Martha My Dear

Ni känner igen problematiken. Det är en vecka kvar men sen ska hon stå där. På scenen på Berns. Martha Reeves. Med någon upplaga av The Vandellas. Det kan förstås bli alldeles, alldeles underbart, bara sådär eller ganska hemskt. Jag kanske borde gå, jag kanske borde avstå. De gånger jag sett gamla soulstjärnor har det nog i sanningens namn mest varit just sådär. Men Martha. Om jag bara får ta med mig en manlig och en kvinnlig akt från Motown till en öde ö hamnar vi på Martha & The Vandellas och Four Tops. Hur mycket jag än älskar Jimmy Ruffin, Supremes eller Psychedelic Shack. Egentligen är det lite konstigt men det var något särskilt med Martha. En rakhet i ryggen och en känsla av att den här tjejen backar inte för någon. Om ni sett Ready Steady Go-specialen med Motowntema kanske ni förstår.



Jag vet inte om jag vill se henne framföra halvdant pliktskyldiga versioner av Heatwave och Dancing in the street. Jag är livrädd för att hon ska backas av ett stelt coverband. Men samtidigt. Tänk om hon gör skapliga versioner av Nowhere to run och Honey Chile. Tänk om vi får höra oväntade saker som Keep on movin' on från soundtracket till blaxplotationrullen Willie Dynamite eller hennes coverversion av Van Morrisons Wild Night eller Free Again från 1978 års soloplatta We meet again eller en singelbaksida som Show me the way. Tänk om någon kunde visa mig vägen. Det kan vara sista chansen att se någon av de stora personliga Motown-favoriterna. Är det bättre att göra det eller att låta bli? Tänk om hon skulle framföra en bra I'm ready for love, tänk om hon sjunger In and out of my life.