Jag blev så till mig av att lyssna på Roddy Frame att jag måste dela ett minne. Det kan ha varit 1998 eller möjligen 1999. Jag ströjobbade på Hubopress som utgivarna av Mitti-tidningarna hette då. Timvikariat, huvudsakligen med feature och sport, var vad jag fått för en kvarts miljon i studieskuld så jag hade gott om tid för att bada, fika och försöka få pengarna att räcka till. Jag närde en vag plan om att börja frilansa inom musikjournalistik, trots den avskräckande anställningsintervjun på den stora kvällstidningens nöjesredaktion, så när jag såg att Roddy Frame skulle komma till Stockholm för showcasespelning och intervju ringde jag upp skivbolaget. I början var de artigt avvisande till en frilansintervju men när dagen var inne var de väldigt på. Intresset för Roddy var nog helt enkelt ganska begränsat. Intervjun skulle göras på Lydmar Hotell och när jag kom dit satt Roddy och skivbolaget fortfarande och åt i matsalen. Jag erbjöds att sitta ned men blev så nervös att jag gick ut ett slag med ursäkten att jag skulle ta ut pengar hellre än att bjudas på öl av Roddy. Stupid me. Lite senare satt vi mitt emot varandra i takvåningen. Roddy drack te och var mindre än jag tänkt mig. Jag drack te och fumlade med intervjubandspelare och block. Jag tror det tog drygt trekvart inklusive misslyckad fotografering (varför fanns det inte digitalkameror då). Vi pratade om hans första platta i eget namn, efter att ha droppat gruppnamnet Aztec Camera, om 30-something pop (han tyckte det var kul att se omslag med Stephen Duffy och Terry Hall som liknade hans eget men var inte så intresserad av Billy Bragg), om att singelbaksidan Rainy greys and blues lät väldigt mycket som Beach Boys, han var imponerad av att jag plockat det men påstod att det var en slump och att han nästan trillat omkull eller om det var kört av vägen när han lite senare lyssnat på plattan Surf's Up. Han var inte lika positiv när jag tyckte att introt på Bigger, Brighter, Better lät en del som The Smiths That joke isn't funny anymore. Långt senare insåg jag att han nog som en del av Postcard-eran ansåg att det var Smiths som var inspirerade av honom och inte tvärtom. Han var väldigt brittiskt artig och gjorde en fin spelning på O-Baren i samma veva. Jag kom mig naturligtvis aldrig för att försöka sälja intervjun men nu önskar jag att jag visste var jag hade den där intervjukassetten och de halvdana korten. Texten och bilderna skulle ju till slut ha kunnat komma till användning här eller på Spengo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar