This is Airebeat (Låttips #93)

Jag minns inte när jag köpte den men förmodligen ingick den i en av de båda banankartonger med sjutumssinglar som jag knep för 200 kronor på en loppis bakom Ungdomens Hus/Hornet i Uppsala i början av 90-talet. Jag gruvar mig ibland för att jag 10 år senare gav bort en av dem till Sirius Loppmarknad vid en flytt. Undrar vad som eventuellt fanns där i guldkorn jag inte just då förstod? Minns att jag i sista stund räddade Althea & Donnas Uptown Top Ranking den gången. Men nu skulle det ju handla om This is Airebeat med The Squares. Jag har spelat den otroligt mycket senaste månaden och ångrat de gånger jag ratat CD-samlingen Starry Eyes DIY UK Pop Vol II där den finns med eftersom det innebär att jag inte har den digitalt. Det problemet är nu avhjälpt tack vare bloggen Retro Music Snob. Ta det som ett tips för det här är verkligen en kanonbra poplåt. Tyvärr finns den varken på Spotify eller YouTube så om ni inte lyckas hitta cd-samlingen eller landa singeln runt hundringen på eBay så är tveksamt vägen att gå. Jag tycker vi kallar det nöjesjournalistik.

Korrekturläsning (Cykelomslag #32)

Det är skillnad på korrekturläsning och korrekturläsning. Den som vill ta del av en del av texterna som plitats ihop, företrädesvis av kollega P, inför årets Giro d'Italia kan bege sig hit eller hit. Den som vill gå rakt på banprofilspornografin kan till exempel bege sig till Monte Zoncolan.

Rapport från en lunchrast

Jag gick till Åhléns. Fick sällskap. Säsongens sista ärtsoppa och pannkakor. Ian Rankins Doors Open fick vila. En beställning från Amazon kom hem igår. Så mycket skivor, så lite lyssningstid. Men jag hann höra mytomspunna (i pubrockkretsar) Eggs over easy. Billy Bragg ger bort låtar på sin hemsida. Så många låtar, så lite lyssningstid. Snookern igår kväll. Osannolikt spännande. Om ni inte redan är. Bli. Via Kritan log jag också lite åt några hattips. Det känns som att något måste hända snart.

Världen var här medan jag åt

En annan sak att dö för det man anat

Jag fortsätter att reprisera mina egna texter som tidigare varit publicerade på Spengo. Den här gången handlar det om Kjell Höglunds första platta Undran från 1971 och en text från oktober 2007.

Skivhyllan: Kjell Höglund - Undran (1971)

En sak är att dö för det
som man aldrig trott sig se
en annan sak att dö för det man anat

Punk. Visst de skulle dröja men det är faktiskt så att delar av den idag ofta kollektivt bespottade proggen innehöll element av prepunk som var precis lika viktiga för vad som skulle komma att hända i Sverige som någonsin Stooges och Jonathan Richman i USA eller pubrocken i England. Proggen var både en vägvisare och något att revoltera mot. Något man kunde köra över med snabba ackord men också något man kunde dra nytta av när det gäller hur en egen musikkultur byggs rent praktiskt. Jag har alltid sett Kjell Höglund som en outsider på den svenska proggscenen. Han drogs minst lika mycket till mysticism som marxism och han var ofta hellre lekfullt naiv än plakataktiv men framför allt var han punk. I betydelsen att han gick helt sin egen väg. Att han gjorde det själv utan att vänta på andras godkännande. Något som dock inte var så svårt som man kan tro på den svenska vänsterkanten 1971. Det som senare skulle komma att skällas för den dogmatiska, stela, humorbefriade och osvängande proggen var fortfarande en helt öppen affär när Kjell gjorde sin första platta Undran.

1971 hade Hoola Bandoola Band precis övergett engelskspråkiga texter och gett ut sin första platta och dess namn hade faktiskt passat lika bra på en 80-talsbar med kopplingar till ultraliberala Frihetsfronten som någonsin Laissez faire. Hoolas första hette Garanterat Individuell. Det kunde ha varit en programförklaring för SAF men också för Kjell Höglund. Samtidigt kunde Contact släppa en så spelmansgille- och Evert Taube-doftande singel som Fyrvaktarens Dotter (om inte låtskrivarnaTed Ström och Lorne de Wolfe tokspisat Balladen om Briggen Blue Bird av Hull innan de satte ihop den ska jag äta upp mitt ex av Till det kämpande Vietnam som är precis så tråkproggig som ni föreställer er med stelopererat osvängig frireligiös sång och baksidestext av Jan Myrdal och allt) på storbolaget Polydor och ändå ses som ett proggband och året efter gav Charlie och Esdor ut den tokflummiga Grönt e skönt på proggens moderskepp Musiknätet Waxholm (MNW), en EP som låg betydligt närmare Pughs debutplatta Ja dä ä dä än partiprogrammen från VPK eller KPML(r). Proggen var helt enkelt mer än vad det vid första anblicken kan verka men nu skulle det ju handla om Kjell Höglund.



Själv köpte jag Kjelles debutplatta Undran på lilla affären Ängsull (mest känd för att de sålde mycket gamla militärkläder och att försvarets Rysslandsexpert Kihlsten var make till ägarinnan) i Uppsala för en tia för knappa femton år sedan. Det står hans namn, skivtiteln och ett telefonnummer handtextat på ena etiketten medan den andra bara lyser vit. Inget omslag och ursprungligen saknade plattan det. Historien om Undran och låtlistan hittade jag istället på dubbeln Undran och Blomstertid (från 1979?) där Kjell samlat sina två första skivor. Vid det laget fanns det till och med ett skivbolagsnamn i form av Alternativ. Det var ju det han var. På baksidan av dubbeln berättar han om hur man gör sina egna skivor och det är här det blir punk eller åtminstone DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Det var det punken ville lära oss innan den kidnappades och kläddes i nitar och tuppkammar. Kjell låg bara lite före.



Jag ger er en radda lösryckta citat från skivomslagets baksida: ”Vi spelade in fyra gånger hemma i min lägenhet”, ”När vi spelat in två gånger insåg vi att det fanns något som heter lågbrusband”, ”Sen fick vi höra att det skulle kosta femhubndra att få banden klippta med sångerna i rätt ordning och lämplig paus mellan dom. Bengt gjorde det istället”, ”När vi kom till Europafilm för gravering blev det en jäkla cirkus”, ”Vi hade inget konvolut till att börja med utan bara en vit innerpåse, och vi hade otryckta etiketter som jag själv fyllde i”, ”Sen sålde vi till vänner och ute på stan och på krogen och på studenthem och sisådär och nästan alla trodde att det var något skumt”, ”Och bry dig inte om dom som tycker det är larvigt och att bara dom som är jättebra ska göra skivor och att det måste vara supersound och helst fyrakanalsstereo. Dom har inte fattat vad som håller på att hända”.

Hur låter det då? Taffligt, eget, barnsligt, vackert, tunt, vispoetiskt, naivt, ålderdomligt. Visa dagar har jag verkligen svårt att förstå vad jag ser i det här men andra vill jag bara sitta på ett solvarmt golv och försvinna in i Kjells värld. Några år i mitten och slutet på 80-talet hade Kjell faktiskt något som kanske kan kallas för hits med låtar som Maskinerna är våra vänner, En stor stark och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Den sistnämnda en nyinspelning av andra spåret på Undran. Tyvärr var låten den här gången inte ”…inspelad på valborgsmässofest hos min vän trollkarlen. Därav den skrattande flickan.”



Kjell Höglund har förstås gjort mängder av skivor, skrivit böcker och gett konserter i massor sen Undran kom ut första gången men frågan är om han någonsin igen träffat så rätt, om han så perfekt slagit an den naiva strängen men samtidigt kommit ihåg att myntet alltid har två sidor. Det är ju trots allt här som Gustav bor under en trappa/ där bor och hans mamma och pappa och det är här vi kan Titta på Tant Solen/ Hur hon breder ut den gula kjolen samtidigt som vi får komma in i Tekniska Röntgencentralen där Vi har så många fina och glänsande maskiner/som pekar ut dom skyldiga och ger dom mediciner och det är här Kjell sjunger Jag har hört smällen från en handgranat/den låg i magen på en soldat/det gjorde mej desperat i låten Jag bor i en butelj. Medan jag lyssnade på Undran och kontrollerade lite fakta på Kjells hemsida och MySpace fick jag reda på att han varit väldigt dålig under hösten men att han ska vara på bättringsvägen. Jag hoppas verkligen att han ska kunna fortsätta att gå sin egen väg.



Jag avslutar som jag började. Som Kjell gör på skivan.

märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Reinkarnerad inte exakt som förut

Det är skillnad på lotteri och lotteri. Rädda Barnen och en kreativ reklambyrå har gjort en tankeväckande illustration av något som det snudaddes vid i den här gamla postningen från Herr Alarik. Eller de har nog kommit på det hela själva men det är ju trevligt att få visa att man tänkt själv också. Livslotteriet. Gör det och se var du hamnar, själv drog jag Indien, och fundera lite över vilken bistånds-, flykting- och fördelningspolitik du vill ha. Sen kan du pynta in lite stålar också i väntan på att mer kanaliseras via skattsedeln. Av solidaritet, inte välgörenhet.


Bob Hund – Reinkarnerad Exakt Som Förut

Helgen som var, lite innan och sedan

Alan Sillitoe är död. Snooker-VM rullar på. Tänk att Steve Davis slog Higgins. Städdagen i föreningen gick bra. Jag räfsade och räfsade. Gamla löv, gammalt gräs. Av bara farten gjorde jag rent bakom spisen hemma också. Det var på tiden. Nya Weller. Våren är nog äntligen riktigt på gång. Ingen snö skymtas längre i Tanto, K gick barfota i sanden igår. En poäng efter två omgångar i Norrettan är inte riktigt ok. Inte brända straffar heller. Den här starten för Sirius kan onekligen komma att straffa sig när Superettanplatserna ska fördelas. Eller när det, någon förbjude, ska krigas om förnyat kontrakt. När Uppsala äntligen vann ett SM-guld i något som kan kallas en stor lagsport igen var det Storvreta och innebandy. Richard Yates Easter Parade har översatts till svenska. Det lönar sig att filmatiseras. Boken är värd att läsas på engelska och förhoppningsvis på svenska. Jag började läsa Peo Thyréns Ett bedårande barns bekännelser igår. Jag hade lånat den på biblioteket ditt jag, K och P tog oss mellan parkhäng, Dellon och mer parkhäng. Den är torftigt skriven men jag har ändå svårt att lägga den ifrån mig. Presstödet kan onekligen ha spelat ut sin roll redan innan det började kastas som pärlor för svinen. Vi var på middag hos MEK igår. E undrade vad jag tror inför valet till hösten. Stockholmsdelen. Jag tror kvarsittning. Det känns som att alltför många här plockar valsedeln ur den egna plånboken och inte kan tänka sig att dela något mer från den. Lite låtar jag lyssnat lite mer på hittills i april 2010. Ska vi komma överens om att alla tar hand om sin egen skit, i Draken och annorstädes, och dessutom hjälper varandra i år? Det blir bra.



Uppdatering 27 april: Peo Thyrén-boken blir faktiskt snudd på oläslig efter ett tag. Jag gick slutgiltigt in i väggen i höjd med frälsningen och politikerkarriären.

Fortfarande i stöten

Jag vet inte om ni satt och kollade snooker-VM igår kväll. Jag gjorde det. Tills jag var så trött att ögonen blödde. Då kom John Blund förbi för tredje gången och han såg skapligt irriterad ut. Jag gav upp. Trots att det kändes smått kriminellt. Det stod 4-2 som sedan blev 6-2 till Steve Davis mot John Higgins. 15.30 idag fortsätter matchen som går i bäst av 25 frames. Den gamle har sex VM-titlar medan regerande mästaren Higgins har tre. Steve Davis! Kan han verkligen klara det här hela vägen? Det är ju på något sätt som om Margaret Thatcher skulle vinna nästa brittiska val, The Specials ligga etta på topplistan, och Liverpool dominera europeisk fotboll igen. 1981, 1983, 1984, 1987, 1988 och 1989. Det är åren Davis blev världsmästare. Det känns nästan som att han vann VM redan på faraonernas tid.

Herr Alarik och evolutionen

Vad får man om man korsar en guldkalv och en kassako? En guldkossa förstås, åtminstone om vi ska tro morgontidningen som faktiskt skärpt till sig i reseannonserna. Fast jag kanske bara är en tjurskalle, med dålig mobilkamera, som inte ser det nyskapande i språkbehandlingen? Guldko förresten. Är inte det något Arla hittat på?



Sånger från nedre botten visar livstecken. Glädjande tycker jag. Bra låt också. Eller låtar.

Låt mig sova bredvid dig (Låttips #92)

Jag gjorde ju som alla andra och lyssnade på nya LCD Soundsystem This Is Happening EP. Sen tänkte jag på det där med David Bowie och hamnade i Scary Monsters (And Super Creeps). Sen kom jag att tänka på det där videobandet med David Bowie som fanns i videobutiken i Kvarnen vid Vaksala torg. Jag hyrde det några gånger. Sen sökte jag på early + David Bowie på YouTube och hittade den här i stället. Jag tycker verkligen att Bowies tidiga karriär, innan den riktigt blev en karriär, är underskattad.

Herr Alarik är lite anti

Klart att risken är stor att det blir problem om så många använder virusprogram istället för antivirusprogram.

Rapport från en lunchrast

Jag stressade lite innan. Gick själv till Åhléns. Åt. Ärtsoppa och pannkakor. Bläddrade i City. Läste några sidor i Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Ställde brickan i brickstället. Gick tillbaka. Vinden bet, snön hängde i luften. Något ovanför. 20 minuter.

Rapport från en lunchrast

Snö eller möjligen vulkanaska föll utanför fönstret. Jag tog hissen ned. Den bärbara slumpade fram African People med Johnny Clarke och Afrika med Rymdimperiet. Jag gick utan mål eller mening. Längs huvudgatan. Noterade att valrörelsen börjat. Kom till Myrorna. Köpte inget. Gick tillbaka. Läste på löpen, fasaderna och butiksfönstren. Kunglig otrohet. Slutförsäljning. Framtidshopp. Otrohetshopp. Kungligt slut. Framtidsförsäljning. Gick till salladsbaren i mitt gamla hus. Köpte en sallad. Tog bakvägen in. Hissen upp. Åt. Sitter här. Minuterna går.

Fanscene, Fozzie och jag (dubbelrepris)

Jag kör en arkivrepris igen för er som slarvat bort era gamla Fozzie och eventuellt inte hittade till Spengo i september 2007.

Fanscene, Fozzie och jag

Jag räddade några gamla dokument ur en dator som inte längre är för ett tag sedan. Den här texten om ett band som betytt mycket för få var en av texterna. Ursprungligen publicerades den i Pop-Saras fanzine Fozzie. Jag har redigerat några småsaker och strukit ett onödigt utdraget slut men annars är den intakt. Vill ni läsa orginalet får ni väl leta i skivbörsarnas tidningshögar. Texten handlar om mina kompisar i Fanscene. Den är också, fast det bara är tio år sedan, redan ett tidsdokument över en annan era. En tid där demokassetter, hemgjorda posters och begagnade skivor och blandband fortfarande regerade. Om någon hade berättat om en framtid med MySpace, YouTube, cd-brännare och mp3-bloggar hade vi nog bara skakat på huvudet.



Hemma vid datorn
Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra, bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.

De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhus samhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu.

I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv. Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave, och pop var vi som gjorde för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, försökt intala mig själv att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma för-ett-Ungdomenshus-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju. Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktaktstrummor. Jag förmodar att det var hemskt, Ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs On The White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela.

Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken, Jugge, på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens Hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation och Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om pennalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.



Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin, och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det.

Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parantes, på soundchecket spräcker trummisen Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Herr Bergström och en kamratkrets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren.

Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgelpartyrock, med viss Creepsanstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är inpluggad och sedan neddragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all.



In från söder kommer dock Henrik ”Flempa” Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala. Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet.

Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter (varav en med två olika omslag) som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasbord-samlingar, med charmtopppar i låtar som Have Fun Try The Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.



Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa tillslut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.

Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; ”i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides” rescensionen i Nowhere, Ola Hermansson (i Sonic Surf City) bär Fanscene t-shirt på fotot från Emmabodafestivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på Snerikes nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jeppe Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare, och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa upp sig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.

Konsert II
Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på ÖG nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerockklädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen
Det är stora ord, jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt.

Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. I morgon spelar Fanscene på Kalmar nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår fär att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian records, de skriver nya, och ännu bättre, låtar och de bör få ett genombrott.



Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting.

Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.

Måndag i Hornstull

Jag hade tänkt gnälla lite som vanligt. Om Sirius torsk. Om tröttheten. Om orken. Men jag såg eventuellt en människa dö idag. Eventuellt en människa räddas. Vid Fridhemsplans tunnelbanestation. Ambulanspersonal. Hjärtlungräddning. Folk som stod och tittade. Jag gick förbi. Såg i ögonvrån. Gick vidare. Ringde Genkai. Beställde sushi. Skyndade hemåt. Helgen var bra. Jag for till Uppsala. Siriusfest. Spelade skivor. Dansgolvet var svårflörtat men Tainted Love med Dave Phillips & The Hot Rods gick hem. Sov i mammas lägenhet. For hem. Tog med K och P till Kaknästornet. Det var uthyrt men vi fick en halvtimme. SJFG var med. Vi såg Globen och Högalidskyrkan. Båtar på vattnet. Bussresan tog en timme dit och en hem. K och F satt själva hela vägen tillbaka till Hornstull. Konverserade och hälsade på nypåstigna. Vi köpte en våffla i parken tidigare på lördagen. Hemgjord sylt och grädde till. På söndagen efter städningen drack vi frukostkaffe på samma ställe. Snooker-VM är igång. Jag kan inte sluta att undra vart den som låg där var på väg. Hur det gick.

Jag tror på mirakel (Låttips #91)

Jag studsade lite i morse. På köksstolen. Spillde lite müsli på perstorpsskivan. Andres Lokko skrev ett litet tips. I Svenskan. Någon hade hittat och återutgett originalet av I believe in miracles. Ni har eventuellt dansat er tossiga till Jackson Sisters version. Marc Capanni heter mannen bakom originalet. Via Lokkos blogg hittas ett YouTube-klipp. Tack säger jag. Dubbelt tack. Nu vill jag bra gärna få hem den också. Så länge är det här ett mer än årsgammalt alternativ. Tänk om man hängde med bättre.

Lokalt och internationellt

I kväll ska den visst klubbas. Dock inte som en sälunge. Galleriaplanerna ska bli verklighet i Hornstull och den som lever får väl se. Jag gissar på Pocket Shop, Ordning & Reda, Waynes Coffee, McDonalds och så vidare. Hej vilket lyft, hej vilka möten mellan människor. Jag har ojat mig förr. Om jag lyfter blicken något ser jag askmoln. Mycket märkligt. Undrar om kollega P blir kvar i Barcelona nu? Herr Alarik är för övrigt internationellt populär just nu vad det tycks. Och nej jag syftar inte på Stockholm.

Från thinnertuss till tinnitus

Joppe Pihlgren från Docent Död, Docenterna och för all del en gång Aktiespararnas Årsmöte fyller 50 år idag. Jag vågar inte riktigt tänka på vad det säger om min ålder men gläds åt nyheten, från DN:s familjesida igår minsann (hittar ej på nätet), att det ska komma tre nya EP-skivor med Docenterna under året. Herr Alarik firar med nykomponerade spotifysamlingen Docenterna Död och ett återpublicerande av en gammal Spengo-text nedan. Docenterna har föresten börjat med en gemensam dagbok på nätet. Den fantastiskt betitlade Från thinnertuss till tinnitus. Grattis Joppe!

Bit för bit i bingo-lotto-land

Magnus kittlade min fåfänga med att jag skulle vara något slags expert på Docent Död och Docenterna. Med att jag väl hade nästan allt de gjort. Med att jag väl var en av de få som hela tiden fortsatt att lyssna. Först kändes det lite jobbigt. Jag är verkligen ingen expert. Jag har nog det mesta men lyssnar rätt sällan och inte alls på allt. Men ok jag är fåfäng nog. Här nedan har ni nedslag i måttligt kronologisk ordning ur ett enskilt liv med Docenterna Död
.


Min första kontakt var som med en hel del annan musik på BK Records i Uppsala. På den tiden skivavdelningen låg, ovanpå fotoavdelningen, på västra sidan av Dragarbrunnsgatan precis vid 22:ans busshållplats mot Nåntuna. När det fortfarande gick att hyra video och provspela Atari 2600 i butiken mittemot. Där det blev glasögonaffär senare. Jag minns att jag tog Tore Skogmans autograf på den där skivavdelningen men det var en annan, tidigare, gång. Den här köpte jag tre svenska singlar på rea. Två av dem framstår som obegripliga idag. Om jag minns rätt var det Tomas Ledins Sommaren är kort (kan även ha varit Kärleken är som en studsande boll eller någon annan) och Factorys Kuddsnack. Den tredje var mitt unga öppna sinnelags fynd. Hon dansar bara med nyktra killar med Docent Död. Utgåvan med affisch. En affisch som även fanns i Vaksalaskolans teckningssal. Jag spelade den hur mycket som helst på den gamla stereogramofonen av märket Centrum jag tagit över när vardagsrummet gick Sony. A-sidan hade något sorgligt över sig som tilltalade och b-sidan Boppe kändes hårt poppig.



Mitten av 80-talet och Docenterna skulle spela på något slags musikfestival på gamla militärområdet s1 i Uppsala. Jag har ytterst vaga minnen. Det var väldigt dammigt tror jag. Ett tag satt vi på gamla Café Genomfarten invid Domkyrkan. Såg jag ens bandet? Kanske...

Klart var att jag lyssnade på skivorna. Mest på debutplattan. Sexspårs MP:n med Solglasögon, Chick-e-Chack och Bensin i blodet. Samt min personliga favoritfavorit Hjärta av guld med sin textrader om "Hon bor i Vasastan med sina små och fula pudlar". Jag hade aldrig varit i Vasatan men kommer ihåg att en medlem i Amanda om natten år senare blev lite imponerad en sen kväll på Upplands Nation av att jag kunde texten.



De första singlarna med Docent Död köpte jag begagnat på Skivboden intill Luthagsesplanaden. Jag minns inte priset men de var ganska dyra för någon vars ekonomi baserades på studiebidrag och lite extra städjobb. Troligen 75 kronor styck. Kanske var det inte så just den gången men det är ganska troligt att Rävjunk-Sören stod bakom kassan och pratade öronen av mig medan Skivboden-Peter stod bakom i trappan upp till lagret/kontoret och gjorde glappkäfttecken med handen. Jag älskade de där efter-plugget-turerna till Skivboden. Deras standardpris på 43 kronor och det faktum att man utan att ha en aning om hur det hade gått till kunde komma hem med en skitarg singel med Flipper eller en skivbox Nick Drake som åtminstone tillfälligt förändrade ens gymnasieliv.



Jag jobbade i presstältet på Hultsfredsfestivalen ett par somrar och sov hemma hos världens snällaste man Arne, tillsammans med hans son Hagge och ett 30-tal andra, inne i samhället. Efter första kvällens genomgång med pressgänget tog vi några öl på Metropol. Joppe var med. Jag tror att han hade hand om TV-journalisterna på något sätt. Jag var ganska star struck. Docenterna gjorde även en konsert på stora scenen i den vevan. Söderns Ros och Puss hade kommit ut, kvinnor behövde motorcykelmän, och de hade gästartister samt var närmast folkkära.



