söndag 12 juni 2011

Jag tänker vägra (för tre dagar sedan)

Vi sov bra. Jag, K och farmor här hemma, L och P på sjukhuset. Jag följde K till förskolan och stannade en stund extra på gården. Gick trappan upp till Hornsgatan, tog fyran, bytte till trean, läste Elvis-boken. Tiden för angion var satt till halv tolv ungefär så det var ingen brådska.

Vi lekte sen, läste böckerna. P var lite trött. Tiden flyttades fram en timme ungefär. Vi åt hämtlunch av det halvtrista slaget. P fastade. Jag läste något i City om för få kvinnliga DJ:s. Vi väntade. P fick sitt lugnande. P duschades av. Till slut somnade hon i famnen på L. De satt i soffan och det såg så rofyllt ut.

Hon fick åka i den gula sängen. Vi tog hissen ned. Passerade Biva och jag tänkte på om den där lilla killen fått komma hem. Vi gick i kulverterna. Bort mot KS. I de många långa kilometrarna under jord. Jag mindes när jag städade på Ackis medan jag läste vägskyltar i tacket. Den med Gammakniven stannade kvar.



Vi kom fram. Jag lyfte över henne från sängen till undersökningsbordet. Hon sov vidare. De gav de sprutar de ska och sen sov hon en annan sömn. En kemiskare. Vi fick gå ut därifrån då. Det kunde ta ett par timmar kanske tre. De ringer när hon är på väg till BUVA. Uppvakningsavdelningen.

Vi gick ut. L köpte en kaffe och vi satte oss på kyrkogården. Pratade om tiden utifrån ett nästan hundraårigt liv på en gravsten. 1882-1979. Vi pratade om världskrigen om fördelningspolitiken om saker som går framåt och sådant som vrids tillbaka. Det var en bra stund. Vi gick min sväng sen. En del av den var avspärrad men annars var det fint. Fint och väldigt varmt.




















Vi satt i allrummet i väntan på uppvak. Beskedet kom och vi gick ned. Mötte henne precis när hon rullades ur hissen. Hon hade slagit upp ögonen. Vi satt hos henne sen. L hade henne i knät. Jag läste de älskade böckerna om Max respektive Molly, Knacka På och flera andra. De hade fått gå in genom bägge ljumskarna. Hon blödde lite från den där de gått in i den större ådern men sen lugnade det sig.



Jag tittade ut genom fönstret. Det satt ett par på en bänk. Han höll om henne och hon grät. De satt säkert där en haltimme. Vi bläddrade i inredningstidningar från i julas och väntade. Två timmar från avslutad blödning ungefär ska man vara kvar på uppvaket. Jag gick och köpte en skinkmacka och en pucko. Åt den utanför bibblan. Bläddrade i Slas Sov du så diskar jag som stod på en snurrställning.

När jag kom tillbaka stod röntgenläkaren bredvid L och P. Han hade tittat på bilderna. Det finns inga enkla svar. Ingen snabb väg. Inte utifrån vad han sett. Fler måste se bilderna, det måste diskuteras, det kan ta några veckor, det måste vägas möjlig behandling mot risker. Det finns inga garantier. Det handlar om att tro och hoppas igen.

Så här är det. Först känns allt så hopplöst. Det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Som att allt som investerats i förhoppning pyser ut i en enda lång punkteringspust. Som att alla framsteg bara var en marsch på stället. Ingen vet. Hon kan få en ny blödning. Inga garantier. Ingen snabb fix. Det känns som att vara tillbaka på noll. Som att falla genom det där svarta hålet med blytyngden som sänke.



Vi var tillbaka på avdelningen sen. L åkte hem till K. Jag åt en sallad. P åt yoghurt. Vår rumsgranne hade ont och hennes mamma var orolig. Hon ringde gång på gång på sköterskorna. P blev piggare. Vi satt i allrummet. Klockan nio fick vi permis. Vi tog bussarna hem. Njöt av sommarvärmen vid bytet. När vi for över Västerbron somnade hon helt lugnt. Vi är hemma igen.

Jag har gått tillbaka igen. Läst texterna från de där första dagarna. Vi är inte tillbaka på ruta ett. Vi kan hamna där men vi är inte där. Hon ligger inte nedsövd på BIVA. Hon är inte förlamad i högersidan. Hon är längre fram i utvecklingen än hon var innan. Innan hjärnblödningen. Det finns inga garantier men så är ju livet. Jag kan vara borta i morgon, L kan vara det, K kan vara det, du som läser kan vara det. P lever med en förhöjd risk och än så länge vet ingen vad som eventuellt kan göras åt det men hon lever och just nu mår hon bra. Jag tänker vägra att fokusera på något annat så mycket jag någonsin förmår.

Till nästa PAL

3 kommentarer:

Grahnarna sa...

F & P får jämföra angio-ärr i framtiden. Tyvärr på ett sätt, och fantastiskt på ett annat.
Fantastiskt att det faktiskt går att gå via ljumsken till både hjärta och hjärna, att ärren inte behöver bli större än en liten prick.
Tyvärr att de måste gå igenom det.
Jag är glad att P är hemma igen men förstår det jobbiga i att inte veta vad som komma skall. Tänker på er!
Kram

Annapanna sa...

Tänker på er massor och jag hoppas innerligt att det värsta ni ska uppleva i framtiden är vattenkoppor och tandsprickning!

Martin sa...

Visst är det fantastiskt. Något litet ärr att jämföra är det värt.

Vattkoppor hoppas jag att vi haft klart.

Tack för tankarna.