Mitt klena skivår och några konserter

Förra året var jag extremt ambitiös med årsbästalistorna men i år blir det sparlåga. Jag har köpt för lite nytt, tankat för lite nytt och hört för lite nytt. Tio album till Hi-Fives årsbästaomröstning kändes svårt att få ihop. Tio singlar närmast oöverstigligt. Jag lyckades med dem men föll på tio i min egen kategori för återutgåvor, arkivrensningar och boxar. De enda musiklistorna som är någorlunda lätta att göra är den över årets konserter och den över plattor som jag nog kanske borde ha lyssnat på.

Årets konserter blir en bra början. Jag har bara sett tre. Vilken tur att alla var bra.

1. Jonathan Richman på Debaser Medis
2. Florence Valentin på Trädgårn
3. Confidence Men och Able på Kritans 40-årsfest

Årets plattor där jag i ärlighetens namn nog bara har verkligen har lyssnat på de fyra, fem första. Resten har jag mer hört.

1. Säkert! - Säkert!
2. Mark Olson - The Salvation Blues
3. Nick Lowe - At my age
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Runout Groove
5. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
6. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
7. Golden Smog - Blood on the Slacks
8. Rilo Kiley - Under the black light
9. Pelle Carlberg - In a nutshell
10. Feist - The Reminder

Årets singlar är knepigt eftersom det väl knappt görs singlar i traditionell mening längre och om så måste de sökas på nätet. Ändå har jag faktiskt fyra av dem nedan på vinylsjuor och två som cd-singlar.

1. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård
2. Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
3. Andy Lewis & Paul Weller - Are you trying to be lonely?
4. Stephen Duffy & The Lilac Time - Driving Somewhere
5. Hold Steady - Stuck between stations
6. Hästpojken - Shane MacGowan
7. Babyshambles - Delivery
8. Paul Weller & Graham Coxon - This old town
9. Johnny Clash - Old Clash fan fight song
10. Pelle Carlberg - Middleclass Kid

Årets återutgåvor, arkivrensningar och boxar är normalt något av en paradgren för mig men jag har verkligen inte hunnit med eller inte orkat uppgradera. Visst vore det fint med en remastrad Two Sevens Clash eller rent av något överskattade Colossal Youth men jag kan vänta tills jag hittar dem begagnat och Motowns boxar för 1968 respektive 1969 kommer ju att låta precis lika bra efter årsskiftet.

1. The Complete Motown Singles: 1967
2. Jim Ford - The Sounds of Our Time
3. The Beautiful South - At the BBC
4. Neil Young – Live at Massey Hall 1971
5. Dexys Midnight Runners – The Projected Passion Revue

Jag tycker att mycket som kommit och hyllats 2007 verkat för tråkigt för att kolla upp vilket bara bekräftas av till exempel Musikbyråns snabbgenomgång som jag kastade ett öga på på TV härom kvällen men ändå är nog årets missat-att-höra-plattor för många för att rymmas ens på hela Internet. Ett axplock kanske kommer i en senare post så jag vet vad jag ska hålla utkik efter framöver. Om det var värt att inte höra så mycket nytt för att rota i tiokronorsbackarna, lyssna på gammalt med L och gunga med K? Ni behöver nog bara en gissning. Nästa år kanske jag rent av är mogen att skita i det här. Eller så har jag fått en nytändning.

Tolv för lurar och golv

Utmaningen kom ju från Sånger från nedre botten. De tolv låtar som betytt mest i år. It ain't easy som David Bowie skulle ha sjungit. Minnet är som ett såll och jag kommer säkert att tappa minst ett par men här nedan har ni försöket, föga förvånande blir det en hel del låtar som föddes före 2007. Jag tar dem i total inbördes oordning. Med lite tur blir det en motivering eller länk till det flesta också.

Bob Dylan: Working Man's Blues
Den fick min värld att skälva lite. Jag körde den på repeat på eftermiddagen igår när jag gick längs St: Eriksgatan. Ingenting har egentligen förändrats. I sleep in the kitchen with my feet in the hall, sleep is like a temporary death.

Säkert!: Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Det hade varit väldigt lätt att vara trött på Annika Norlin vid det här laget om hon inte vore så bra när hon är bra. Ska jag bara nämna en låt från säkertplattan blir det Och jag grät mig till sömns efter alla dar för att den så perfekt sammanfattar en del av hur det var att växa upp och vara precis lagom utanför för att kunna odla ett utanförskap lite längre fram om allt går bra. Den som tror att det är en låt som handlar om hur det är att växa upp som tjej har bara fattat hälften.

Jan Johansson: Liksom en herdinna
Av någon anledning har jag alltid varit lite rädd för trippelboxen Musik genom fyra sekler men när den nu finns på en fin remastrad dubbel-cd slog jag till. De lugna partierna i Vem kan segla förutan vind kan vara den finaste versionen av den jag hört sedan min farmor sjöng den för mig när jag var liten och vad han gör med Liksom en herdinna måste verkligen höras. De invändningar som kan finnas mot plattan är att Johansson och det fantastiska band han har bakom sig ibland, likt ett förtida Wilco, verkar känna ett tvång att förfula lite, slänga in något dissonant (eller vad det kan heta) när de kommer för nära något av det vackraste som spelats in i Sverige. På Liksom en herdinna motstår de den impulsen och det är som att höra solstrålar sakta vandra runt väggarna i rummet.

Kevin Rowland & Dexys: It’s OK Johanna (demo)
Nytt material med Kevin. I min värld räcker det. Att hans vidareutveckling av en av de bättre låtarna på Moneybrothers debut dessutom är så bra gör ju inte det hela sämre. Enda frågetecknet är när plattan kommer?

Florence Valentin: Pokerkväll i Vårby Gård
Mitt konsertgående i år har rört sig från lågprioriterat till helkasst men jag kom iväg på Florence Valentin på Trädgårn i somras. Jag kan nästan förstå om några blir irriterade på hur de frontalkrockar Ebba Grön med Dexys och The Clash men bara på ett teoretiskt plan. När jag hör dem har det samma effekt som alltid. Mungiporna på väg upp mot himlen.

Lloyd Cole: Woman in a bar
Jag kunde ha valt vilken låt som helst från Antidepressant. Vi spelade den som besatta efter årsskiftet och hela våren. Jag har nynnat nästan varenda fras i örat på K när hon ska somna. Jag och L har försiktigt valsat över golvplankorna till den. Jag kan ha fel men tror att skivan i mycket handlar om att växa upp och acceptera vem man egentligen är och har varit. Om att ompröva men behålla det som var bra. Att det blev just den här låten beror nog på att det är väldigt snyggt med fraser som No longer driven to distraction/ Not even by Scarlett Johansson.

Sam Cooke: Nothing can change this love
Kevin Rowland: The way you look tonight
Jeff Perry: Love don't come no stronger (yours and mine)
Det tog nästan ett år efter bröllopet men vi hade fest när våren började leta efter vägen till sommaren. De tre låtarna närmast ovan öppnade dansgolvet efter middagen. Jag är ju part i målet men skulle nog vilja kalla dem för ett perfekt soundtrack.

Dandy Livingstone: Right on brother
Sanslöst bra b-sida på Trojan från 1972. Själfull reggae precis i min smak.

Diane & Carole & The Watchamacallits: The Fuzz
Vi dansade nog nästan som tokiga till den här som jag hittade på Office Naps också (gå in där och kolla postningen från 2 oktober 2006). Jag vet inte ett skit om den mer än vad som finns att läsa där och att den svänger.

Mark Olson: Clifton Bridge
Jag har redan skrivit om den här men varför inte göra det igen. Plattan The Salvation Blues är ju trots allt på väg mot toppen av min lista över 2007 års skivor. "Some people come here to die/We came here to live/ There´s hope in our hearts/ There's future in our souls".

That's about it. Mina låtar från året. Fast de flesta var ju förstås äldre. Tidlösa kanske eller bara rätt just under 2007. Ni har fortfarande några timmar på er att följa den ursprungliga uppmaningen. Behöver ni mer inspiration hittar ni det säkert via den här posten och kommentarerna där. Nu ska jag börja gruva mig för vad jag glömde bort.

Florence Valentin Clash

Det kanske bara är jag som tycker att det är kul att Florence Valentin är tillbaka och att de gör Clash på svenska. I kväll spelar de hur som helst på Club Starfly. Frågan är om min hals pallar? Andra som spelar i kväll är Sirius. Oj vad skönt det skulle vara om de kunde ta sig till kvartsfinal.

Dagens låttips är i plural

Dagens låttips kom egentligen redan igår över hos Patrik. Florence Valentin har lagt upp ett gäng låtar från nya plattan Spring Ricco nu på sin MySpace och det låter förstås bra. 3 april spelar de ett stenkast från mig på Strand. Det är väl möjligen för mycket att hoppas på men kanske, kanske att jag kan gå. Det här påminnde mig om när Florence Valentin skulle spela i samma lokaler när det var Hornstull Hillbillies på Street och det var verkligen ingen av mina bättre kvällar när jag några timmar innan planerad spelning fick ringa Love och säga att Street beslutat sig för att ställa in klubbverksamheten den kvällen på grund av för dåligt väder. Hoppas det går bättre den här gången.

In the madness of my 3 ams (00-talet #9)

Det har verkligen inte varit lätt att välja låt med vissa artister. Som jag grunnade på om Tailspin eller What led me to this town skulle vara Jayhawks bidrag. Eller som här. Jonathan Richman. Kan ni er Jonathan och ert 00-tal förstår jag om ni häpnar. Det var ju årtiondet då han släppte den makalösa Springtime in New York. Som jag spelat den, som jag älskat den. Jag gör det fortfarande. Ändå är det He gave us the wine to taste it som är med på listan. Jag antar att det är för svänget. The coldest winther for a hundred years kan för övrigt mycket väl vara årtiondets bästa b-sida och om premisserna varit annorlunda hade a-sidan English Electric Lightning också varit med på listan så jag antar att det gör den till årtiondets singel fast den inte är med på topp 100. Så är det ibland. Att jag en gång funderade på att hyra Daddy Boastin och låta honom servera stor stark och hot shots på min mycket lilla balkong under en inflyttningsfest är något helt annat och ovidkommande men också en säker indikation på att Blend dom ska spelas högt. Allt dom bygger upp ska vi meja ner. Någonstans tillhörde 00-talet nog trots allt Love Antell och Florence Valentin.



Plats 20-11

020. Kasey Chambers - Barricades and Brickwalls
019. Florence Valentin - Allt dom bygger upp ska vi meja ner
018. Latin Kings - Blend Dom
017. Morrissey: First of the gang to die
016. The Wild Swans: The coldest winther for a hundred years
015. Broder Daniel: Shoreline
014. Säkert: Och jag grät mig till sömns efter alla dar
013. Tindersticks - Dying slowly
012. Kevin Rowland - It's Ok Johanna (demo)
011. Jonathan Richman - He gave us the wine to taste it

Herr Alariks 100 från 00 är uppe i 65 låtar nu med bubblarna.

Trädgårdsdags

Det kanske inte är precis den text om Florence Valentin jag skulle ha skrivit men det är halvsnubblande nära så ta er över till Billys sida och läs och om ni är snälla håll tummarna för att jag kan gå på spelningen på Trädgården på lördag. Det har ju tyvärr gått sådär med mina planer på att se Florence Valentin de senaste gångerna.

Tiokronorsfestival (skivkonsten #17)

Jag kom faktiskt iväg på Florence Valentin igår. Det var bitvis väldigt bra. Stort leende och en önskan om att vara 18 och få upptäcka ett sådant här band. I så fall hade det kanske kunnat bli dans framme vid scenkanten. Nu blev det en pilsner vid bardisken och nickar med huvudet. Gott så och på vägen hem gick jag in på Mickes som trots att klockan närmade sig midnatt bara precis nått stängningsförberedelserna. Vi växlade några ord om att Åtvidaberg övertagit Sirius plats bland lagen som går upp i Allsvenskan och så bläddrade jag för andra gången samma dag igenom nyinkomna tiokronorsplattor. Tillsammans med eftermiddagsbläddringen resulterade det i sex plattor för sextio spänn. Några gamla bekanta och några helt nya. Ni hittar dem här nedan.

För att ni inte ska tro att Micke förlorat förståndet bör det väl påpekas att konvolutet till Stephen Stills Manassas var både rejält böjt och spräckt i ryggen. Vinylen var dock finfin och framför allt den andra skivsidan med temanamnet The Wilderness väldigt bra. På övriga sidor fanns lite onödigt rockande men här var det bara skönt byrdsbakåtlutat countrystuk för dagens bäst investerade två och femtio. Hade hela plattan varit lika bra hade det varit min dummaste miss på år och dagar att inte ha hört den. Nu var den inte det och det här istället tillsammans med The Dillards Tracks som jag köpte på loppisen i Sumpan i vintras årets fynd i genren.



Huruvida KSMB stod för Kurt Sunes Med Berit eller något mer ekivokt får ni leta svaret på någon annanstans. Klart är att jag sålt deras andra platta Rika barn leka bäst två gånger. En gång på vinyl och en annan gång på cd. Nu är den tillbaka hemma. Omslaget hade en del fula klisterlappar, som krävde lite tålmodigt pillande för att få bort, men vinylen är riktigt fin. Andra sidan låter lite tunn och ofokuserad men på den första som helt domineras av Johan Johanssons låtar är det en helt annan sak. En av de bästa skivsidorna rock den svenska punken gav oss och en föraning om vad som komma skulle komma i Johanssons nästa grupp Strindbergs. Jag kunde fortfarande utan problem ur minnet nynna med i hela texterna till Sex Noll Två och Klockan 8.

Jag har bara hunnit lyssna på första och andra sidan på Pink Floyds The Wall. Den knastrar lite men låter bra. Jag älskade den här skivan i skarven mellan högstadium och gymnasium men har inte lyssnat mycket sen dess. För några år sedan rök den i en rensning. Jag tror att jag lät den symbolisera något inom rocken som jag inte ville veta av. Idag hör jag en del fina akustiska gitarrpartier i de ibland onödigt uppblåsta låtarna och även här kan jag fortfarande mängder av textpartier i huvudet. Jag kanske inte kommer att spela den så jätteofta men säger ändå välkommen tillbaka.

När det gäller Giorgio Moroders Son of my father med den fantastiska hundbilden på omslaget har jag bara hunnit lyssna på titellåten och tillika första spåret. Det avslöjar väl inte riktigt vad han skulle göra längre fram i karriären men det låter lite som att han hoppas ha fått till sin egen Spirit in the sky. En låt som jag förövrigt läst någonstans att upphovsmannen Norman Greenbaum genom smart försäljningsarbete till soundtracks fortfarande lever på.



Jag vet inte om ni minns hur det var 1983 men David Bowie var överallt kändes det som. Med sina båda konserter på Ullevi, med "put on your red shoes", "with gasoline", "my little China girl" och med hela sin katalog av gamla plattor till midprice. Jag var inte övertygad förrän i slutet av sommarlovet när jag för första gången hörde Starman från The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars på en lägergård strax norr om Orsa i Dalarna. Men därifrån var jag besatt och ville ha allt. En platta som jag missade att köpa då, men jag hade den inspelad på band, var raritetssamlingen Rare med sin konstiga blandning av mer, Ragazzo Solo, Ragazza Sola, och mindre, Young Americans, svåråtkomliga låtar. Nu har den hittat hem.

Utöver att prata Superettan propagerade Micke för en platta med Little Steven också. Han hoppade med pick-upen mellan spåren och även om jag inte håller med om att det är bättre än Springsteen lät det bra. Särskilt för någon som med några öl i kroppen just kommit från en konsert med dels Bruised Springsteen och dels att blåsstint Florence Valentin. Den åkte också med. Idag låter den lite onödigt stabbig men någon festkväll med hög volym gör den förmodligen sig själv mer rättvisa.

It's only tiokronorsfynd but I like it.

Upp på sociala, ner på systemet

Det kom ett mail från Daddy Bo, mannen som några av er kanske känner bättre som PerB. "Florence live" stod det i subjectraden och i själva mailet gick det att läsa "Från Studio Virtanen I onsdags. Grymt." och det är förstås bara att hålla med. Jag älskar verkligen hur Florence Valentin skiter i vad som gäller, hur de svajar, hur de helt ogenerat frontalkrockar Ebba Grön med Dexys Midnight Runners och The Clash, hur de stjäl och lånar låtfragment och textfraser och hur nervigt de står på tå. Jag älskar att Love ser ut både som att han håller på att gå sönder av ilsken energi och samtidigt explodera i ett gapskratt för att det är så roligt med rockmusik. Jag tror att jag har sett dem fem-tio gånger sen första gångerna på Allhuset och i en källare på Hornsgatan vårvintern 2003 och det har alltid varit väldigt bra. Springer ni kanske ni hinner till kvällens spelning på Debaser Medis.

There's no deceiving you (Låttips #63)

Kanske är det för att jag har barn, kanske för att jag inte längre har så bråttom, kanske för att jag är ignorant och har förlorat min nyfikenhet (hoppas inte). Blue OX Babes platta Apples & Oranges har varit ute på Cherry Red sedan i maj. The legendary lost album med Kevin "Al" Archer från Dexys Midnight Runners. Låtarna Kevin Rowland lät sig inspireras av innan han gjorde Too-Rye-Ay. Låtar som Love Antell i Florence Valentin med tanke på visa melodilikheter kanske har hört på samma bootleg som jag lyssnade på så sent som i går. Bedlam dök upp i den bärbara när jag gick till apoteket och jag hade tänkt skriva om den och därför googlade jag och nu är vi här. En rättmätig utgåva. Plattan plus nio bonusspår. Beställningen är gjord. Yes! Det börjar redan bli trångt på den där årsbästalistan över återutgivningar och arkivrensningar. Arkivrensningspeppen fortsätter.

The return of 2009

2009 var inget stort musikår i min värld och singeln är väl så nära död den kan bli men om jag ändå nödvändigtvis ska välja ut tio låtar som artisterna valt att profilera lite extra så kan det mycket väl se ut som nedan.

01. The Wild Swans - English Electric Lightning
02. Paul Weller - No tears left to cry (Leo Zero remix)
03. Wilco - You and I
04. Madness - NW5
05. Thåström - Kort biografi med litet testamente
06. Lily Allen - Fuck you
07. Ingenting - Hallelujah
08. Perssons Pack - Stenad i Stockholm
09. Parker Lewis Aldrig så blå
10. Florence Valentin Spring Ricco

Ska jag lägga till tre futtiga bubblare ligger de här bra till.

The Wild Swans - Liquid Mercury
Jamie T - Sticks 'n' stones
Trummor och Orgel - Somebody stole my thunder

Hornstull Hillbillies Revisited

Förra sommaren körde jag en country-, singer-songwriter-, gubbrockklubb på Street i Hornstull som hette Hornstull Hillbillies. Namnet var förstås inspirerat av Kinks klassiska platta Muswell Hillbillies som hade precis den brunmurriga stämning jag var ute efter. Egentligen var tidpunkten lite dum. Dels för att det krävdes att jag var hemma i Stockholm varje torsdag hela sommaren dels för att mitt countryintresse var lite på dekis. Några års medlemskap i stockholmsavdelningen av Woody som arrangerade countrykvällar i kombination med att det kändes som att det inte kom så mycket nytt som var bra hade lett till en viss mättnad. Ändå var det bra med det där kvällarna. Utan dem hade jag kanske aldrig fått höra till exempel Christene LeDouxs låt Home in California eller köpt någon platta med Louvin Brothers eller soundtracket till Heartworn Highway och det hade varit synd. Några av de där kvällarna blev också trots strul med den dåvarande ledningen för Street riktigt bra så jag är glad att det genomfördes även om jag aldrig mer vill ringa Florence Valentin eller Medicine Show och säga att deras spelningar är inställda några timmar innan de ska genomföras för att ett gäng amatörer som inte kan kommunicera med varandra är de som ytterst håller i trådarna.

Mitt intresse för country väcktes för ganska länge sen på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala. Elvis Costello var en husgud och han hade satt ihop en samling med Gram Parsons som öppnade dörren till en ny värld på glänt. Ett antal år senare sparkade Son Volts och Wilcos debutplattor upp den på vid gavel. Men förra sommaren var jag som sagt var lite mätt. För att hitta lite nya saker att spela så det inte skulle bli samma skivor varje gång letade jag runt på nätet och hittade en hel del rötter på Dovesong men det var ont om mp3-bloggar som specialiserade sig på country. Jag hittade dock en del låtar och en av dem har varit en av mina mest spelade det senaste året. John Prines låt Sam Stone om pappan som låter alla pengarna gå in i ett hål i armen är på alla sätt ett mästerverk och igår när jag gick in på Mickes stod en dubbelsamling med Prine på nyinkommet. Jag har lyssnat igenom den några gånger nu och kan konstatera att han gjort mycket mer än Sam Stone som är bra. Riktigt bra.

Här skulle ju postningen mycket väl kunna ha slutat om det inte vore för att jag fick ett mail idag från David Dsilna som spelade plattor med mig en kväll på Hornstull Hillbillies. Ni har hans info här nedan. Det är inte Hornstull Hillbillies men det kan nog bli en småtrevlig kväll.

Alex Sharpe & Peter Frövik live acoustic at Sjöhästen & Glenn och David spelar skivor

Alex Sharpe (UK) - English Country Blues 'n' Folk music - saying goodbye to Sweden.
& Peter Frövik (Rockridge Brothers, Lee Marvelous) - American alt. Country with a twist. A guaranteed Creedence free evening. 12 Sept. 20.00. Långholmsgatan 24, T-Hornstull. No entrance fee.

Istället för kartonger - Alla Kvinnors Hus

Ja jag kommer ju att stå och packa kartonger hela kvällen men för er som har lite mer fri tid att disponera är det stödgala för Alla Kvinnors Hus på Debaser Medis. Jag har inte så bra koll på Alla Kvinnors Hus men de fyller 30 år och har skrapat ihop en skaplig samling artister eller vad sägs om till exempel Florence Valentin, Anna Järvinen, Moneybrother och Ane Brun för en futtig hundring.

2009 revisited

2009 var inget stort albumspår i min värld men om jag nödvändigtvis ska krysta ur mig en tio i topp kan den nog tänkas se ut som nedan.



01. Madness - The liberty of Norton Folgate
02. Grand Archives - Keep in mind Frankenstein
03. Perssons Pack - Öster om heden
04. Wilco - Wilco
05. Glesbygd'n - Tid'n lid
06. Florence Valentin - Spring Ricco
07. Echo & The Bunnymen - The Fountain
08. JD Souther - If the world was you
09. Thåström - Kärlek är för dom
10. Richmond Fontaine - We used to think the highway sounded like a river

Från stenkaka till Spotify

Det sägs och skrivs att det ska gå att plocka direkt från Spotify nu. Två miljoner låtar eller så att spara och bränna om ni vill och orkar. Kvaliteten blir ju inte tipptopp. Men det är ändå ett rätt rejält kliv från att beställa jazziga stenkakor med ångbåt över Atlanten. Jag tror inte att jag kommer att göra det. Låtarna får fortsätta att streama. Om jag inte låter bli av moral och laglydnand gör jag det av vana och ägandedefinierande. När jag spelat av låtar och skivor, från radio till kassett, från cd till cd, har det alltid varit i väntan på att köpa skivan eller för att göra egna samlingar. Jag vill ha den fysiska skivan där i hyllan även om det är mindre miljövänligt och dyrare. Jag är indoktrinerad in i grunden, i märgen, i jaget. Den där skivsamlingen är en lika självklar del av mig som min skugga. Den må lämna ibland men den kommer alltid tillbaka. Jag tror att det är den vägen skivbolagen måste fortsätta att gå om de över huvud taget vill vinna några krig. Indoktrineringens, ägandeviljans, återkomstens. Allt annat är dömt. Sålunda lyssnar jag här och nu på Perssons Packs comeback Öster om Heden via Spotify men jag kommer inte att bränna den därifrån. Jag vill ha den där överprissatta rundbiten av aluminium och plast. Om priset på den sjönk med 50% idag skulle jag köpa på stört, nu är risken stor att jag väntar till jag hittar den begagnat.

Florence Valentin har, eller numer hade, en ny låt på MySpace också. Spring Ricco verkar tyvärr ha sprungit och gömt sig.

----------------
Lite jazz på det? Här har ni spotifiers Poetry and all that jazz.

I Flatland bor dom flata

Jag tog en stund framför skivspelarna mellan frukost och lekpark. Spridda låtar utan annan koppling än vad som låg nära till hands bredvid mixern eller i huvudet. Ni har spellistan nedan.

Signaturmelodin till Bamse
Paul Revere & The Raiders: Ups and downs
Simon and Garfunkel: The big bright green pleasure machine
Florence Valentin: Samma vindar, samma brackor
Ebba Grön: Heroinister och kontorister
The Honeys: Shoot the Curl
The Dillards: Old Joseph
Säkert!: Generalens visa
Horace Silver Quintet: The Cape Verdean Blues
James Taylor Quintet: Indian Summer
James Taylor Quintet: Theme from Starsky & Hutch
Graham Parker: No holding back

Spring Ricco (Låttips #52)

Nu finns Florence Valentin och låten Spring Ricco på YouTube igen. Jag tycker allt att det låter ganska bra. Inte lika oj, oj, oj direkt som Allt som dom bygger upp ska vi meja ner eller Pokerkväll i Vårby Gård men bra. Plattan släpps 25 mars sägs det.


Tack till Herr B som skickade länken.

Pokerkväll i Vårby Gård

Hittade via kommentarfältet hos läsvärda Utsiktfrånnedrebotten vidare till Säkert! på MySpace. Där går det att ladda ned en omixad demo av Faller isär. Det hörs att det kan vara en bra låt men också att den behöver mixas. Så länge är plattan fortfarande en av årets bästa.



I samma kommentatorsfält framgår att min sms-rapportör och sometime skivvändarpartner Jeppe lirar plattor på Snottys i morgon. Kanske har blivit dags att ta sig dit till slut. Utekvällarna är inte så frekventa numer men i kombination med Florence Valentin på Kafé 44 känns det som det kan bli en i morgon.

Har precis som varannan tunnelbanependlare näsan i Snabba Cash under resorna just nu men det är ju bättre än att ha det som boken kretsar kring i näsan.



2-0 till Sirius igår och fortsatt med i toppstriden. Jeppes rapporter från Studan var som vanligt fenomenala men oj vad jag hade velat vara en av de 6 100 på plats.

Spring till Spotify Ricco

I enlighet med min vanliga nyordning hämtar jag min information om Florence Valentin från Patrik. Plattan Spring Ricco finns alltså på Spotify nu. Den låter bra. Det är hög tid att se till så den kommer hem till skivhyllan också. Att jag missade både konserten i Gröndal och den på Strand i Hornstull är väl närmast att se som en självklarhet. För övrigt är det lunchdags.