Fredag i Hornstull

Värmen är kvar. Jag sitter i soffan. P håller om min högra stortå. Jag har kall dricka till hands. Beslutet är fattat. Två bloggfria veckor. Jag har gjort det förr. Jag kan klara det. Jag kan förstås fallera också. Rent av å det grövsta. Vi får se. Så länge tycker jag att vi tar och lyssnar på Mats Möller, läser någon av Josef Kjellgrens tungt proletära dikter härifrån Hornstulltrakten och försöker låta bli att oroa oss alltför mycket över tillståndet i världen. Den stora som den lilla.

Lite tidigare i Liljeholmen

Jag överväger en paus. Det är inget nedläggninshot men kanske ett par veckors uppehåll. Det kan å andra sidan bli så att här kommer att dugga popskyltar och annat som vanligt. Vi får se. I dag är det varmt i Hornstull. På gränsen till humörsrubbande. Trots det tog vi oss till Liljeholmen. Hängde lite i fruktparken med barnens farfar. Åt lunch på en italienare som var ok men inte mer. Samt fyndade lite på Stadsmissionen förstås. Vi är som vi är och en femtiolapp kunde jag ju avvara.

From Croydon to Hornstull

Kirsty MacColl. Igen. Det finns alltid mer. I veckan landade trippelsamlingen From Croydon To Cuba på Hornstulls postutlämningsställe vid Zinkensdamm. Här skulle en lång drapa om postens prioriteringar kunna följa men vi koncenrerar oss på det roliga. Jag köpte aldrig den här samlingen när den släpptes i den forntid vi skriver 2005 av den enkla anledning att jag antog mig ha nästan allt på den. Att där möjligen bara fanns någon enstaka demoversion som inte berättigade dåtidens prissättning. Himlen må förlåta mig men till och med vän av ordning hade kunnat skriva under på det antagandet. Jag har den nu. Jag har täppt till luckor stora som dammvarianter  vars existens jag aldrig hade kunnat drömma om ens under den värsta av marritter i vargtimmen.

Det finns en andra platta. Det finns alltså en andra platta. Den är visserligen i stora delar identisk med debuten och omslaget är mer än snarlikt men ändå. Det finns en andra platta jag aldrig haft koll på. En jag helt missat. En som får petimetern  i mig att rodna som en kräfta i en tryckkokare men musiklyssnaren som alltid vill ha mer att dansa rumba med shottissteg.Ändå är det inte nog med det. Här finns mer som jag aldrig hade hört eller hört talas om. Det är faktiskt helt galet att jag inte kollat upp skivan noggrannare. Jag skyller det på en misstro mot mirakel. Nu köpte jag den mest för att jag ville ha Closer to God, ja det är den fantastiska singelbaksidan från Free World, på CD och så fick jag allt detta på köpet plus små texter om alla låtar. Om ni aldrig hört eller lyssnat tillräckligt på Kirsty är skivan ett absolut måste. Om ni bara har ungefär lika bra koll på henne som Herr Alarik hade till helt nyligen är skivan ett måste. Utöver det tidigare svåråtkomliga finns nog här alla hennes bästa låtar och väldigt mycket av det ett normalhushåll kan tänkas behöva med Kirsty MacColl. Om ni inte nöjer er med det lovar jag att återkomma med första delen av överkursen när jag eventuellt slutat levitera.

I gamla hjulspår och nya

Långvariga läsare kanske börjat oroa sig vid det här laget så jag skulle i lugnande välmening vilja informera om att vi i kväll avnjutit årets första middag på Nyfiken Gul. Det var precis lika trevligt som vanligt. Något ovanligare var dock att K som förra veckan för första gången cyklade utan stödhjul eller föräldrahållen pinne trampade dit hela vägen själv. Från Hornstull till Skanstull. Jag räknar med att hon blir att räkna med redan till höstens VM. Särskilt om hon får åka ståplatta på vägen hem.

Chockvågor i bloggosfären

Jamen ni ser ju själva. En ny mall som jag inte vet vad jag tycker om men vet måste justeras i ena eller andra riktningen och sådana där knappar så ni enklare kan länka till Facebook, Twitter och andra sådana där farligt moderna sociala nätverk. Jösses. Närmare IT-guru än såhär har jag inte varit på länge. Jag kom förresten på en sak som jag glömt angående Sommar i P1. Är inte kvoten av det som i mina öron låter som mer eller mindre oreflekterad självnöjdhet fylld nu för i år? Och då tänker jag verkligen inte bara på den mycket musikintresserade psykologen som av någon anledning häromsistens avade Let it be med något i stil med: det där var Beatles och John Lennon. Paul McCartney-specialen i senaste Mojo är för övrigt väl värd att läsa.

Måndag i Hornstull

Ahh Hornstull. Vi har varit en smula förskingrade men nu är vi hemma. Det är skönt att veta var det är. Vi hängde lite i Drakenparken i eftermiddags, F och V kom över på fika och lek, vi hejade på EPSA på parkeringen och kollade in renoveringen av förskolans gård. Hemkomsten firades med familjemiddag på ett i övrigt folktomt Genkai och glass från videobutiken. Jag tiokronorsfyndade fyra plattor med Alessi Brothers på Mickes och K slog till på en Bamse från 1987. P somnade just, L och K gör müsli i köket. Jag hör att K frågar L om hon hört en låt om att gå och fiska och anar att resten av sommaren kommer att bjuda på Gyllene Tider. Om någon händelsevis undrar läser jag Sommarboken av Tove Jansson. Jag vet inte varför jag inte gjort det innan.

TLC (Popskyltarna #49)

TLC. Kommer ni ihåg vilken cross over de erbjöd? Till och med bland de mer eller mindre tuffa punkarna på Café Genomfarten där jag fritidsledde var de ibland ok att Ooooooohhh... On the TLC Tip spelades på stereon. Fast det var ju så klart en ganska cool tjej som önskade den också. Själv hajade jag nog inte riktigt förrän plattan efter, den ganska fantastiska, CrazySexyCool med singlar som Creep och Waterfalls. Men jag gillade verkligen den och jag föll förstås också tungt för No Scrubs från uppföljaren FanMail. Och med TLC tror jag att vi tar och gör en paus i allt det här Pop-skyltandet för ett tag.

AMY (Popskyltsundantag #4)

Det finns olika sorters popskyltsundantag. Dagens är att jag ingen har. Jag har aldrig fotograferat AMY. Det är inte alla artister som vi genast förstår vilka de är via bara förnamnet men precis som ROD förstås är Stewart och RON förstås är Sexsmith är AMY förstås Winehouse och nu är hon inte mer. Jag såg det på nyheterna för en stund sedan och i skenet av det som hänt i Norge är det förstås, eller ähh jag vet inte vad det eventuellt är i skenet av det som hänt i Norge. Jag vet bara att det är så onödigt. En ung sångerska som borde haft så mycket kvar att sjunga och alla de där massmördade ungdomarna på Utøya. Så otroligt onödigt. Kanske är det åldern. Den och barnen. Jag såg den där rubriken om 84 döda på dataskärmen i morse och jag blev alldeles kall när jag tänkte på hur det måste vara att som förälder veta att ens barn var där. Att vänta på besked.

Hornsgatans lugn revisited

Men har ni sett. Nu har en av de där bilderna på en sommartom Hornsgata hittat tillbaka från om det nu var cyberspace eller de där små slingrande grusade vägarna därute i Sommarsverige där trafikkaos råder.

Underbart är kort

...och all vår väntan bliver svår.

Messiasspaning i Hornstull

Det slår sällan fel. I 99% av fallen står det Messi på ryggen på de där små barnen i Barcelona-tröja som snudd på outnumbers de i grönvitt här på Södermalm. Fast härom dagen såg jag faktiskt en liten kille i något så åldersstiget som en Henry-variant. Det kändes faktiskt både en smula originellt och befriande.

OCS (Popskyltarna #48)

OCS. Ocean Colour Scene. Ett litet tag i samma veva som Ash kändes det som att de var värda att följa. Dels var ju delar av bandet även Paul Wellers kompband och dels gödslade de friskt med modreferenser i både musik och skivomslag men om sanningen ska fram, och det ska den förstås i sådana här viktiga sammanhang, så var de alltid lite småtråkiga. Som att läsa facit istället för att göra räkneuppgiften. Det blir rätt men det är inte så stimulerande för hjärnan.

FBU (Popskyltarna #47)

Det kanske finns en och annan läsare som undrar vad Frivillig Befälsutbildning har med pop att göra men det fanns en tid när den svenska punken som följde efter den första svenska punken var lite lätt fixerad vid militärtjänstgöring och skrev låtar som, i efterföljd till Ebba Gröns Totalvägra, hette saker som Välkommen hem eller FBU. Just den sistnämnda gjordes av bandet Rolands Gosskör som inte ska förväxlas med fanzinet Jörvars Gosskör.

BOY (Popskyltarna #46)

Det hade kanske varit roligare med The Boys men så länge Trafikverket har det som de har det får vi hålla till godo med Boy. Som i den tidiga plattan med U2. Det var längesen Herr Alarik var där men visst lät både Boy, War och Under a bloodred sky bra i vedförrådet och pannrummet på Hamregården vintern 1983/84? Så bra att jag till och med köpte en Boy t-shirt på resa i england fast jag inte ens hade plattan annat än inspelad på kassett. Jag har för övrigt ingen aning om vart den där tischan tagit vägen. Inte kassetten heller men jag har en vag känsla för var U2 befinner sig och det är ganska långt ifrån det där pannrummet.

Regnbåge över Zinken

Det är inte nu i kväll men jag hittade just den här bilden från för ett tag sedan med regnbågen som tornar upp sig och spontanfotboll på den lilla grusplanen här i Draken och kände att jag ville dela med mig.

ACE (Popskyltarna #45)

Tredje popskylten på rad som börjar på A och nu har turen kommit till ännu ett band som ni med ganska stor lätthet kan hitta i tiokronorsbackarna. Ace claim to fame baseras väl nästan helt på den fina singeln How long från 1974 (som är det enda jag äger med gruppen)och att sångaren Paul Carrack senare gick vidare till en solokarriär på jaktmarker som väl i viss mån kan sägas ha gränsat till de där Squeeze, Elvis Costellon, Nick Lowe, Joe Jackson, John Hiatt och liknande höll till.

Kraftwerktröjan (Cykelomslag #42)

Men allsindar. Här är vi redan en bra bit in i årets Tour de France och inte så mycket som ett cykelomslag har skådats på bloggen. Det är bara en massa popskyltar på längden och tvären. Herr Alarik gör avbön med det finaste som tänkas kan. P i den där poptröjan som ärvts och ärvts och ärvts. Återstår att se om jag får chansen att se någon mer etapp på Eurosport.

Sommartrafiken och datamystiken

Ibland undrar Herr Alarik. Över trängseln på sommarvägarna. Över att inte fler håller sig på gatorna i staden. Till exempel undrar han det de där dagarna när det går att titta både uppför och nedför Hornsgatan vid övergångsstället i höjd med Varvsgatan utan att se en endaste bil komma körande. Annat Herr Alarik undrar över är var bilderna som skulle ha illustrerat det här småputtriga inlägget tagit vägen? Förmodligen är de lost in cyberspace eller försvunna på något minneskort. Eller ute och trängs på sommarvägarna...

ASH (Popskyltarna #44)

Kommer ni ihåg Ash? Det var väl åtminstone halvstora i Indiesverige i mitten av 90-talet med låtar som Girl From Mars och plattan 1977 som väl kom 1996 och lite innan med plattan Trailer och låten Kung Fu. Som jag minns det såg jag dem på Hultsfred någonstans i den vevan men helt säker är jag faktiskt inte. Det var så många band, på så många festivaler under så många år och så mycket annat.

Herr Alarik och konsumentjournalistiken

Herr Alarik är ju inte precis Råd & Rön eller mästerfotograf men vill ändå passa på att förevisa den här bilden från Stadsmissionen på Hornsgatan. För er som tänkt slå till på ett erbjudande hos TV-Shop kan meddelas att dagskursen på en begagnad sådan där manick som gör mirakel med era magar, armar och ryggar och som är så rolig att använda är 30 spänn.

APB (Popskyltarna #43)

Jag ska villigt erkänna att jag fotograferade den här registeringsplåten enbart på grund av The Blossoms singel A.P.B. som gavs ut på MAM 1977. Det är om ni händelsevis frågar mig en väldigt bra soullåt i midtempo men jag har faktiskt ingen aning om ifall det är samma Blossoms som 1972 gav ut den bitvis fantastiska plattan Shockwave på Lion Records, som jag antar var en underetikett till MGM Records. Om ni inte hört första låten från den, Touchdown, har ni något att se fram emot och de gör även bland annat en fin version av Holland-Dozier-Hollands Cherish på den skivan. Ja det där var väl ungefär vad jag hade tänkt skriva om APB men som så ofta finns det mer. I det här fallet en skotsk grupp med just namnet A.P.B. som jag numer tack vare bloggen Everything Starts With An A vet släppte tre singlar med driven funk indie groove på Oily Records 1982-83 och ytterligare en vars omslag jag tycker mig känna igen på Albion Records 1985. Albion Records som inom parentes sagt även gav ut The Members (tidigare på Stiff och Virgin) singel Working Girl på röd fyrkantig vinyl 1983. Ett PR-trick som kanske inte gav riktigt så stort avtryck i musikhistorien som man kan tänka sig att någon förhoppningsfull formgivare hade hoppats.

TED (Popskyltarna #42)

Några av er kanske tror att den låga frekvensen när det gäller popskyltar den senaste tiden beror på att de sinar men icke och nu när det är lite sommarlugn i tillvaron, i den mån det nu blir sommarlugn i tillvaron, hoppas jag att vi ska kunna beta av lite i arkivet. Först ut den här vändan är Ted som i Ted Gärdestads andra fullängdare från 1973. Den med monstersommarhiten Sol, vind och vatten. Jag minns den som en av de stora skivorna från min barndom tillsammans med andra stapelvaror som Lill Lindfors Du är den ende och Gilbert O'Sullivans i våra dagar klart underskattade Himself. Ni hittar den gissningsvis efter inte alltför idogt letande i lite tiokronorsbackar.

Herr Alarik i readjungeln

Jag fick ett mail från Nitty Gritty. De har sommarrea. 50%. Jag hann tänka att oj vad osedvanligt billigt innan jag insåg att priserna i mailet av någon outgrundlig anledning var i euro.

Jag var inne i en av deras grannbutiker i veckan. Papercut hade också rea. Fyra lådor med mest tidningar men även lite cd och dvd. Jag gick därifrån med The Young Ones-boxen. Jag minns förstås den TV-serien som mycket bra men då det begav sig var ju å andra sidan inte konkurrensen särskilt mördande. Återstår att se hur den åldrats. 150 spänn fick jag betala och för ytterligare 25 fick jag en samling från Flogsta Danshall också. Jag tycker fortfarande att det är ett briljant namn på ett skivbolag.

Större delen av Hornsgatan lyser för övrigt röd av skyltar om rea men mina övriga fynd kommer från nätet. Elvis Presleys The Essential 60's Masters boxen och 70-talsditon med fem cd vardera kostar till exempel 179 spänn styck på cdwow och då ingår frakt. På Amazon köpte jag dessutom en Stiffbox för dryga 10 pund. Det är inte den utmärkta lilla lådan (varför köpte jag inte den då det begav sig) som inriktar sig på punkåren utan en som täcker hela bolagets karriär. Första skivan är förstås bäst och egentligen hade det väl varit rimligare att ha fler låtar än en med Elvis Costello och färre än två med Untouchables men poängen med boxen är faktiskt just att den inte fokuserar så mycket på bolagets tidiga år och stora band utan ger en mer heltäckande bild och även erbjuder sådant som Andy Whites fantastiska Religious Persuasion och sena Prisoners Whenever I'm Gone. När ni ändå betställer från Amazon är den löjligt billiga dubbeln med The Elgins ett måste och om ni är lagda åt det hållet den där boxen med Beautiful South Live at the the BBC som vi kanske redan ordat lite för mycket om.

Måndag förmiddag i Hornstull

Det byggjobbas i husen intill. Jag tog en cykeltur. En kort. Runt i Hornstull och ut på Långholmen. Satte mig på en parkbänk och läste ett kapitel. Hemma igen. K läser för P. L borstar tänderna. Jag ska också göra det. Måhända sätter jag på en skiva först. Det var just inget mer.

Svenskans vackraste ord?

Det är ju en sådan där typisk enkätfråga. En sådan som tidningarna kan ställa till kända och okända när spalterna måste fyllas i sommarstiltjen. Jag har förstås funderat på det där. Vad jag skulle svara. Olika ord har varit uppe och vänt som svar. Några minns jag, andra inte. I dag finns det dock bara en kandidat. Snigel. Uttalat precis så som P gör och helst med ena handen lagd över den andra handleden för att förtydligande illustrera. Snigel. Svenska språkets vackraste ord. Tänka sig.

Fredag morgon i Hornstull

P far runt på golvet och hickar. Jag sitter i fåtöljen och skriver det här. Vi sov sådär. Ett tag låg hon över mitt huvud. Ett tag hade hon kroppen på min kudde och fötterna i skrivbordets bokhyllsdel. Jag låg som ett L då någonstans i närheten av L och K. Ibland känns en 160 cm bred säng mindre. Jag hade gissningsvis haft det bekvämare om jag krupit ned i spjälsängen.

Fast allt det där spelar ju mindre roll nu. Solen skiner över Hornstull och vi ska bara vänta på att lämna en nyckel till en lägenhetslånare innan det bär av ut. Vill ni läsa något annat och mer tänkvärt, ni behöver förstås inte hålla med om allt, föreslår jag de här två tämligen färska texterna om trafiken och fotbollen. Så tar väl jag och brygger en kopp te och sätter på en underskattad skiva som i expanderad form landade på hallmattan i går.

Vad var det du ville?

En vandring i solen

I Högalidsparken i förmiddags. Jag och P. Hon går. Jag går bakom. Hon håller sina händer uppsträckta mot mina. Min rygg har inte hunnit börja göra ont än. En kvinna ropar till en man. Att han skulle bli en bra förskollärare. Han svarar att det är hans drömyrke. Att han skulle älska det. Hon frågar varför han inte blir det. Han svarar att han har för dyra vanor. Men om han vann på Lotto skulle han bli det.

Nu på kvällen. Sverige har just besegrat USA med 2-1 i VM. Tjejerna var med nästan hela vägen. Med kvarten kvar ville K se på Nicke Nyfiken istället men hon somnade innan datorn hann komma igång. I halvtid stod jag med P i famnen på balkongen. Hon pekade ut luftballongerna med samma glädje som storasyster. Jag höll näsan mot hennes nytvättade hals medan jag hörde K och L prata inne i vardagsrummet och om det hade gått hade jag kunnat frysa tiden där

The Killing på TV nu. Jag tittar på början av ett avsnitt för andra gången men det går inte och det är inte bara för att TV4 har de reklamavbrott de har. Jag jämför med förlagan Brottet och hur mycket jag än älskar en del tolkningar och covers, jag spelade bevars Dr Roberts version av Deportee tre gånger på raken efter middagen, så klarar The Killing inte den matchen. Jag och L försökte börja se Sons of Anarchy också men det kändes så kalkylerat och själlöst att vi lade ner direkt. Som att skaparna suttit där och räknat på att en mix mellan Sopranos och True Blood i motorcykelmiljö måste funka och det verkar det ju ha gjort men inte för oss. Fast den kanske tar sig efter piloten.

Vädret var verkligen fantastiskt i Hornstull i dag. Lite för varmt i solen men perfekt i skuggan.

För er som undrar, om nu någon sådan finns, kan jag meddela att Beautiful South Live at the BBC är värd det låga priset på Amazon. The Elgins-dubbeln också men det har väl ingen tvivlat på.

Parkbänk i Hornstull

Jag är lite svag för det här. En textfras från en Säkert-låt fäst på en parkbänk. Annars har de senaste dagarna handlat en hel del om Beautiful Souths Live at the BBC, Marvin Gayes Here, My Dear Expaned Edition och Johnny Cashs At San Quentin Legacy Edition.

Söndag eftermiddag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Ser andra etappen i årets Tour de France på Eurosport. Någonstans i publiken står kollega P men vi har inte lyckats skymta honom. K står bredvid soffan och dricker varm mjölk med sugrör. Innan var vi nere i Tanto. Spelade 36 hål på VM-banorna. Vi var usla men det var kul. Det är en bra dag. Gårdagen var sämre. Kanske var det värmen och lufttrycket som påverkade humören. L fixar med blommorna i köket, P sover på balkongen.

Jag började läsa Fallet Vincent Franke av Christoffer Carlsson. Lemmybiografin är färdigläst. En tredjedel in. Jag köpte en åtta år gammal Mojo på Mickes och den var recenserad där. Ansågs hålla precis den där första tredjedelen och jag tänker inte invända. Fallet Vincent Franke. Den imponerar inledningsvis. Jag är lite ledsen att jag såg bilden på författaren och läste den korta beskrivningen om honom. Det är fånigt men ibland blir böcker bättre om man inte har någon bild av den som skrivit dem.

Om någon läsare har koll på om det finns en vettig utgåva med de åttakanalsinspelningar som Graham Parker under Dave Robinsons övervakning gjorde ovanpå puben Hope & Anchor i början av 1975 skulle ett tillhojtande uppskattas. Känns som att jag behöver dem.

Perspektiv

The Archive from Sean Dunne on Vimeo.