It's a small world

Det är ett litet tag sedan frågan ställdes på IcaKurirens hemsida men svaren ger fortfarande lite perspektiv. Fast det är fler än de som blivit getingstugna enligt deras senaste dagens fråga. 0% av 104 svarande i skrivande stund.

Två fina ord en måndag

Semester
Siriusseger

Hunddag

Motståndets estetik III

En vanlig man på väg till jobbet. En vanlig man på väg ned i tunnelbanans rulltrappa. Det lilla hålet på högra axeln skulle kunna vara en motståndshandling. En stilla protest. Ännu mer vågat är dock att kavajen inte är ryggskrynklig som om han sovit i den under en atlantflygning.

DIY singeln (cykelomslag #6)

Jag skulle precis göra mig klar för att gå och lägga mig igår kväll. Våldsamt utarbetad och med bara vetskapen om att semestern börjar efter söndag som kraftreserv. Såg Sportnytt först. Tour de France-inslaget handlade förstås om doping. I en bisats i påan av inslaget något om att Rasmussen kastats ur Touren. Jag satt som på nålar. Inget mer om det i själva inslaget och inte efter heller. Text-Tv. Tidningarnas hemsidor. Inget än. Utom Politiken i Danmark som toppade med det. Jag tryckte gång på gång på uppdatera och det verkade klart. Rabobank hade sparkat Rasmussen. Mannen i gult. Han som just vunnit den dagens etapp och ledde Touren med god marginal och fyra dagar kvar.

Ni kan redan allt om de missade kontrollerna, om hans påstådda vistelse i Italien när han skulle vara i Mexiko, om tidigare misstankar, om rykten som surrat kring honom likt jordgetingar som fått sitt bo söndertrampat. Alla krafttag cykelsporten tar mot dopingen är förstås både bra och nödvändiga. Stålbadet måste genomföras. Ändå sitter jag här och när en liten oro och en sorgesam medkänsla med cyklisten de kallar Kyllingen. Han kan ju naturligtvis vara skyldig, kanske är det troligast. Han har garanterat varit otroligt korkad i sitt beteende, men tänk om. Tänk om han inte alls var i Italien istället för i Mexiko. Om vittnet har något att tjäna på att ljuga. Tänk om Rabobank inte har något mer att gå på än att det blev för jobbigt med medias alla spekulationer och alla rykten som surrade och surrade. Tänk om det danska och internationella cykelförbundet varit mer samspelta när det gäller kontrollerna så han inte hade fått komma till start. Om han sluppit cykla alla de där dagarna och milen i ledning.

Tänk om han sitter där nu i kväll med karriären slagen i spillror, med livet som ett svart hål, fyra dagar från att vinna det största man kan vinna i hans värld och är ren. Han har ju rimligen testats varje dag under Touren. Han har inte åkt dit än. Det betyder naturligtvis inte att han är oskyldig men det betyder att vi inte vet om han är skyldig. Om inte något av de prov Rasmussen lämnat under årets Tour de France eller innan visar sig innehålla otillåtna substanser har vi en cyklist vars sponsorer gett honom sparken för något annat. Precis när hans dröm var på väg att uppfyllas. Jag kan inte hjälpa att det gör mig alldeles, alldeles väldigt sorgsen.



Dagens skivomslag är passande nog Ables hemkörda vinylsingel The Season And The Moods EP med låttitlar som Trouble Among The Horses och Hope In Hell. Än mer lämpligt med den kanske är att omslaget bara visar ett cykelhjul och en person som sitter på marken. Ables tredje, och bästa, platta Sweetest Wind väntar fortfarande på att ges ut. Jag har haft en omastrad cd hemma i fem år nu. Vill ni höra något spår från den gå in på deras MySpace.

...watch the parking meters

Veckans bästa bloggnamn

Veckans bästa bloggnamn är förstås Babylon By Bike. Att så enkelt och självklart smälta samman cykel och Bob Marley i ett bloggnamn ger gratisreklam hos Herr Alarik även om det hade varit kul med lite fler reggaetexter där för att väga upp cyklingen. Idag är det vilodag i Tour de France och det är nog skönt för cyklisterna eftersom det ju var galet uppför igår när Contador försökte rycka sönder Rasmussen. Vi får väl se vems ben som tagit mest stryk av det i morgon när det är dags för den sextonde etappen mellan Orthez – Gourette. Det blir svettigt uppför då också.

Keep On Keepin' On (Mod Monday #10)

Utsikt och insikt

Nyckelpigorna är borta. Fönstren är putsade. Jag gjorde det själv. Kroppen känns lite trött men jaget tillfredställt. Det är semestertider så jag ska inte plåga er med vad det är för andra tider. Jag ber bara om ursäkt för att jag gjorde fel. Jag skulle naturligtvis ha lejt någon till fönsterputsen. Gett kroppen och jaget sitt på gymmet istället. Förlåt.

Var var kameran II?

I förmiddags. Hornstull. En liten grå fågel. Ett fruktstånd. Näbben kastar körbär ner på marken. Andra små grå fåglar festar därnere.

Var var kameran?

Igårkväll. Skanstull. En man på 70, kanske 75 år. Lite böjd men på väg framåt. En t-shirt med tryck. Två ord. Old School. Två andra. Så cool.

This Old Pretty Green Man

Inte vet jag om det är ålder eller bara mediatrötthet men jag hade helt missat att Paul Weller och Graham Coxon har en singel ihop. Eller åtminstone på gång. Det är nog mest vanlig trötthet när jag tänker efter. Herr Bergström bjöd på middag och nämnde att This Old Man lät ganska bra. Jag reagerade knappt. I vanliga fall hade jag såklart bett om en uppspelning på stört.

Men eftersom vi lever i en skön ny värld finns det en livetagning från Friday Night with Jonathan Ross några knapptryckningar bort på YouTube.



Mani och Zak Starkey är med och spelar också. Låten låter helt ok men om jag inte var nuts skulle jag nog inte ha kastat mig ut på nätet för att försöka tinga ett exemplar av den limiterade vinylsingeln som kommer 30 juli. Vi får väl se om jag lyckas. Pretty Green då? Jo den har Mark Ronson gjort en cover på. Det hade jag förstås också missat. Men gissa vad? Den finns på YouTube den med.



Liksom en tagning med Wellers gamla grupp The Jam.

Att inte fika är det nya en slät kopp kaffe

Jag vet inte om ni ibland brukar undra över den där frågespalten i DN på Stan där en mer eller mindre aktuell person får svara på frågor av typen, vilken är din favoritprodukt på Systembolaget, favoritpromenad och så vidare. Jag brukar fundera på hur det går till. Blir de uppringda och måste vara snabbt, eller får de e-mail så de kan tänka efter ordentligt? Hur många får ångest och ber att få ändra sig? En gång, två gånger, kanske tre?

Vilken diktsamling skulle jag själv säga att jag tycker bäst om? Spöar Bodil Malmstens Landet utan lov Paul Anderssons Ett andetag djupt är livet. Skulle jag nämna Lolo Ambles fantastiskt betitlade Jag vet vad det kostar när man får något gratis i den här stan bara för att nästan ingen hört talas om den eller Nils Ferlin för att visa att jag minsann är folklig. Pär Lagerkvist för att visa att jag både kan vara deppig och snobba med att jag inte är rädd för att snobba med det eller Lundells Fruset Guld för att visa samma sak om något slags grabbighet. Ja ni förstår. Det är en väldig tur att jag inte får sådana där frågor.

Allt emellanåt svarar de där personerna som får frågorna, och andra också på andra ställen, på frågan om favoritfik att de inte fikar. De får det alltid att låta som att det gör dem lite finare, lite viktigare, lite upptagnare och kanske är det så. Jag fikar. Lika gärna ensam med en bok eller tidning som tillsammans med vänner eller familj. Kanska gör det mig lite mindre fin, lite mindre upptagen, lite mindre viktig. Det är i så fall bra.


Inget ont om Prag men Herr Alarik fikar helst på ett annat Savoy.

Grundlöst (bygget #2)

Varken industrisemestern eller det dåliga vädret verkar kunna sinka byggarna mitt emot jobbet. Nu har de drivit ned stora balkar i ytterkanten av området så snart ska det nog börja grävas och sprängas för grunden.

Gruppnamnsbytet (cykelomslag #5)

Ni minns säkert. Det kom fram ett svensk popband som valde att heta som en TV-kanal. Det gick förstås inte. Tiderna har ju gått framåt sedan danska TV-2 bildades. Bandet fick byta namn till Le Sport. De gjorda några bra modernt poppiga låtar, som Tell no one about tonight och Your brother is my only hope, i Pet Shop Boys efterföljd innan de lade av. Jag hann köpa deras första hembrända cd-singel innan de ändrade namnet. Ni ser den nedan.

Idag är det fortsatt uppför i Tour de France. Dessutom med danske Michael Rasmussen i den gula ledartröjan. När man tittar på bergen de ska ta sig över under de 161 kilometer som är vägen mellan Val-d’Isere och Briancon ser det helt stört ut. Först Col de l’Iseran med en topp på 2 770 meter, sedan Col du Télégraph på i sammanhanget måttliga 1 566 meter och avslutningsvis Col du Galibier på 2 645 meter. Hua.

Sign of the Times (Mod Monday #9)

Det finns ju hjältar av så många olika slag. Ed Ball är en av ett bra slag. En av dem som skapat en helt egen liten värld som det går att gå in i när den utanför känns för tråkig. Det finns alldeles för lite Ball på YouTube men I Helped Patrick McGoohan Escape med hans grupp The Times finns. Det räcker trots allt ganska långt en sommarmåndag mitt i juli 2007. Passa även på att lyssna på The Mill Hill Self Hate Club och de nya demolåtarna som ligger på Eds MySpace sida.

Söndag i Hornstull II

Familjen har varit borta i en knapp vecka. I natt drömde jag att K var hemma i hallen. Hon tog de första steg jag sett. Det var naturligtvis för tidigt. Hon saknade balans och var på väg at falla åt vänster mot hyllan. Precis innan hon slog i huvudet fångade jag henne. Hjärtat bultade så jag kanske vaknade, kanske bara fortsatte in i en annan dröm.



I morse åt jag ett frukostpaket på Cinnamon. Vinden var kall och vid bordet intill satt ett par med ett mycket litet barn utan strumpor. Jag tänker allt fler förnumstiga tankar men sa inget. Ville inte vara lika påflugen som småfåglarna som suktade efter min smörgås. Micke från Mickes skivor slog sig ned vid mitt bord. Någon timme senare köpte jag Gainsbourgs Love on the beat av honom för en tia. Det är nog egentligen inte alls min grej men jag gillar den ändå.



Vinden har ett alldeleles speciellt sätt att vaja trädkronorna i Högalidsparken idag. De rör sig som vågor före storm eller som riktigt het luft i ett öppet landskap.

The band marched on

Jag har varit inne i city två dagar i rad. City är inte riktigt min grej. Svindyr öl i små glas är bara en nackdel. Trängseln och jäkten några andra. Visst det kan hända lustiga saker där som att en militärorkester kommer marcherande men annars är det skönast att hålla sig undan.



En fördel med att vara på stan är dock att det kan finnas tid att slinka in på Hedengrens eller Alfa Antikvariat. Den här gången hanns det förstnämnda med. Jag gillar verkligen att gå på Hedengrens och vända på böcker. Det känns som värdigt handlande och då kan det ibland få kosta lite mer. På ett bord låg The Singer av Cathi Unsworth. Jag gillade hennes The not knowing och med rekommendationer från både Jake Arnott och David Peace (ok han har gett ut böcker på samma samma förlag men med tanke på hur mycket bra Serpant's Tail släppt så förstärker det nog mer än drar ifrån i fråga om trovärdighet) så var det förstås bara att slå till.



Jag har fortfarande några sidor kvar i Johnny Come Home och tänkte se Brottet och Straffet på TV i kväll men i morgon är det en helt tom söndag som ska fyllas med The Singer. David Peace rekommendation på baksidan lyder "What can I say? Cathy Unsworth has written the Great Punk Novel, so I can cross that from my list of ambitions!". Det känns lovande.

Buster (cykelomslag #4)

Jag kan inte undanhålla er det nummer av Buster som ligger till grund för det här lilla postningstemat med cykelomslag längre, nu när det snart är helg och allt. En helg som innebär att det börjar dra ihop sig till berg för cyklisterna i Tour de France. Nu ska jag snart försöka ta mig till Norrmalmstorg för att avnjuta dagens etapp mellan Semur-en-Auxois och Bourg-en-Bresse på storbilds-TV. När touren gick i mål i Bourg-en-Bresse 2002 vann Hushovd. Han får gärna upprepa det idag.


NR 13 1981 PRIS 4:95 (inkl moms)

LP-skivan (cykelomslag #3)

Jag har haft Tim Weisbergs platta Nightrider i flera månader men inte spelat den. Omslaget och innerpåsen är otroligt coola men jag kände att jag ville vänta till Tour de France med att lyssna. Att lägga den på skivtallriken redan under till exempel Giro d'Italia hade inte varit riktigt rätt mot Tims fina gula tröja. I går kväll efter en andra dag av fantastisk spurtuppgörelse i Touren och med en nordisk seger i form av norrmannen Thor Hushovd var det dock dags. Pick-upen träffade vinyl och jag hoppades att det bara var introt men icke, det här kan vara det värsta jag hört. Tim har helt enkelt koll på hur man ser cool ut på ett skivomslag men sen är det slut. Det här är en kökkenmödding av skickligt överkänsliga gitarrer, atmosfäriskt introspektiva zynthar och flöjtgnidande från helvetet. Eller som någon skriver här, Now what jazz flute - rock god wanna be young guy flute player didn't want to be Tim Weisberg in the 70s? Jag pallade två och en halv låt i hopp om att något bättre skulle komma men nej. Det är nog helt enkelt den sämsta skiva jag äger och på grund av omslaget kan jag inte göra mig av med den. I dag startar Tour de France-klungan i vinmeckat Chablis och cyklisterna rullar i mål i Autun. Det var där Magnus Bäckstedt tog Sveriges hittills enda etappseger i Touren 1998. Synd att han inte är med idag men vi kan alltid trösta oss med att Tim Weisberg inte gjort soundtracket till etappen.

Jubileums cd-singeln (cykelomslag #2)

Jag är ju inget stort fan av Kraftwerk men jag har några plattor, gillar vissa låtar och uppskattar verkligen gruppen som idé. Historierna om Kraftwerks gemensamma cyklande och deras fascination för The Man Machine får ni leta efter på annat håll. Jag nöjer mig med att lägga ut den här bilden på cd-singeln som kom lagom till Tour de Frances 100-årsjubileum. Idag är det start i Alexander Dumas den äldres, han med ungdomsfavoritböckerna Greven av Monte Cristo och De tre musketörerna, födelsestad Villers-Cotterêts.

Bara så där utan vidare

De senaste dagarnas bästa postning står förstås Kritan för.

Boken (cykelomslag #1)

Ibland är det de små sakerna som avgör. Till exempel vad en bloggpostning ska innehålla eller vad som ska läsas. Igår glömde jag Jake Arnotts Johnny Come Home på jobbet och hade inget att läsa på kvällen. Ett besök på Mickes startade dock något. Serietidningarna har allt mer tagit en baksätesplats i affären men de finns fortfarande där och längst fram i en trave fanns en Buster från 1981 för en krona. På omslaget femfaldige Tour de France vinnaren Bernard Hinault. Jag slog till. Artikeln var inget vidare och SuperMac, Bullen, Fyndet från Argentina och de andra serierna var mycket sämre än vad jag mindes. Behållningen var alltså omslaget och den kedjereaktion det satte igång. Jag började nämligen snabbt tänka på vilka delar som skulle kunna ingå i en serie cykelomslagspostningar.