Vid ett annat tillfälle var Joppe gästsångare hos Doc V på Barowiak. De hade olika gäster på kvällarna några jular och jag minns bland andra Per Persson från Packet och Jakob Hellman. Jag var ganska stärkt när jag ställde mig bredvid Joppe vid bardisken och berömde hans klassiska kortärmade lambrettatröja och började ställa långtgående frågor om The Mops som han i ett tidigare liv hade producerat någon singel med. Jag har för mig att han sa att han mest lyssnade på Prince. Han var trevlig men något riktigt möte var det nog inte frågan om. Senare när jag såg honom hade han ofta en F1 skjorta.



Persson med Packet halsade rakt av den öl jag höll fram på Norrlands Nation i Uppsala. Sverige hade samma kväll vunnit VM-guld i ishockey så en måttligt vild gissning är att de var 1991 eller 1992. Per Persson bar landslagströja och försökta surfa på lyckovågen. När Docenterna gick på stora scenen vände Joppe bara ryggen till publiken och slog ihop händerna över huvudet en gång till en extatisk kör av VM-guld, VM-guld, VM-guld.

Vissa minnesanteckningar tyder på att jag nog såg Docenterna på Katalin i Uppsala hösten 2002 men jag minns inget om hur det var om jag nu faktiskt var där. Däremot minns jag senast jag såg dem på Stacken våren 2003. Det var egentligen mest småtrevligt sådär men så i näst sista låten när bara Joppe och Idde var på scen bet en för mig sen länge bortglömd textrad från låten Någon vänder ryggen till: "En svensk sommar/kan kännas som en/tysk höst ibland/Ni förstår nog vart jag vill komma". De hade gärna fått fokusera på mer ickehits och sorgsna låtar. Docenterna är trots allt ett mångt allvarligare band än de flesta verkar förstå. När vi kom ut från skrymslet i Nalens källarvåning var stan förövrigt förbannat kall.



Just ickehitsen är väl kanske vad jag borde ha fokuserat den här spretiga texten på. De flesta som läst så här långt lär väl trots allt ha koll på vägsträckan Solglasögon-Varma öl och kalla element-Söderns Ros. Om inte annat är det ju lätt ordnat genom någon av samlingarna Låt tiden gå eller Jag tar mitt liv med popmusik. Vi får väl se om det kan bli en andra docentpostning med låttips bortanför hitsen framöver eller plockade alla vilken låt rubriken är hämtad från så att en sådan post är överflödig?



Tack till JS som mindes namnet på Doc V.

Rapport från en lunchrast

Jag satt för länge. Försökte lösa något med en FTP-server. Själv. Jag gick själv också. In på Svenska Spel. Tittade på nya Uncut. Bläddrade i nya Uncut. Köpte inte nya Uncut. Något tog emot. Jag gick vidare. Ratade Åhléns trots strömming och potatismos. Mötte människor som mötte våren. Jag hade vinterjackan på. Mötte barnvagnsfolket, solglasögonfolket. Gusto lockade med malt kött och mos. Väl inne serverades bankat kött och pommes. Rödvinssåsen var konstant. Jag satt vid ett bord för två. Bordet intill torkades med något som doftade citron. Jag läste i Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Lånad från biblioteket i Hornstull. Jag gick ut. Ställde först brickan i brickvagnen. Mitt isvatten var bara till hälften uppdrucket. Jag gick till Stadsmissionen. Mötte några som jag möter ibland. Det blir så på den stora gatan i den lilla staden. Köpte inget. Gick till loppisen. Köpte inget. En uteserveringen monterades. Det doftade sticksåg i tryckimpregnerat virke. Hammarslag ekade. Jag gick tillbaka. Solen värmde något lite.

Fordi vi sparker fundamentet væk

Dansk text. Embedding disabled by request. I övrigt är det allt ganska oantastligt. The Jam framför fyra låtar på dansk TV för att promota The Gift.

Cykeltider i Draken och databasen

K provade sin springcykel ute för första gången i år. Jag hade fadershjärtat i halsgropen några gånger men allt gick bra. Låt det fortsätta så. På tal om cykel bankar, eller snarare klipper och klistrar, jag just i detta nu in etapperna i Tour of California, 16-23 maj, och Giro d'Italia, 8-30 maj, i en tablådatabas.



Giro d'Italia 8-30 maj

Etapp 1: Amsterdam - Amsterdam (ind. tempo 8,4 km)
Etapp 2: Amsterdam - Utrecht (209 km)
Etapp 3: Amsterdam - Middelburg (209 km)
Etapp 4: Savigliano - Cuneo (lagtempo 32,5 km)
Etapp 5: Novara - Novi Ligure (168 km)
Etapp 6: Fidenza - Carrara (166 km)
Etapp 7: Carrara - Montalcino (215 km)
Etapp 8: Chianciano Terme - Terminillo (189 km)
Etapp 9: Frosinone - Cava De' Tirreni (188 km)
Etapp 10: Avellino - Bitonto (220 km)
Etapp 11: Lucera - L'Aquila (256 km)
Etapp 12: Città Sant'Angelo - Porto Recanati (191 km)
Etapp 13: Porto Recanati - Cesenatico (222 km)
Etapp 14: Ferrara - Asolo (201 km)
Etapp 15: Mestre - Monte Zoncolan (218 km)
Etapp 16: San Vigilio di Marebbe - Plan de Corones (ind. tempo 12,9 km)
Etapp 17: Brunico - Peio Terme (173 km)
Etapp 18: Levico Terme - Brescia (151 km)
Etapp 19: Brescia - Aprica (195 km)
Etapp 20: Bormio - Ponte di Legno - Tonale (178 km)
Etapp 21: Verona - Verone (ind. tempo 15,3 km)

Tour of California

Etapp 1: Nevada City - Sacramento (167,7 km)
Etapp 2: Davis - Santa Rosa (176,2 km)
Etapp 3: San Francisco - Santa Cruz (152,3 km)
Etapp 4: San Jose - Modesto (195,5 km)
Etapp 5: Visalia - Bakersfield (195,5)
Etapp 6: Pasadena - Big Bear Lake (213,7)
Etapp 7: Los Angeles - Los Angeles (ind. tempo 33,6 km)
Etapp 8: Thousand Oaks - Westlake Village - Agoura Hills (134,3 km)

Söndag i Hornstull

Snön dröjer sig bara kvar i några skrevor på Tantobergets nordsida. K har fått ta ut sin springcykel. Ny hink och spade har införskaffats. Jag lyssnar på The Squares This is Airebeat, som i en rättvisare värld skulle klassas som en popklassiker, och Cornell Campbells I shall not remove som eventuellt är en reggaedito. Jag vet inte. Men svänger gör det.

Jag läser Håkan Lahgers Proggen, Lo Kaupi och faktiskt Camus novellsamling Muren. Jag drömmer om mer tid. Almtuna gick inte upp. Undrar om Uppsala kommun hade smällt upp en ishockeyhall om de gjort det? Inte hade de väl kunnat spela i Gränbyhallen? I Elitserien? Det var länge sedan det var såhär mycket ishockey här. Det lär dröja igen.

Jag lyssnar på The Beautiful Souths Choke också och Kirsty MacColls Soho Square på såg hög volym som behövs. Jag har fyllt på min Paypal-depå och ignorerat bankens investeringstips. Förra veckan läste jag ut Fredrik Virtanens Kraschad på ett dygn. Jag hade köpt den på Myrorna. Jag drömmer om mer än tid.

Cancellara vann Paris-Roubaix. Jag följde via textuppdatering i telefonen. B satt och skrev på eurosport.se och gjorde det mycket förtjänstfullt. Vi hade med oss nybakt kardemummakaka till parken och ibland i solen kändes det faktiskt att det ska bli sommar i år också. Fast då hade jag långkalsonger och vinterjacka förstås. Kerstin Thorvall och Malcom McLaren. De kan nog föra ett intressant samtal. Jag är löjligt trött.

One week to go

Om precis en vecka, fredag 16 april, är det fest för IK Sirius supportrar i Västra Sidan och Herr Alarik är i celebert sällskap då han kommer att vända plattor tillsammans med 70 och Parken. På scen kan vi njuta av Light in your life, Dobbarna före och Diskonto. Platsen är O'Learys i Uppsala och det hela är ett samarbete med Club Digger. Kom dit!

Just your friends (Låttips #90)

Minken. Igen. Jag köpte en singel på Mickes. Omslaget var lite slitet men jag tänkte på om jag någon gång skulle köpa en jukebox. Nog skulle jag ångra mig i så fall om jag inte lagt en tia på Soul Twist med Just your friends på baksidan. Jack Nitzsches produktion ligger både tung och 60-talslätt över den där b-sidan och det är fantastiskt bra. Det finns en version på YouTube från Rockpalats 1981 också och en från Savoy samma år. Oj vad jag skulle vilja ha hela de där TV-inspelningrna på en DVD. Förhoppningsvis kommer det tids nog. Njut av Just your friends så länge och om ni har Spotify finns det lite mer där i form av The Mink Deville Collection. Minkens tidiga plattor hittar ni nog för 10 eller 20 kronor styck i skivbörsarnas reabackar. Köp dem.

Who put the Bomp on the internet!

Rättsläget är som vanligt lite vanskligt. Det tipsas och det tipsas om upphovsrättskyddat material som finns på internätet och kanske är det pirateri men ibland måste man i så fall testa lagen för kulturens skull. Även när kulturen en gång i tiden var skräpkultur. Det är förstås att dra väl stora växlar att nämna att rädda böcker från historiens alla lagligt påbjudna bokbål men tipsas måste det likväl. Vi kanske kan kalla det konsekvensneutral journalistik och komma undan med det? Den utmärkt läsvärda bloggen Power Pop Criminals har hur som helst scannat, PDFat, winrarat och lagt ut nummer 18, 19 och 20 av Greg Shaws klassiska fanzine Bomp! från slutet av 70-talet för oss att läsa. Det är förstås knappast riktigt lagligt men det är också by far månadens kulturgärning. Hey ho, let's go!

Södersossar mobiliserar i malmgård

Södersossar. Det är lite svårt att skriva det utan att le. Södersossar. Det känns liksom lite pilsnerfilm det där namnet. Att de mobiliserar i Kristinehovs Malmgård, ett stenkast eller två från vårt hem, gör mig inte mindre munter. Södersossar mobiliserar. Samtidigt är det så skönt att det finns folk som orkar och engagerar sig. Nästan oavsett partifärg. Jan Eliason ska prata, eller kanske snarare tala, på temat "Sverige i världen – världen i Sverige. Vikten att göra skillnad som nation - och som person" i morgon kväll. Ni kanske känner igen honom från den internationella eller inhemska politiken eller från Skavlan. Det har nog inget med varandra att göra men jag köpte en singel på en tillfällig loppis på lunchen i Sumpan. Jan Malmsjös Vår värld står i förvandling (som jag antar är Bob Dylans The Times They Are A Changin' på svenska) och på väg dit gick jag och kollega B genom parken nedanför vattentornet. Parken där socialdemokratiska partiledare brukade inleda sin talarturnéer på första maj. Jag köpte för övrigt en Contessa-Nettel, en julsageskiva med Beppe och Strindbergs Brev till Harriet Bosse också. 50 spänn för rubbet. Precis när jag gick från loppisen fick jag ett telefonsamtal från en adelsdam som tipsade om den där mobiliseringen i malmgården. På något sätt känns det nog ändå som att det hänger ihop. Om inte annat så för att jag åt pannbiff med stekt potatis och löksås på Åhléns och just det fast med brunsås istället hade jag önskat mig i hissen ned. Det kan väl inte bara vara ett slumpartat sammanträffande.



Uppdatering: Jan Malmjös insats på den försvenskade Dylan-låten kan vara något av det värsta som pressats på vinyl.

Dagens lagnamn

Jag har inte riktigt orkat eller hunnit forska i heraldiken utan njuter bara av det fulla namnet. Jag som tyckte att FFC Turbine Potsdam var coolt men det är ju intet mot 1. Frauen-Fußball-Club Turbine Potsdam 71 e.V. I semifinal i Women's Champions League är de också.

Dagar som de här (Låttips #89)

Billy Bragg på The Tube. Days Like These från 80-talets mitt och det känns både så otroligt avlägset och så dagsaktuellt angeläget.

Annandag påsk i Hornstull

Snön faller igen. Blöt och tung lägger den sig över Hornstull. Vi pratade om den igår i den varma och mestadels upptorkade Drakenparken. Termometern visade 20 grader i solen och 10 i skuggan och vi njöt. K sprang för första gången ute i sina nya gympadojor och vi sa att vi hoppades att det inte skulle komma något bakslag nu. Att vintern verkligen var över.



Vi har ätit gott i påsk. Hos VFEM och här hemma. Vänner har varit förbi. Vi ska fortfarande. En snöslasktrotsande brunch väntar i Midsommarkransen. Vi har pratat om bra saker, eller snarare dåliga saker på ett bra sätt, och jag har varit Tommy i Pippi med två treåringar. På hustaket mitt emot vårt mumsar en fågel som kanske är en duv- eller sparvhök, kanske något helt annat, på sitt rov.



Jag är smått besatt av Monica Zetterlunds svenska insjungning av George Harrisons My Sweet Lord. Den som han blev stämd för för att den låg för när The Chiffons gamla He's so fine. Peter Himmelstrand skrev den svenska texten. Min sista praktikdag på Expressen tvingade han mig att skriva om en artikel om en värnpliktig som rökt hasch flera gånger. Det var en skitnyhet och han var märkt av sjukdom men ändå tog han sig tid att jobba med språket för att det skulle bli rakare. Jag har fortfarande mycket att lära där.

Monica Zetterlund – Du Mitt Liv (My Sweet Lord)

Två veckor kvar till premiären i norrettan. Vädret är klart mer bandy än fotboll. Förra veckan fick jag en signerad Sirius-lagbild i posten. Den gav en intressant bild av vad treåringar uppfattar av bandymatcher. K har flera gånger frågat var Hammarby är på den och de rödvitblårandiga (domarna). K som just nu radat upp alla mjukdjur och dockor och P i storsängen och sjunger för dem. Det är trollvila på förskolan och det är väldigt sött.

Glad Påsk!

Påskpyssel

Det kanske är alldeles för enkelt för den briljanta läsekretsen men jag frågar ändå vem det är som i bästa Buster-stil ser till så att nätet rasslar?

EBTG - TOLBINY (Låttips #88)

Everything But The Girl. The Only Living Boy In New York. Paul Simons låt, deras framförande. Vissa saker måste man bara älska.