K kramade P och grät i morse. Stod och höll om sin lillasyster vid köksbordet. Det är svårt att veta hur mycket hon förstår av vad det här sjukhusbesöket innebär men hon känner förstås också av oron. Denna oro. Det finns så mycket mer att skriva men jag ska släcka nu. Försöka sova. Det är en väldigt lång dag som väntar i morgon. Kanske den längsta.
Någonstans i ett annat rum skriker ett barn otröstligt. Det är bara alldeles precis så att det hörs hit in. Går någon förbi i korridoren på snabba fötter försvinner ljudet av skriket men när den som har bråttom passerat är det tillbaka igen.
Till nästa PAL
3 kommentarer:
Jag förstår att du inte la ut de här inläggen då, i realtid. Förståndigt gjort. (rent egoistiskt tänker jag så alltså, för att jag hade tyckt att er verklighet var för jobbig... alla tankar är inte logiska.)
Men det är fint att du delar med dig av en del av alla de där hemska tankarna, rädslan. Det känns i magen och det känns i hjärtat. Heja P! Jag är glad att du finns.
Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det här har varit för er och vad modiga ni varit. Att veta att det gått bra gör mig så glad. Det finns inget viktigare än ens barn och att du delar med dig av det här gör mig rörd. Barnen ser så fina ut på korten. Jag blir jätte tagen av att läsa det här och allt annat du skrivit fast jag vet att det gått bra.
Kram Charlotta
Tack! I morse när hon satte sig upp i sängen, sade pappa sådär som hon säger pappa och sen lade sig över mig. Jag är så tacksam för de stunderna.
Skicka en kommentar