Något som efter en stund i skivhyllan förde mig vidare till bokkyllan och Tim Krabbés bok Cyklisten som kanske kan gå att hitta på biblioteket. Jag fick den för ganska många år sedan av HÅ men har aldrig börjat läsa den. Efter att jag fotat av omslaget slog jag dock upp boken och var snart helt fångad i det cykellopp som, tillsammas med författarens tankar från sadeln, är boken. 60 sidor gick i ett nafs, medan Tim avverkade kilometer för kilometer, och om jag bara hade möjlighet skulle jag ligga på rulle hela dagen och läsa ut den men det får vänta till i kväll. Bara beskrivningen på sid 68 av den utväntningskamp om vem av favoriterna Coppi och Bartali som skulle börja köra ikapp utbrytningarna på VM 1948, som till slut slutade med att bägge nöjt bröt och avstängdes av det italienska förbundet, är fantastisk läsning.

Idag kör för övrigt Tour de France på allvar in i Frankrike efter utflykterna i Storbritannien och Belgien. Hoppas att vi slipper krascher som den i går.

En helt ny karriär

Vad gör egentligen en olympisk maskot när OS för länge sedan är över? Den blå killen från Turin har fått ett hedersuppdrag som dörrstopp. Så att sovrumsdörren ska kunna vara nästan stängd men ändå lite på glänt när K sover. Han hindrar dörren från att stå och slå i det lätta korsdrag som uppstår när både fönstren i sov- och vardagsrum är i vädringsläge.

Federers femte raka

Varken ATP:s egen hemsida eller drakarnas hemsidor har orkat uppdatera men Federer tog sin femte seger i Wimbledon enligt tävlingens egen hemsida. Tydligen var det en klassisk femsetare. Synd att den gick på en kanal som jag och många andra inte kan se. Det ger en föraning om hur det blir när Com Hem släcker Eurosport 1 september. Hej då tre Grand Slam-turneringar. Hej då Girot och Touren. Hej då så väldigt mycket. Fem raka. Jag minns ju inte men gissar att vi sa att det aldrig skulle hända igen när vi såg Borg förlora sin sjätte final och stanna på fem vunna 1981. Minns inte säkert var vi såg den men det kan mycket väl ha varit på den bilbatteridriva svartvita lilla TV:n i farmor och farfars jaktstuga. Två kanaler, dålig mottagning. Det var andra tider.

En förtrollad kväll

Det var lite skolavslutningskänsla på jobbet igår. Många ska på semester nu. Jag gick en halvtimme tidigare. Trots förseningar på pendeltåget från Sumpan hann jag precis med 17.11 tåget till Uppsala tack vare att en konduktör trillade ut genom dörren. Något som jag gissar var raps lyste vackert gult utanför tågfönstren men störde knappt nämnvärt min läsning av Jake Arnotts Johnny Come Home. I Uppsala drog molnen ihop sig av tryckande luft och jag var ganska svettig när en dyr öl ställdes framför mig på Flustret. En knapp timme till match och nervöst i magen. Träffade Farbror, JG och senare JS.

Det är nya tider på Studenternas. Superettantider. 40 kronor extra för en läktarplats och inga barn på höjdhoppsställningarna bakom målen. Jag ställde mig i klacken. Sirius var bäst från start och de var bäst i dryga 90 minuter. Vackert så men det var Jönköpings Södra som gjorde mål efter ungefär en halvtimme. Precis efter att Sirius missat det gjutnaste läget i mannaminne. Hoch helt ren bara meter framför målvakten skjuter inte utan rundar. Otroligt snyggt men så glömmer han att lägga in bollen. Vänder upp i plan istället och kort därefter är det 0-1.

