Det kom ett brev i går. Från Försäkringsbolaget. Det som vi varit så nöjda med. Som vi talat så gott om. Det som hjälpte oss vid vattenskadan. Inte en krona. Inte en krona är den värd. Inte en krona tycker de att hjärnan där inne i huvudet på P är värd. Varken nu eller om det senare visar sig att hon fått någon fuktionsnedsättning till följd av hjärnblödningen.
Anledningen. Det är medfött. De där små rörbroarna som för snabbt för blodet från artärerna in i venerna, som inte låter trycket bromsa in på rätt sätt i kapilärerna, är medfödda. En medfödd defekt. Sekunda vara. Andrahandssortering. Ingen bytesrätt. Ingen rätt till försäkringsutbetalning. Det är vad de tycker även om de förstås aldrig skulle uttrycka det så. Det är så de värderar blänket i ögonen på P, skrattet hon skrattar, hur hon säger pappa och slår armarna runt min hals. Om de såg henne stå upp på vardagsrumsgolvet och göra vågen efter att ha tagit ett steg skulle de måhända säga bravo men om hon en dag inte längre kan göra det till följd av hjärnblödningen vill de inte betala ut en krona för att hon ska kunna få ett drägligare liv. Medfött, sekunda, värdelöst. Det är vad de säger fast de inte säger det. De har så fel som det är möjligt att ha.
De har förstås rätt. De har förstås rätten på sin sida. De har förstås utformat avtalen så och de har förstås läkarna som kan skriva utlåtanden som de kan stödja sig på. Har förstås pengarna till juristerna som kan vinna i domstol. De har förstås statsmaktens, lagstiftarnas, välsignelse i marknadens namn. De har förstås rätt. Och ändå så fel.
Om något annat hade orsakat hjärnblödningen? Om K hade tappat en hammare i huvudet på P? Om P hade fallit och slagit huvudet i kyrkans stengolv? Om hon hade suttit i en krockande bil? Om hon hade fått en järnvägsbom i skallen? Om hon hade... ja inte vet jag. Om hon hade haft den otur hon har haft på ett annat sätt? Inte genom att födas så som hon fötts, med det där lilla blodkärlet som inte blev som det skulle? Hur kan de göra skillnad på otur och otur på det sätt som de gör? Hur står de ut? Med sig själva? Med den värld de är med och skapar? Hur kan de tillåtas att göra den skillnaden?
Om den gud till vilken de byggde den där kyrkan som vi sökte skydd i händelsevis finns. Om det hopp som de där två tornen vi ser från balkongen ska symbolisera finns. Om någon något mer jordiskt handlingskraftig finns. Om någon rättvisa finns. Det är inte pengarna till just oss jag är ute efter. Det är ett annat system. En annan värdering. En annan syn på människan. Det är en stilla bön om det jag skulle vilja att någon hör. Varken mer eller mindre. Det och att hon ska få leva. Att det där, som de tycker, värdelösa lilla blodkärlet i hennes huvud inte ska brista. För oss är det nämligen fullständigt ovärderligt. Fullständigt. Ovärderligt.
Till nästa PAL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar