Så rätt, så fel

Det är verkligen inte svårt att tänka sig hur de tänkte. Det är, något rakare, verkligen lätt att tänka sig hur de tänkte. Stadsplanerarna, arkitekterna, byggherrarna. Trappan upp från Drakenberg till Hornsgatan. Den där sextiotalets betong möter den från åttiotalet. Den trappa vi kallar den bortersta som i längst åt Zinkendammshållet. Den turisterna tar på vägen mot vandrarhemmet som blivit hotell. Om de nu inte förvirrar sig in i Drakens betong och frågar oss om vägen. Stadsplanerarna, arkitekterna, byggherrarna. De tänkte små avsatser att vila på. En stunds ro. Ett andningshål eller två i betongen. De tänkte två små grönskande oaser alldeles intill Hornsgatans larm. De tänkte en grön liten bänk att hämta kraft på, växter som skänker skugga. De tänkte på oss. Mitt i den råa betongen. Inte ens alkisarna sitter där. De torra löven tävlar med klottret om att se sorgligast ut. Det är två små avsatser död stad. Ändå gillar jag det. Men jag sätter mig inte. Det vore på något sätt fel. Jag går förbi.