Popknappsknark

Jag vet inte varför jag nästan alltid köper Mojo. Ännu mindre varför jag envisas med att hänvisa till den i postningar. Vi har väl alla våra kors att bära gissar jag. I senaste numret var det ingen cd med. Istället en liten bilga om åttiotalet och några popknappar. Hittar dem inte men tror att de föreställde Prince, Madonna, Duran Duran och liknande ikoner från årtiondet som gud delade i två. Mitt var nämligen ett helt annat. Ett utan glamour, supergrupper och trumljud torrare än barkbröd. Ett där man fick akta sig för att inte överdosera på First and last and always på fester. Ett där skinheadsen var en reell fara på Gärdesfestivalen eller i Gamla Stan och så väl den engelska gruvarbetarstrejken som det kalla kriget ibland bara verkade ligga något kvarter bort. Men det var också ett decenium av popknappar. Jag minns att det gick att fynda sådana som blivit över när punken mer eller mindre blåst bort på Gallerix i St: Per-gallerian i Uppsala. Eller i en liten butik i närheten av gångarna vid Hötorgsskraporna i Stockholm. Kanske kan den ha hetat Ohio? För att inte tala om ett besök i London 1985. Jag köpte Jam- , Beatles- , Two Tone-knappar och så vidare och jag har fortsatt ibland under årens lopp. I ett försäljningsstånd på Roskilde fyndade jag ett år, i en skål mitt emot kassan på Cosmos Factory på Upplandsgatan ett annat och nu när kidsen åter fyller såväl kavajslag som väskor finns det en hel del nytillverkat att hämta för nostalgiker på Pinbored. Jag bär väldigt sällan popknapp men det är alltid lite kul att titta i plastpåsen i skänken där samlingen ligger. Ett mindre urval ser ni på bilden nedan. Endast en knapp per artist var tillåten vilket besparar er att se fler fula Jam-knappar än vad som är nyttigt för genomsnittsbloggläsaren.