Gula små skrivböcker

Jag mindes plötsligt. Åren 1976, 1977, 1978. Där någonstans. Vi flyttade från ett nytt radhusområde till ett äldre. Kungen som ännu var ung gifte sig och fick en förstfödd. Borgarna vann ett val och ombildade regeringar i takt med att de föll. Punken exploderade och brann ut utan att det angick någon som fortfarande levde på gränsen mellan å ena sidan barnvisor och å andra sidan Beatles, Simon & Garfunkel, Lill Lindfors och Svensktoppen. Björn Borg vann sina tre första titlar i Wimbledon. Nastase, Connors, Connors. En tidig morgon på landet utanför Östhammar lyssnade jag på radion. Von Rosen hade störtat till döds i Etiopien och New York hade släckts av ett strömavbrott.



Det var inte det jag mindes. Jag mindes gula små skrivböcker med vita bubblor på. En ruta att skriva sitt namn i. Blanka sidor att fylla på fria stunder de där första skolåren i Uppsävjaskolans gula barack, den som senare blev Nåntunaskolans matsal. Flickor som ritade hästhuvuden, hästhuvuden, hästhuvuden. Alltid i högerprofil. Någon enstacka gång en hel hästkropp. Fast det var inte det jag mindes heller. Det bara slog mig nu medan jag skrev. Jag mindes pojkarna. Deras likartade teckningar. Mina också. Sida upp och sida ned. Ritbok efter ritbok. Läskiga män ritade med kantiga lågstadielinjer. Alla rakt framifrån. Alla med knivar instuckna i armar och ben. Alla med pistoler i händerna. Alla med ormar som ringlade sig runt armar och ben. Alla med pilar i huvudena. Alla med explosioner bakom sig. Alla med bombplan som flög över huvudena. Det var vad jag plötsligt mindes.