Den där pinan som ett vackert men inte helt vägvinnande kortpassningspel kan vara när minuter tickar iväg. Med fem kvar till halvtid offrade jag mig. Gick på toaletten och köpte en korv. Det hjälpte inte.

I andra halvlek fortsatte J Södra sin enkla taktik med köttmur och inspirerad målvakt. De flesta av de 3 663 i publiken uppfattade det nog som lite lätt frustrerande. Sirius hade mängder av chanser men inget verkade hjälpa. Med knappa kvarten kvar började ett mullrande tvåstämmigt Kom igen Sirius rulla över Studenternas. Det finns något lite skrämmande men också vackert över sådan där koncentrerad och fokuserad massvilja. I vanliga fall brukar det där dö ut efter ett tag på Studenterans men i går kväll bara malde det på. Kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius, kom igen Sirius...

Klockan tickade, publiken manade, mässade. Sirius malde, pressade. I böcker, pjäser, filmer och så vidare finns det ju nästan alltid en uppbyggnadsfas och en vändning. Ett före och ett efter. Problemet eller tjusningen med sport är att man inte kan vara säker på att det kommer en vändpunkt. På att matchen kommer att förlösas. Allt man kan göra är att våndas, hoppas och mala på. Precis så var det på Studenternas igår. Publiken mullrade, Sirius tryckte på och alla ville vändning med ett oroligt sneglande öga mot matchklockan. Fem minuter kvar, 1-1, och ett förlösande vrål innan mantrat körde igång igen. Kom igen Sirius, kom igen Sirius...

Några minter senare, 2-1, nytt vrål, och sedan slut. Den där galna euforin som vissa sportögonblick kan ge upphov till. Den där känslan av att det här är det mest rättvisa som kan inträffa. Den där känslan av revansch och upprättning, av att där fick ni. Den kan få vissa människor att göra mycket dumt men det är inte svårt att förstå varför kicken söks av dem som upplevt den.

Jag är en måttligt bra kalenderbitare när det gäller Sirius. Jag minns ganska sällan vem som gjorde vad var. Mina minnen är enstaka och ganska sällan matchavgörande. Bussresan till Edsbyns halvfärdiga bandylada, Vinlusens utrop mot Värtan, brunnslocket på Älta IP, Kjelledines sista mål, framspelad av en helt ren Benny guldfot, i 6-0 matchen, det hjärtskärande telefonsamtalet från Gutavallen, ambulansen på plan i Sandviken, tomhetskänslan efter de bedrövliga förlusterna borta mot Spårvägen och Topkapi, straffen på Zinken som med minutmarginal räddade bandykontraktet på VP:s bekostnad, Salles skott från mittplan och något dussin till. Senast i raden ligger en envetet malande grundton. Ett evighetsbrummande Kom igen Sirius, kom igen Sirius...

070707 070707

Japp klockan 07:07:07 i morgon 070707 är det läge att spela Cultures reggaeklassiker Two Sevens Clash från 77. Om ni inte redan har den kan ni ju alltid lyssna här.



Men innan allt det där får ni ta och hålla tummarna för Sirius mot J Södra i kväll på Studan. Matchstarten är förstås klockan sju.

Jakten på den gula tröjan

Nu är det äntligen dags. I kväll presenteras lagen klockan 20.00 på Eurosport. I morgon brakar de loss med prologen mitt inne i London och sen följer tre underbara veckor av Tour de France. Vill du ladda lite extra rekommenderas Billys text här, intervjun med Roberto Vacchi här, samme mans blogg här, Svenskans TdF special här och förstås senaste numret av Cykeltidningen Kadens. Är du i Stockholm nästa helg kan det vara en kul grej att besöka evenemanget nedan.


Klicka på bilden för att få den i större och läsvänligare format

Reggae till en annan K (samlingsskivorna #4)

Mojo kör förstås reggaetema på sin senaste samlingsskiva. Det är ju trots allt sommar... Vi satte ihop en reggaesamling till några kompisars dotter härom året eftersom små barn verkar ha väldigt lätt för att uppskatta baktakt. Den där samlingen blev riktigt bra och jag ångrar lite att jag inte brände ett eget exemplar innan cd-brännaren i datorn gick sönder. Det känns som att den skulle passat i en eventuell bilstero den här sommaren. Men vi får väl nöja oss med Mojos samling istället. Den är också bra. Här nedan vår låtlista och numer finns den på Spotify också med ett par låtundantag Reggae till en annan K.

1. Althea & Donna - Uptown Top Ranking 03:49
2. Max Romeo & The Upsetters - One Step Forward 05:11
3. Burning Spear - Marcus Garvey 03:27
4. Prince Buster - Train to Girlstown 04:17
5. Gregory Isaacs - Extra Classic 03:13
6. Junior Murvin - Police And Thieves 03:40
7. Gaylettes - Son Of A Preacher Man 02:35
8. Big Youth - Dread High Ranking 03:04
9. Chaka Demus & Pliers - Murder She Wrote 04:04
10. Culture - Two Sevens Clash 03:30
11. Bob Marley - Concrete Jungle 04:10
12. Damian Jr Gong Marley - Welcome to jamrock 03:35
13. Max Romeo & The Upsetters - Uptown Babies Don't Cry 04:59
14. Althea & Donna - The West 03:50
15. Max Romeo & The Upsetters - War In A Babylon 04:50
16. Niney The Observer - Blood And Fire 03:06
17. Bob Marley - Burnin' And Lootin' 04:13
18. The Congos - Can't Come In 05:51
19. Judy Mowatt - Rescue Me 03:07
20. Tenor Saw - Ring The Alarm 03:12


That Summer Feeling

Almost Independence Day (skivkonsten #18)

Det är svårt det där med Amerika. De måttligt fantasifulla skulle väl som vanligt säga att allt inte är svart eller vitt. Att det finns gråzoner också. Själv vill jag gärna ha en färgpalett att komplettera med. Annars säger jag som Ulf Gerhard "Ändå sitter jag här i dina blåa jeans". Dagens skivposttema är väl ganska uppenbart och självklart den 4 juli - USA och den där flaggan som kan symbolisera så olika saker beroende på vilket håll man ser den vaja från. Från vänster en dubbelsamling Charlie Parker, Bossens monster Born in the USA och Kay Windings The swinging' States. Om jag hade brutit med flaggfärgskänlan skulle There's no place like America today förstås ha varit gjuten men det ville jag inte. There's a riot going on har jag som ni säkert förstår inte.


Låten Almost Independence Day hittar ni förstås här

Mambo feber

Min feber har släppt men kroppen är fortfarande ganska matt. K:s är kvar men på små barns vis är hon ändå ganska pigg och dansant. Lyssnar på Nick Lowes senaste och rekommenderar att ni läser Kritans 4 juli postning, Jazzhands postningar om sin pappas död och Utsikt från nedre bottens om kampen för vård och värdighet och viljan att behålla sin bil. Om det var möjligt skulle jag bjucka på mina feberdrömmar också. Vi får väl se om jag kommer ihåg dem tillräckligt bra när jag är pigg nog att skriva ned dem.

Tillfälligt avbrott

Feber, ont i nacken, ont i halsen, ont i huvudet, småsvettig. Har klarat av att logga in på jobbmailen och ställa in ett möte i morgon. Nu blir det liggläge.

Tiokronorsfestival (skivkonsten #17)

Jag kom faktiskt iväg på Florence Valentin igår. Det var bitvis väldigt bra. Stort leende och en önskan om att vara 18 och få upptäcka ett sådant här band. I så fall hade det kanske kunnat bli dans framme vid scenkanten. Nu blev det en pilsner vid bardisken och nickar med huvudet. Gott så och på vägen hem gick jag in på Mickes som trots att klockan närmade sig midnatt bara precis nått stängningsförberedelserna. Vi växlade några ord om att Åtvidaberg övertagit Sirius plats bland lagen som går upp i Allsvenskan och så bläddrade jag för andra gången samma dag igenom nyinkomna tiokronorsplattor. Tillsammans med eftermiddagsbläddringen resulterade det i sex plattor för sextio spänn. Några gamla bekanta och några helt nya. Ni hittar dem här nedan.

För att ni inte ska tro att Micke förlorat förståndet bör det väl påpekas att konvolutet till Stephen Stills Manassas var både rejält böjt och spräckt i ryggen. Vinylen var dock finfin och framför allt den andra skivsidan med temanamnet The Wilderness väldigt bra. På övriga sidor fanns lite onödigt rockande men här var det bara skönt byrdsbakåtlutat countrystuk för dagens bäst investerade två och femtio. Hade hela plattan varit lika bra hade det varit min dummaste miss på år och dagar att inte ha hört den. Nu var den inte det och det här istället tillsammans med The Dillards Tracks som jag köpte på loppisen i Sumpan i vintras årets fynd i genren.



Huruvida KSMB stod för Kurt Sunes Med Berit eller något mer ekivokt får ni leta svaret på någon annanstans. Klart är att jag sålt deras andra platta Rika barn leka bäst två gånger. En gång på vinyl och en annan gång på cd. Nu är den tillbaka hemma. Omslaget hade en del fula klisterlappar, som krävde lite tålmodigt pillande för att få bort, men vinylen är riktigt fin. Andra sidan låter lite tunn och ofokuserad men på den första som helt domineras av Johan Johanssons låtar är det en helt annan sak. En av de bästa skivsidorna rock den svenska punken gav oss och en föraning om vad som komma skulle komma i Johanssons nästa grupp Strindbergs. Jag kunde fortfarande utan problem ur minnet nynna med i hela texterna till Sex Noll Två och Klockan 8.

Jag har bara hunnit lyssna på första och andra sidan på Pink Floyds The Wall. Den knastrar lite men låter bra. Jag älskade den här skivan i skarven mellan högstadium och gymnasium men har inte lyssnat mycket sen dess. För några år sedan rök den i en rensning. Jag tror att jag lät den symbolisera något inom rocken som jag inte ville veta av. Idag hör jag en del fina akustiska gitarrpartier i de ibland onödigt uppblåsta låtarna och även här kan jag fortfarande mängder av textpartier i huvudet. Jag kanske inte kommer att spela den så jätteofta men säger ändå välkommen tillbaka.

När det gäller Giorgio Moroders Son of my father med den fantastiska hundbilden på omslaget har jag bara hunnit lyssna på titellåten och tillika första spåret. Det avslöjar väl inte riktigt vad han skulle göra längre fram i karriären men det låter lite som att han hoppas ha fått till sin egen Spirit in the sky. En låt som jag förövrigt läst någonstans att upphovsmannen Norman Greenbaum genom smart försäljningsarbete till soundtracks fortfarande lever på.



Jag vet inte om ni minns hur det var 1983 men David Bowie var överallt kändes det som. Med sina båda konserter på Ullevi, med "put on your red shoes", "with gasoline", "my little China girl" och med hela sin katalog av gamla plattor till midprice. Jag var inte övertygad förrän i slutet av sommarlovet när jag för första gången hörde Starman från The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars på en lägergård strax norr om Orsa i Dalarna. Men därifrån var jag besatt och ville ha allt. En platta som jag missade att köpa då, men jag hade den inspelad på band, var raritetssamlingen Rare med sin konstiga blandning av mer, Ragazzo Solo, Ragazza Sola, och mindre, Young Americans, svåråtkomliga låtar. Nu har den hittat hem.

Utöver att prata Superettan propagerade Micke för en platta med Little Steven också. Han hoppade med pick-upen mellan spåren och även om jag inte håller med om att det är bättre än Springsteen lät det bra. Särskilt för någon som med några öl i kroppen just kommit från en konsert med dels Bruised Springsteen och dels att blåsstint Florence Valentin. Den åkte också med. Idag låter den lite onödigt stabbig men någon festkväll med hög volym gör den förmodligen sig själv mer rättvisa.

It's only tiokronorsfynd but I like it.