Jakten på nollpunkten

Det var något på Gudmundssons blogg. Något hos en av Sveriges hundra mest inflytelserika. Det var något som skavde och gnagde. Något som länge legat och grott. Något som revs upp. En sårskorpa som pillades av. Det var det gamla liberala dilemmat. Det var marknadskrafternas oopererade blindtarm. Det var något som brände och rev mitt bland muslimskt fundamentalistiska drev. Något med bilden och ägandet. Något med var vår tideräkning ska börja. Något vi sällan vill diskutera men som kanske river i drömmen när nätterna börjar bli få. Gudmundssom skrev ”… att hela västvärldens vänsterkultur är uppbyggd omkring ett antagande om den egna skulden: att vår rikedom är orsaken till andras fattigdom, att terroriströrelser är restprodukter av vår kolonialism”. Det kan nog ligga en del i det. Det är en fixering det ibland kunde vara bra att släppa. Skuld är sällan realpolitiskt nyttig annat än möjligen som katalysator. Men det finns ju annat det kan vara bra att släppa också. Eller kanske ännu hellre. Det finns ju annat som kan vara bra att greppa också. En annan gång på Gudmundssons blogg (jag hittar tyvärr inte posten). En gång innan han var en av Sveriges hundra mest inflytelserika. Kanske för ett halvår sedan. Kanske längre sedan. Han publicerade en bild utan lov. Tog bort den sen förstås, men han publicerade. Tog sig rätten fast han naturligtvis visste att han inte hade den. Att han inte ägde rätten. Tog en chans helt enkelt. Vi gör ju så. Han satte fingret på det där liberala dilemmat. Var börjar och slutar ägande? När är det rätt att ta något och när är det fel? Vem har bestämt lagarna som reglerar det och med vilken rätt? Vem får tänja på dem och hur mycket? Varifrån i historien ska vi räkna? Vilka ska få räkna? Hur ska vi definiera det privata ägandet? Var ligger nollpunkten? Jag förstår ju att det är omöjligt. Jag förstår ju att det inte är möjligt. Vi kan inte börja om från noll. Kan inte bara en dag säga att alla jordens resurser ska fördelas om, ska fördelas lika, och köra därifrån. Det funkar ju inte. Så funkar det inte. Så kan man ju inte göra. Inte kan man det? Men vi kanske kan göra tankeexperimentet? Vi kanske kan låtsas för en sekund att alla jordens människor fick rösta samtidigt om den saken. Att vi hade en sant demokratisk omröstning. Jo på riktigt, vi låtsas. Låtsas att vi alla fick rösta på om jordens resurser skulle fördelas lika eller inte. Vilken sida tror du skulle vinna? Hur tror du att de runt omkring dig skulle rösta? Det är de svaren som gnager och skaver i mig. Svaren som kanske kan vara anledning till lite ödmjukhet. Till lite mer eftertanke. Jag skulle så gärna se att det diskuterades lite mer. Att vi kunde släppa våra fixeringar vid vänsterns röda skynke och högerns gamla höga hattar och vrida på huvudena och se att det inte finns några landsgränser där. Jag begär inte att nollpunkten ska nås eller ens siktas men jag önskar, önskar, önskar att blickarna ska lyftas aldrig så lite.