Det kom
en utmaning från Sånger på nedre botten. De sju viktigaste plattorna i mitt liv. De som jag alltid vill ha med mig. Det är förstås omöjligt och det är förstås oemotståndligt. Jag måste åtminstone försöka även om jag kanske kommer att ångra varenda en så snart jag tryckt på publiceraknappen. Det är svårt med plattor. Jag är egentligen mer en låtmänniska. Sjutumssingeln är min ljudbärare. Nästan alla plattor, hur bra de än är, har någon eller några låtar som drar ned helhetsintrycket som
Heatwave på
Setting Sons,
God morgon smärta på
Historier från en väg,
Train Train på
Talking to the Taxman About Poetry eller... ja listan kan göras mycket, mycket längre. Mycket av den musik jag gillar mest var heller aldrig särskilt albuminriktad. Det gäller 50-talets rock n’ roll, 60-talets soul, 70-talets punk och mängder av pop och reggae. Men det är ju som sagt en oemotståndlig utmaning så här, utan inbördes rangordning, kommer
The Magnificent Seven.
Dexys Midnight Runners:
Don’t Stand Me DownJag skulle nog nästan exakt kunna datera det. Jag låg alltid efter med Dexys. Det tog mig kortast tid att komma in i
Searching for the Young Soul Rebels men
Too-Rye-Ay hade jag nog i ett år innan den grep tag och Don’t Stand Me Down ännu längre. Det måste varit hösten 1988. Jag har ett gammalt brev någonstans i källaren. JS var i England på utbytesår, jag hade just gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån. Jag satt i en övermöblerad etta med avhoppade litteraturstudier efter en sommar med brevbärande och visste inte riktigt vad som skulle hända nu.
Jag spelade
The Style Councils Café Bleu och Dexys Midnight Runners Don’t Stand Me Down om och om igen. Jag skrev ett brev till JS eftersom utlandssamtal kostade skjortan och det här var före e-mail. Dagen efter fick jag ett tillbaka med ungefär samma innehåll. Vi hade bägge nått fram till Don’t Stand Me Down samtidigt och oberoende av varandra och vi hade bägge blivit så tagna att vi var tvungna att skriva om det. Det var och är den sortens skiva.
Don’t Stand Me Down var den första skiva jag köpte på cd. Det var på Domus skivavdelning i Uppsala som då låg i källaren på andra sidan gågatan och det bör ha varit 1990. Det var över ett halvår kvar till jag köpte cd-spelare men den hade en instrumental version av This is what she’s like som annars bara fanns på en promomaxi och jag var en besatt ung man. Jag har köpt den på cd två gånger till sen dess för att den släppts i olika versioner med olika bonusspår och nya linernotes och jag har fortfarande två ex på vinyl för säkerhets skull. En gång övervägde jag att köpa sju till på Skärholmens Loppmarknad men ekonomin var just då för skral.
Det är svårt att säga vad det är som är så bra. Här finns långa talade partier som kan skrämma bort den bäste, här finns en millimeterpetig produktion och religiösa och allmänna grubblerier och ett allvar som kan ta emot men här finns också vad som i brist på bättre ord nog måste kallas själ. Här finns en människa som vrider ut och in på sig själv och brottas med det som kommer fram. Tidigt på skivan sjunger Kevin Rowland "
Compromise is the Devil talking" och man förväntar sig att han ska vända honom ryggen men istället kommer det mycket tystare "
and he spoke to me". Mindre än en timme och åtta låtar senare avslutar han skivan med att sjunga "
Here is a protest, here is a protest". Där emellan ryms kanske inte hela livet men väl en del av ett levnadsöde som kommer att räcka resten av mitt.
Jan Johansson:
Jazz på svenskaDet är svårt med svenska. Inte för att vårt språk som vissa vill påstå skulle vara fattigt, till exempel i jämförelse med engelskan, utan för att vi kan det så väldigt bra. För att det kommer närmare och griper tag mer när det är som allra bäst men för att vi också så mycket lättare genomskådar plattityder och pretentiöst dravel. Det som ena veckan kan låta som det bästa du hört kan nästa låta så oerhört platt och löjligt. Sen spelar det ingen roll om det är Lundell, Latin Kings och Tant Strul eller Tomas Ledin, Kent och Eva Dahlgren. Eller jo det gör det nog förresten. Men det finns också i svensk musik saker som griper tag just för att de är en så oseparerbar del av vår förförståelse. Det bara ligger där som en självklar del av en genetisk kod och kanske ingen annanstans så vackert som när pianogeniet Jan Johansson utan ord tolkar den svenska visskatten.
Det är något med hans anslag mot pianotangenterna. Jag läste något om att han ligger lite, lite fel i tajmingen vilket gör att det automatiskt hörs att det är han men det är för teoretiskt för mig. Jag vet bara att jag älskar det han gör oavsett om det är på en tidig platta som
Younger than Springtime eller bland hans sista inspelningar som
En herdinna från
Musik genom fyra sekler men allra mest här på hans mest kända skiva. Det ligger ett dis över fäbodar och vallängar i musiken men det är inte enbart en romantisk nutidsbild för i klangerna hänger umbäranden och hunger kvar. Det är generationer som passerat men deras verk och liv finns kvar och syns i en stenmur, en glänta där trädgårdsväxter fortfarande gror eller en stig som leder in från allfartsvägen.
Bob Dylan:
DesireDet kunde åtminstone lika gärna ha varit Blonde on Blonde, kanske Blood on the Tracks men det är Desire som jag tar med till den där öde ön. Jag tror att det beror på det avspända men nerviga svänget i kombination med låtar som pendlar från det djupt personliga till det dagsaktuellt politiska. Och så är det förstås den där zigenarfiolen som i kombination med några av Dylans bästa sånginsatser lyfter plattan ytterligare ett snäpp. För bara några dagar sedan läste jag någonstans att han sjöng in avslutande Sara till
hustrun som var på väg att bli ex i en enda tagning medan han hela tiden stirrade henne i ögonen genom studiofönstret. Kanske är det bara är en myt men oj vad fantastiskt det är när han sjunger "
Stayin' up for days in the Chelsea Hotel, Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you." Sen gillar jag att omslaget så ogenerat är inspirerat av
John Phillips platta Wolfking of L.A., en skiva som om jag haft den längre och känt mig säker på den mycket väl hade kunnat platsa här.
Stephen Duffy:
I love my friendsNi får klicka er över till Spengo för att läsa
texten om Stephen Duffy och hans platta I love my friends. Visst kan det vara lite irriterande med cross promotion men det är sådana tider nu så kom igen. Länken öppnas i ett nytt fönster och allt.
Jonathan Richman:
Jonathan Sings!Kanske är jag präglad av konserten i helgen men Jonathan måste vara med. Han öppnade mina ögon för det positivt naiva där jag tidigare bara kisat. Han har gjort många och ojämna plattor under sin karriär med
Modern Lovers och på egen hand men här träffar han rätt över ett helt album. Från den nostalgiskt tillbakablickande starten med
That Summer Feeling och framåt. Det svänger, det spretar och det håller på något märkligt sätt ihop. Precis som en konsert med Jonathan. Många tycker att han bara är en lustig parentes men det är förmodligen för att de inte lyssnat ordentligt eller för att de inte kunnat se ögonen bakom hans mest clowniga miner. För mig är han en av de stora för att han vågat ta ett steg åt sidan och strunta i reglerna, begränsningarna och de förutfattade meningarna. Och för att han svänger så fantastiskt förstås. Lyssna bara på vad han gör med sin kärleksförklaring till musiken i den här skivans andra spår
This kind of music.
'Til Tuesday:
Everything’s Different NowSkilsmässoskivor. Det är ett särskilt kapitel i rocken. De stora, tunga elefanterna brukar göra dem. Dylan har sin Blood on the Tracks,
Springsteen sin, felproducerade, Tunnel of love,
Marvin Gaye sin Hear, My Dear och vår egen
Ulf sin Den vassa eggen. Jag hittar bra saker på alla de där skivorna men inget som i helhet kan mäta sig med det
Aimee Mann och hennes dåvarande grupp 'Til Tuesday gör på Everything’s Different Now. Det är hennes uppgörelse med separationen från polarbjörnsmannen
Jules Shear och det är svidande vackert, insiktsfullt, sårbart och väldigt, väldigt mänskligt. Om Don’t Stand Me Down var den första skiva jag hade på vinyl som jag också köpte på cd så kom den här nog åtminstone in bland de tio första. Jag minns att det var i London och att det var tre cd för 10 pund. En av de andra var
Billy Braggs samling Back to Basics men den tredje försvinner. Kanske
Waterboys första med de fantastiska låtarna
Gala och
It should have been you. Aimee har gjort mycket bra efter den här, kanske rent av bättre plattor i Whatever eller Bachelor no. 2 men nu handlar det ju om skivor jag inte kan vara utan och då är det här vi hamnar.
Jayhawks:
Tomorrow the green grassVisste ni på tal om skilsmässoplattor att
Mark Olson separerat från
Victoria Williams och gjort en ny skiva? Jag läste en kortrecenssion och måste nog se till att skaffa den. För dryga tio år sedan stod Mark på gränsen till det stora genombrottet med Jayhawks countryrock men han tog också det där steget åt sidan. Kärleken fick bestämma. Han skulle bo i en liten stuga vid ett vattendrag och odla plantor på bakgården och plattor i skjulet. Tillsammans med Victoria gjorde han en av de mest anarkistiska spelningar jag sett på Södra Teatern men det var i Jayhawks jag föll för hans musik. Och den var inte bara hans utan lika mycket Gary Louris. Gary som fortsatt att göra fina plattor under namnet Jayhawks men aldrig riktigt lika bra som här och på föregångaren Hollywood Town Hall. Det är lekfullt och allvarigt, rotat och frisläppt och det är stämsång från en alternativ himmel. Sen valde de att lägga titellåten som bonusspår på singeln
Blue också istället för att ta med den på skivan. Jag är svag får sånt.
Det är förstås alldeles för många som inte fick plats, som inte kom med. Jag kommer att vrida mig i vånda och min hjärna kommer att skrika javisstja mitt i natten men så här ser det ut just i detta nu.
Någon som inte fick plats skrev en gång på baksidan av
en platta om en
annan platta som hade kunnat vara aktuell för listan:
"I wanted it perfect, but settled for good, oh well!". Nu är det er tur.
