna. Hösten var mild men det var något i luften.

Du sköna nya värld

Se där. En 27 år gammal skiva som inom kort kommer att skickas till mig från Japan. Ibland blir jag så himla trött på internetet och vill bara flytta ut och bo på en stubbe i skogen men andra gånger tycker jag att det är fantastiskt att eBay och allt det där andra finns. Nu till exempel.

Debut och Boxerbeat (Låttips #133)

Om någon läsare händelsevis är sugen på ett Joboxers för 2011 så skulle jag säga att Men of North Country är ett nog så gott alternativ.

THE (Popskyltarna #54)

Det är ju ett bra tag sedan saknade bloggaren SFNB efterlyste The The i kommentarerna till den andra popskyltspostningen men nu kommer de. Notera förresten gärna att det här med popskyltar numer är en trend i det de brukade kalla bloggosfären.

Det är stängt (för två veckor sedan)

P sitter i knät och läser. Sitter hos L. Jag sitter i matrummet. Har just ätit frukost. P sov hela natten. Mest i sin säng och sen lite i min på morgonen. Själv var jag vaken. Det var stökigt på rummet och spring i dörren. Oro i kroppen. Känner mig ändå förvånansvärt utvilad och lugn. Om en timme är det dags. Jag hade trott att jag skulle vara närmare något slags upplösningstillstånd men det är som att det är oundvikligt nu. Som att det bara är att följa med strömmen, simma så länge det går och sen sjunka eller nå land.

Hon var så ledsen när vi duschade henne och när de satte infarten i armvecket men hon lugnade sig snabbt. Hon lugnar sig alltid så snabbt. Men hon ville inte för en sekund släppa mig. Inte ens när L kom tillbaka efter natten hemma. Hon sa pappa och klamrade sig fast vid mig. Jag är ju inte troende, knappt ens tvivlande, men Gud, Gud, Gud vad jag hoppas att hon ska klara det här. Att allt ska gå bra.

Jag låg och tänkte på vad som är värst i går. Det är sjukt, galet, perverst, vad ni vill men jag gjorde det. Jag tänkte på vad som är värst. Att hon dör eller att hon får en allvarlig hjärnskada. Det var en av de saker som höll mig vaken. Det och skriken från grannsängen, stegen i korridoren, dörrar som öppnades och stängdes. Det och hennes andetag som jag lyssnade till så noga jag kunde. Som jag ville etsa in i mitt minne. Som hennes leende. Som hennes doft. Det finns inget svar på den där frågan. Men det är mänskligt att tänka den.

Det är 55 minuter kvar. Teet kallnar i koppen. Jag ska gå tillbaka in till dem nu. Låt det gå bra. Snälla, snälla, snälla. Låt det gå bra.

Jag höll henne i famnen när de sövde henne. Vi hade gått hela den långa vägen i kulvertarna. Jag bar henne och hon var så liten i min famn. När hon somnade in och jag lyfte över henne till britsen. Innan hon fick syrgasmasken över munnen och vi fick gå ut. Hon såg så stor ut, så lugn, så fridfull.

Vi satt i biblioteket. Morfar kom förbi. Jag hade duschat. Läste tidningen. Vi pratade väl om nyheter och inredningsmagasin. Vi gick ner till kafeterian när kön bedarrat. Vi köpte varsin sallad och tvingade i oss. Vi gick upp till biblioteket igen. Två och en halv timme hade gått och jag undrade om de inte borde ha ringt nu. Jag satt på toaletten och mitt i lugnet fick jag en känsla av att hon inte klarat sig. Att P inte klarat sig. L klappade min rygg i biblioteket. En halvtimme senare undrade även hon om de inte borde ha hört av sig. Jag hörde inte riktigt vad morfar, läkaren, svarade. Var inte helt mottaglig.

Sen surrade telefonen. Det ringde ljudlöst hos L. P var förd till uppvaket. Hon var på uppvaket. Inte BIVA. Inte något värre. Uppvaket. Hon ligger därnere nu. Jag gick nyss därifrån. Vi har pratat med läkarna. Narkosläkaren beskrev det som att de var mycket nöjda. Att de sköt handskarna i sophinken och var mycket nöjda.

Sen kom de. Den bra svensken och fransmannen med om inte världens så Europas bästa händer. De var mycket nöjda. Det hade funnits några svårigheter på vägen men det hade gått bättre än de trott. Det de ville stänga är stängt. Det är stängt. Eventuellt kommer det att vilja stänga mer efter kontroll om ett år men det de ville stänga är stängt. Det är stängt. P ligger därnere på uppvaket. L sitter bredvid henne. Jag kan sitta här vid ett matbord, dricka jordgubbsyoghurt och skriva det här. Det är stängt. Kärlet som blödde. Det är stängt.

Till nästa PAL

November spawned a monster (Låttips #132)

Det är ju så att vissa artister och låtar känns så självklara att de känns löjligt att tipsa om dem men om det nu ändå är första november och det är mer än 20 år sedan jag köpte den här på Skivboden i Uppsala så kör vi ändå tycker jag. Morran. Håll till godo.