I morse. Jag gick Järnvägsgatan fram. I Sumpan. Jag och alla de andra morgonjäktade pendlarna. I går kväll. Jag gick Järnvägsgatan fram. I ett hav av orange. De holländska supportrarna hade av någon anledning valt Falconer som pub och parkerat en orange dubbeldäckarbuss utanför. Det var folkfest. Sen vann Sverige. Vi är i EM. Det kändes bra i går kväll framför TV-apparaten. Nu känns det ganska likgiltigt.
Jag följer inte partiledardebatten mer än via sporadiska utrop på Facebook och Twitter. Juholt. Jag vet inte. Det är som att så väldigt mycket i svensk politik just nu känns som överblivet extramaterial från Parlamentet som TV4 försöker kränga till mängdrabatt. Jag hatade verkligen Parlamentet. För hur de försökte förlöjliga männsikor som vill något med vårt samhälle. För hur deltagarna där pekade finger och gjorde långnäsa medan allt de själva gjorde var att inkassera skratt, applåder och lönecheck. Bildt. Lundin Oil. Annie Lööf och Thatcherismen. Jag vet inte. Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna som tror att det blir bättre om de byter partiledare. Jag vet inte. Inte mer än att det gör mig så trött och att jag vill att någon ska krossa narrspegeln med en vilja till förändring där inte de enda drivkrafterna heter pengar och egenintresse.
Jag köpte en Undisputed Truth-platta med en dryga 10 minuter lång version av Temptations Ball of Confusion (That's What the World is Today) i veckan. På andra sidan har den en cover på Dylans Like a Rolling Stone också. Den känns onekligen som ett ganska perfekt soundtrack till denna onsdag i oktober 2011.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar