onsdag 30 juni 2010

Det här var sista året

Dom sa på radion i morse att Hultsfredsfestivalen läggs ned. Och fast jag inte brytt mig på många år utan mest skakat på huvudet åt artistbokningarna så kändes det. Under några år var ju trots allt den där helgen vid Hulingen en självklarare punkt i kalendern än julafton och midsommar. Jag minns första året vi var där och jag och Tomten sov i hans dieselmerca, snubben bredvid mig på The Men They Couldn't Hang som stod i en vattenfylld grop utan att märka det, "jag sover i min parkas", Jakob Hellmans Tant Strul-cover, älgkebaben, Traste Lindéns Kvintett som spelade precis när vi klev på MusikÖrat-bussen för att åka hem, blandbanden på vägen ned, när strömmen gick i presstältet samtidigt som fotograferna skulle sända sina bilder och jag var enda volontär på plats, när jag och J liftade upp till Stockholm på 3 timmar (nedresan tog ett och ett halvt dygn), insmugglat vin, hur vi alltid sa att det här var sista året - aldrig mer festival.



Jag minns kravallpoliserna och hundarna på Toy Dolls, trängseln på bron, Eggstone, Elastica, Walkabouts, Wu Tung Clan, Pulp, norrmännen som grät på parkeringen när Status Qou ställde in, This Perfect Day, Pontus och Amerikanerna, killen som stagedivade runt jorden på Lagwagon, Docenterna All Stars, Creeps rymdkläder, Van Morrisons leende och evighetslånga gubbgungande, Motörhead som fick marken att skälva och volymen på Oasis 1994 som gjorde att folk slet till sig de gratis öronproppar som delades ut, system- och matköerna, första gången jag såg Jonathan Richman (på den där lilla avlägsna scenen), Peo och rekordförsöket på rutschkanan, hur mycket plats det var framför scen på luftgitarrfesten Rocket From The Crypt jämfört med hur det såg ut på TV-bilderna, historierna och bajamajorna, de nattliga promenaderna längs rälsbusspåret och hur mycket till som helst men allra mest värmen och vänskapen åren vi bodde i Arnes hus. Det har inte verkat vara så kul de senaste gångerna men jag hade kunnat tänka mig att åka till Hultsfred med K (om tolv år eller så) om hon växer upp till en sån som vill åka på festival. Nu får vi ta oss någon annanstans om det alls finns några kvar då. Tack för minnena.

2 kommentarer:

Herr Bergström sa...

Fin text. Delar många (nästan alla tror jag faktiskt) av dessa minnen. Gillar också Docenterna-blinkningen i inläggets fyra första ord. Oavsett om det var medvetet.

Martin sa...

Tack! Ja du lär garanterat ha varit med på flertalet. Blinkningen var högst avsiktlig.