Jam (Popskyltarna #18)

Jag stötte på kollega F på vägen till jobbet härom veckan. Bredvid honom stod en gul taxibil och den hade en av de efterspanade. Jag fick fram kameran och hann precis ta bilden innan den körde iväg. Därav att en del av tvåan kom med. Skitig var den också men vad gör det. JAM. Jag behöver väl egentligen inte skriva mer om Jam, Style Council eller Paul Weller här. Det är bara att klicka på länkarna så kommer ni till alla spaltcentimeter de redan fått. Den uppdaterade spotifylistan med mer eller mindre udda låtar från Paul Wellers karriär hittar ni här: The other side of PW.

The Bitterest Pill

Hemma och sjuk, hostmedicin är vidrigt äckligt, efter den hälsosamma och stärkande vistelsen i fjällen. Som om inte det var illa nog skickar en skånsk Magnus ett mail om att Rick och Bruce ska turnera som Jam. Det enda lilla abret i deras paket är att en av killarna i bandet inte kommer att vara med. Han heter Paul Weller. Kunde du inte bara ha fortsatt att spela bas i Stiff Little Fingers Bruce? Och du kunde väl spelat trummor i något Jam tribute band Rick? Jaja det var väl ofrånkomligt att det skulle hända till slut. 11 december i år är det 25 år sedan Jam gjorde sin sista spelning. Det kommer det självklart även att vara efter att herrar Buckler och Foxton varit ute och snurrat på de engelska vägarna.

En bättre nyhet från samma källa är att det kommer en Beautiful South at the BBC platta under våren.

Sounds like 1994 again

Jag fortsätter att arkivera mina Spengo-texter här på Herr Alarik också. Idag kan ni därför läsa om ett av Sveriges mest underskattade band genom tiderna. Blue från Örebro. Texten publicerades ursprungligen 30 november 2007.

Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.

Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Thick as Thieves (Mod Monday #13)

Om ni klickade på länken till Vinlusen i går vet ni att Thick as Thieves framfördes akustiskt på festen i lördags. Med tanke på hur besatt jag varit av The Jam, kanske fortfarande är efter normala måttstockar, är det lite märkligt att de inte fått någon Mod Monday-postning förut. Kanske beror de på at de delvis stod utanför och framför allt över den mod revivalvåg som sköljde fram 79-80, kanske kändes de bara för självklara. Här kommer hur som helst två gånger Thick as Thieves. En från när det begav sig med Jam och en med Paul Weller från förra året.

It was 50 years ago today

Men skulle kunna tro att jag är rätt man att skriva något slags sammanfattande gratulationspost idag när Paul Weller fyller 50 år men så är det inte. Jag har nog gett för många timmar av mitt liv åt honom. Från inköpet av min första platta med honom och The Jam, The Gift: 29 och 50 på rea på Wessels, och fram till härom dagen när jag beställde senaste singeln Have You Made Up Your Mind. Jag ska bara delge er två små och något ovanliga drömmar jag haft under de här åren.

Dröm ett. Jag står otåligt och stampar i en alldeles för lång bankomatkö vid Torbjörnstorg precis på gränsen mellan Svartbäcken och Tunabackar i Uppsala. Inte så konstigt med tanke på att jag bodde på Svartbäcksgatan men desto märkligare för att klockan närmar sig midnatt och bankomatkön är vanvettigt lång vid ett torg som normalt sovit i timmar vid den tidpunkten. Jag är stressad eftersom det är skivmässa på posten och den stänger prick klockan tolv. Där inne i lokalen, under mina gamla klasskompis Markus pappas lägenhet, väntar The Jams bootleg Music Machine för en klart överkomlig summa som jag kan få ut ur automaten. Om bara kön ville röra sig lite fortare.

Dröm två. Vi åker bil från Stockholm till Uppsala. Stannar oförklarligt på en vägkrog i Knivsta för att äta. En halv trappa upp finns ett bord med skivor på. Jag hittar en, håll i er nu skivsamlarnördar, dubbel-sjutums-bild-flexi-bootleg med The Jam. Jag är helt exalterad men när jag vänder mig om för att hålla upp den för polarna så är lokalen tom.

Grattis Pålle!

Listmania 1962-2001

Jag satt och letade lite bland gamla dokument i datorn nyligen. Bland mycket annat hittade jag en sammanställning över de bästa plattorna från 1962 till 2001 från en omröstning vi hade på maillistan Hi-Five. Det är naturligtvis omöjligt egentligen att lista sådana saker. Det ändras ju hela tiden men så här såg min lista ut just då. Idag hade en del plattor garanterat bytts ut medan några hade suttit säkert. För er som tänker börja gnälla om att någon platta egentligen kom något annat år gjorde jag det enkelt för mig och tog det år som stod på baksidan av mina skivor så skyll på skivbolagen inte på mig. Era egna listor är naturligtvis välkomna. I kommentarfältet eller på era egna sidor. Fast några av er kanske fortfarande har fullt upp med de där sju plattorna.

1962 Bob Dylan: Bob Dylan
1963 Sam Cooke: Night beat
1964 Impressions: Keep on pushin
1965 Beatles: Rubber Soul
1966 Four Tops: Live
1967 Velvet Undergrond & Nico
1968 Van Morrison: Astral Weeks
1969 David Bowie: David Bowie (Space Oddity)
1970 Stooges: Funhouse
1971 David Bowie: Hunky Dory
1972 David Bowie: The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
1973 Lou Reed: Berlin
1974 Gram Parsons: Grevious Angel
1975 Bob Dylan: Desire
1976 General Johnson
1977 Elvis Costello: My aim is true
1978 Jam: All mod cons
1979 Clash: London Calling
1980 Dexys midnight runners: Searching for the young soul rebels
1981 Barracudas: Drop out with the Barracudas

1982 Jam: The gift
1983 Billy Bragg: Life's a riot with spy vs. spy
1984 Style Council: Café bleu
1985 Dexys midnight runners: Don't stand me down
1986 Housemartins: London 0 Hull 4
1987 Smiths: Strangeways here we come
1988 'Til Tuesday: Everythings different now
1989 Madonna: Like a prayer
1990 John Cale & Lou Reed: Songs for Drella
1991 Lloyd Cole: Don't get weird on me babe
1992 Paul Weller
1993 Aime Mann: Whatever
1994 Beautiful South: Miaow
1995 Jayhawks: Tomorrow the green grass
1996 Walkabouts: Devils road
1997 Steve Earle: El Corazon
1998 Duffy: I love my friends
1999 Kevin Rowland: My beauty
2000 Aimee Mann: Bachelor #2
2001 Nick Lowe: The Convincer

Dessutom bör jag nog länka till Herr Bergström nu när han äntligen kommit fram till en personlig favorit i sin intervjuserie med bloggare han gillar.

Apropå alla skivorna däruppe blir det även en länk till The blogger formerly known as ensamma mamman som läst mjölkpaketen lika noga som jag den här veckan. Musiken är luft numer. Kom ihåg det ni som eventuellt ska hjälpa till att flytta. Singelskåpet väger som luft. Tung luft förvisso men ändå.

Trans Global Unity Express Revisited

Vi brukade kolla på den ibland i Tomtens källare och jag kopierade videon och hade hemma med. Trans Global Unity Expresss. The Jam live från Bingley Hall i Birmingham 21 mars 1982. Ett halvår senare var det över och jag upptäckte dem via ett rea-ex av The Gift på Wessels (eller om de redan bytt namn till B&W) för 29.90 och singelrean på BK Records. Det var en väldigt bra VHS det där men kort. Bara nio låtar. Idag vet vi inte bara att konserten var mycket längre, vi kan se den också. Inte officiellt men via stövelben av hög kvalitet. Ett ex hamnade i min brevlåda igår. Nu är det 23 låtar och dessutom i rätt ordning. Eftersom jag är hemma med VAB stoppade jag i den i dvd-spelaren. Strangetown var första låten och jag skojar eller överdriver inte när jag säger att jag fick gåshud över hela kroppen. Det är eventuellt lite tragiskt men få saker berör mig så mycket som det här. Sjunde låten är Just Who is the 5 O'Clock Hero och i avslutningen väver de ihop den med Sam Cookes Chain Gang. Direkt efter kommer That's Entertainment med både Paul och Bruce på akustiska gitarrer och där krävde vattkoppesjuklingen att få se på Nicke Nyfiken istället men det är ok. Jag kan leva resten av dagen på det jag redan sett och vetskapen om att ytterligare 15 låtar väntar. Ni får ett klipp från YouTube och hela låtlistan.



The Jam live at Bingley Hall in Birmingham

1. Strangetown
2. Carnation (2)
3. Town Called Malice (1)
4. Happy Together
5. Boy About Town
6. Ghosts (4)
7. Just Who Is The 5 O'Clock Hero?
8. That's Entertainment
9. Tales From The Riverbank
10. Precious (3)
11. Running On The Spot
12. Move On Up (5)
13. In The Crowd
14. Private Hell (6)
15. Pretty Green (7)
16. Trans Global Express (8)
17. The Gift (9)
18. Circus
19. Pity Poor Alfie
20. Fever
21. Funeral Pyre
22. The Butterfly Collector
23. When You're Young

De låtar som var med på originalbandet vi såg i Tomtens källare har sin position i den klippta låtordningen inom parentes efter respektive låt.

Popknappsknark

Jag vet inte varför jag nästan alltid köper Mojo. Ännu mindre varför jag envisas med att hänvisa till den i postningar. Vi har väl alla våra kors att bära gissar jag. I senaste numret var det ingen cd med. Istället en liten bilga om åttiotalet och några popknappar. Hittar dem inte men tror att de föreställde Prince, Madonna, Duran Duran och liknande ikoner från årtiondet som gud delade i två. Mitt var nämligen ett helt annat. Ett utan glamour, supergrupper och trumljud torrare än barkbröd. Ett där man fick akta sig för att inte överdosera på First and last and always på fester. Ett där skinheadsen var en reell fara på Gärdesfestivalen eller i Gamla Stan och så väl den engelska gruvarbetarstrejken som det kalla kriget ibland bara verkade ligga något kvarter bort. Men det var också ett decenium av popknappar. Jag minns att det gick att fynda sådana som blivit över när punken mer eller mindre blåst bort på Gallerix i St: Per-gallerian i Uppsala. Eller i en liten butik i närheten av gångarna vid Hötorgsskraporna i Stockholm. Kanske kan den ha hetat Ohio? För att inte tala om ett besök i London 1985. Jag köpte Jam- , Beatles- , Two Tone-knappar och så vidare och jag har fortsatt ibland under årens lopp. I ett försäljningsstånd på Roskilde fyndade jag ett år, i en skål mitt emot kassan på Cosmos Factory på Upplandsgatan ett annat och nu när kidsen åter fyller såväl kavajslag som väskor finns det en hel del nytillverkat att hämta för nostalgiker på Pinbored. Jag bär väldigt sällan popknapp men det är alltid lite kul att titta i plastpåsen i skänken där samlingen ligger. Ett mindre urval ser ni på bilden nedan. Endast en knapp per artist var tillåten vilket besparar er att se fler fula Jam-knappar än vad som är nyttigt för genomsnittsbloggläsaren.

Det gäller alltid samma sak

Nu var det väldigt länge sedan jag räddade över någon text från Spengo hit så här kommer en. I övrigt Fars dag. Jag önskar som tidigare. Och att det ska gå bra där nere i Falkenberg. Returmöte i kvalet till Allsvenskan. Jag såg den första 2-2 matchen på Studan i torsdags. Sirius i Allsvenskan. Den tanken är svår att ta in men det vore en fin fars dag-present. Nu skivhyllan-repris.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

Set list Pet Sounds Bar

Den är verkligen inte i ordning spellistan nedan men det är så långt mitt minne räcker de låtar jag hann spela under mina 2,5 timmar på Pet Sounds Bar i lördags. Skoj var det men oj så mycket det var som inte fick plats ser jag nu när jag sorterar tillbaka singlarna. En del av låtarna hittar ni här: Herr Alarik PSB 1.

Johnny Thunders & Patti Palladin - She Want's to Mambo
Sylvain Sylvain - Without you
Jonathan Richman - This kind of music
The Brouges - I ain't no miarcle worker
Mink DeVille - Mixed up, shooked up girl
Guy Lombardo - Enjoy yourself (it's later than you think)
Monica Zetterlund - Du mitt liv
The Moquettes - Right string baby, but the wrong mojo
George Harrison - What is life
Laura Lee - Rip Off
The Trammps - Hold back the night
Clarence Reid - Baptize me in your love
Reflections - Romeo & Juliet
Maxine Nightingale - Love hit me
Dave and Ansel Collins - Double Barrel
Prince Buster and All Stars - Train to girls town
Tenoshi - 25 miles
Big Youth - Roots Foundation
Althea & Donna - Uptown top ranking
Aztec Camera - Somewhere in my heart
Barracudas - (I wish it could be) 1965 again
Beatles - Bad boys
Stiv Bators - Circumstanstial Evidence
Elvis Costello - Welcome to the working week
Tennesse Earnie Ford - 16 tons
Go-Betweens - Right here
Hindu Love Gods - Raspberry Beret
The Jam - When you're young
Joboxers - Boxerbeat
Greg Kihn - For You
Ronnie Lane - Kuschty Rye
Lord Large feat. Dean Parrish - Left right & centre
Kirsty MacColl - Free World
Mandrake Paddle Steamer - Strange walking man
Monochrome Set - Ten don'ts for honeymooners
Dave Phillips & the Hot Rod Gang - Tainted love
Rockpile - Teacher teacher
Paul Simon - Kodachrome
Small Faces - My minds eye
The Squares - This is Airbeat
Squeeze - Is that love
Joe Strummer & The Latino Rockabilly War - Trash City
Talking Heads - Road to nowhere
The V.I.P.'s - The Quarter Moon
Jane Wieldin - Rush hour
Docenterna - Fattigsverige
Sator - World
Bottle Ups - Boppalina goes West
Blossoms - A.P.B.
Jimmy Brisco & The Little Beavers - Why do fools fall in love
The Caboose - Black hands white cotton
Drifters - Kissin' in the back row of the Movies
Herbie Mann - Hijack
Harlem River Drive - Need you
Honey Cone - While you're out looking for sugar
Sjusovarna: John Blund

Hur tänkte de nu?

Festivalen i Götlaborg som snott sin förkortning från Wendy O Williams har bokat in Pålle. De är mer än nöjda. Faktiskt så nöjda att delat Woking på mitten, flyttat det en bra bit och släppt ned delarna på varsin sida om Themsen. Snyggt! Om det lyssnat på alla Pauls skivor eller sett honom live är tveksammare då det förklarar att han är The Shit varje dag. Tro någon som följt den där flamman de skriver om i snart 30 år. Det är han inte. Men när han är bra är han väldigt bra. Köp biljett, go west, lid lite under muskelrocken, håll om någon ni tycker om under balladerna och dansa som tossiga när det kommer Jam- och TSC-låtar på slutet. En sak till bara. Hur tänkte de? Jag är ju redan uppbokad den helgen.

En stad kallad Paris (Låttips #164)

Tycker det här var lite rart. Vem blir först med att sätta Kessiakoff-text på någon gammal svensk hit? Tour de France-ledaren Bradley Wiggins är för övrigt ett stort fan av Paul Weller som skrev The Jams låt A Town Called Malice (från plattan The Gift som förra postningen handlade om) som var listetta i Storbritannien för 30 år sedan. Det här blev ju faktiskt den andra låttipsposten på kort tid som är ett slags Jam-cover.

Thick as Thieves

Herr Alariks läsare vill alltså se en liten film där folk, några av dem ser misstänkt ut som gamla svällande skivsamlare, talar om sitt förhållande till ett gammalt band som heter The Jam? Ja men då så. Knock yourself out.

Phil Jones & TUB (Mod Monday #14)

Jag var nog inte ensam om att tro att posten med Jam mycket väl kunde ha blivit den sista i Mod Monday-serien men nu är vi här igen. Eller rättare sagt hos en didgeridoospelare i Australien hur konstigt det än kan låta i sammanhanget. Jag vet inte längre riktigt vad det var jag letade efter när jag snubblade på den furiösa urladdningen i Pick a bale of cotton som Phil Jones & The Unknown Blues bjuder på men jag vet att jag spelat den här snutten många gånger sedan i mitten av förra veckan och att jag gärna skulle ha den på platta. Lite efterforskningar visar att Phil fortfarande är musiken trogen om än kanske i lite lugnare form.

En smula ovanlig vardag

Jag är hemma och är lite föräldraledig. Det ger en del perspektiv på tillvaron. Det är till exempel slående hur mycket långsammare det går på Konsum när pensionärerna dominerar. All den där jäkten som finns vid 18- eller 19-tiden på kvällen när det ska efterjobbethandlas är som bortblåst. För att inte tala om att jag helt plötsligt ser hur många barn det finns i området. Idag kryllade det av dem i lekparken.

I videobutiken där bara jag, barnvagnen och fyra sysslolösa expediter var hörde jag en låt med Doors som lät bra igår. När lät en låt med Doors bra senast? Det måste väl ha varit ett bra tag innan den där filmen med Val Kilmer som Jim Morrison kom 1991? Idag kollade jag hemma om jag hade låten men den var inte med på något av deras tre första album som jag av någon anledning sparat. Det här fick mig att tänka på ett annat band som länge var olyssningsbart för mig så här kommer en text jag tidigare postat på maillistan Hi-Five.

Det finns inget att göra i den här trista förorten/det finns ingenting här för oss/nä ursäkta jag överdrev lite grann/vi kan ju knarka och supa och slåss... Tror att jag hörde Ebba Grön första gången på en skolresa 1981. Det var Kärlek & Uppror och den pekade ut en ny riktning som tog vid någonstans efter Gyllene Tiders Billy. Strax efter köpte jag de tidiga singlarna som jag tyckte var så hårda att jag bara vågade lyssna på dem med hörlurar om någon annan var hemma. Första LP:n som också inköptes var en bomb. Det var så otroligt hårt, farligt och på tå att det var ...ja just otroligt. Jag har inte kunnat lyssna på Ebba Grön på åratal. Prova att jobba några år som fritidsledare med ständigt nya årskullar som precis upptäkt punk så förstår ni varför. Men redan för några veckor sedan dök den där öppningsmeningen upp i huvudet och efter att ha spjärnat emot ett bra tag medan den allt oftare gjorde sig påmind så åkte skivan på. Och jag tror inte, och hoppas verkligen inte, att det bara är nostalgi som gör att det låter så snorbra. Jag hade nog förträngt hur mycket av mina rötter det här är. Jag hörde det första gången innan jag hört Clash, Jam, Bowie eller Iggy. Innan jag viste att man delar upp musik i svart eller vitt. I listmusik eller alternativt. Det bara träffade rätt helt instinktivt. Tror fan att det sitter i ryggraden.



Något annat som egentligen sitter i ryggraden är att gå på biblioteket men det är svårare att hinna med när man jobbar. Igår rullade jag in en sväng med barnvagnen. Pensionärerna oroade sig för kopiatorn och det faktum att den inte lämnade retur på mynt. Törs man stoppa i pengar då? En mycket befogad fråga tycker jag. Själv lånade jag två av Kjell Erikssons deckare som utspelar sig i och kring Uppsala samt en bok av en kinesiska som jag redan glömt namnet på, jag skulle kunna gå ut i hallen och kolla men då måste jag kliva på det nyskurade golvet, och fyra cd-skivor. Dels Crosby, Stills & Nashs självbetitlade platta som jag nog faktiskt aldrig hade hört innan i sin helhet (mycket bra i de lugna spåren, något sämre i de lite ruffare), dels fantastiska Lars Gullin-samlingen Fäbodjazz, dels Ulf Lundells Fanzine (som jag tror är ganska kass men vem vet där kanske kan gömma sig något guldkorn) och avslutningsvis en trippelsamling med Olle Adolphsson så att vi kan lyssna på Okända djur med lite bättre kvalitet än på vår lite raspiga lp-skiva. Det finns helt klart inget vettigt sätt att knyta ihop den här postningen på så jag meddelar bara att vi just nu lyssnar på samlingen Hi Girls här hemma. Den är väldigt bra.

Going Underground (Mod Monday #15)

Den går inte att bädda in men klicka på länken så får ni se och höra The Jam spela Going Underground på Pinkpop Festival i Holland 1980. Gör det. Och om ni sitter på en inspelning kontakta mig. Jag vet inte om det fortfarande är min allra, allra bästa låt men den är med däruppe och i kategorin viktigaste låten i mitt liv lär den fortfarande toppa. Bruce Foxton ska förresten enligt vad det sägs vara med och spela på Wellers kommande platta. Ni får den officiella videon här nedan också.

Uppdatering i oktober 2014. Nu går den faktiskt alldeles utmärkt att bädda in. Frågan om någon har hela konserten kvarstår.

En bracka från Gottsunda (Låttips #100)

Ibland blir jag fortfarande förvånad av Internet. Av vad som finns där. Jag har ju redan nämnt bloggen Girls from Tahiti och via den hittar jag vidare till Killed By Death Records och har helt plötsligt låtarna från Rune Strutz EP och tack vare kommentarerna till den posten kan ni se videon nedan med en låt från 018/Tio Grupper och då är vi tillbaka igen hos Girls from Tahiti, en cirkel är sluten och en liten del av musikhistorien kartlagd men det finns förstås alltid mer.



För den som gillar The Jam måste jag nog tipsa om Isstadion också även om jag inte lyssnat själv än. Så mycket musik, så lite tid.

Rock n' Roll i närförort

Jag tog mig faktiskt över liljeholmsbron i lördags och såg några band. Det var inget fel på musiken även om ekon av The Jam vid tiden för Funeral Pyre, Gang of Four och tidig sjuttiotalshårdrock inte fick mig att studsa. Studsade gjorde jag dock av lokalen. När det stod taverna trodde jag att det var källaren på någon pizzeria men det var verkligen en till synes direktimporterad taverna som hade svårt att stå emot vårt svenska klimat och som jag häpnar över att ingen myndighet stängt. Dörrarna slog i vinden, de rödtejpslagade englasfönstren läckte värme, mer än halva taket var en pressening, baren var en lucka i väggen över gården, trapporna var murkna, det droppade här och där och att värmeljusen placerats direkt på fönsterträt gjorde att jag hade letat nödutgångar om det inte varit för att det utan större problem hade gått att kliva rakt ut genom väggen. Jag borde säkert förfasa mig men oj vad jag gillade stället.

Torsdag kväll i Hornstull

Jag kan önska att jag hade något välformulerat och tänkvärt att delge er denna ruggiga decemberkväll men det är som det är. Jag vill bara fortsätta att se på snooker och läsa Cathi Unsworths Bad Penny Blues. Fast om ni ändå vill ha något mer kan ni ju alltid fundera på att Ringo Starr ett tag hade skivbolaget Ring O'Records och att en kille med det punkigaste namnet vid sidan av Rotten, Johnny Warman, släppte en singel där 1978 som var producerad av Vic Coppersmith Heaven, som ju även rattade ljudet åt The Jam, och att en av låtarna liksom en av de tidiga med Clash hette London's Burning.

När du är ung (Låttips #42)

Jag refererade till den här i en kommentar igår och sen gick jag in på YouTube och såg videon för första gången på några år och oj vad bra de var när de var riktigt bra. The Jam och When're Young.