Förtvivla icke (för tre veckor sedan)

Hon dör. Hon vaknar inte. Hon är förlamad. Hon känner inte igen oss. Det är så otroligt lätt att falla rakt ner i de där svartaste tankarna. Jag brukar ibland på skoj svara förtvivlat när någon frågar hur läget är. Jag är 41 år och jag har aldrig tidigare haft en riktig aning om vad förtvivlan är. P minus hopp är förtvivlan så ren och blottlagd att det inte finns ord eller liknelser för det. Förtvivla icke. Jag önskar att det var möjligt. Så länge är jag tacksam för varje stund som jag kan hålla de där tankarna borta.

Jag låg kvar i sängen i morse när L gick ner till henne. Jag kunde inte gå upp. Jag ville inte gå upp. Jag ville bara ligga under täcket. Jag gick upp sen. Jag gick korridoren bort, tog hiss 55 till första våningen, passerade biblioteket där jag igår för fem kronor köpte ett utrangerat exemplar av boken Svenska texter om jazz för en femma och fortsatte bort till BIVA. P låg så lugnt i sin säng. De har minskat på sederingen. Sederingen. Vilka ord vi helt plötsligt använder med självklarhet. De söver henne inte lika djupt som tidigare. Hon är närmare vakenhet. Samtidigt kan hon ha fått lunginflammation. I så fall måste uppvaknandet saktas ned. För fem dagar sedan hade en P som kanske har lunginflammation känts förfärligt. Nu är det en kontrollerad bieffekt. Men också en ingång till ännu ett svart hål.

Vi har fortfarande nästan inte berättat för några utanför den innersta familjen att vi är här. Vi är inte redo för all oro, omtanke och omsorg än. Inte för sms, telefonsamtal och mail. Jag tittar snabbt in på Facebook och Twitter ibland. Världen utanför pågår precis som vanligt. Helt omedveten om att vår varit så nära, är så nära, att rasa samman.



Jag strök hennes hand. Jag lade min på hennes mage. Jag hade velat smeka henne över huvudet och nacken men det går ju inte. För första gången sedan vi kom hit lyckades jag nästan prata med henne med normal röst. Utan att den blev en viskning eller ett pip. Jag har försökt innan men det har inte gått. Jag pratade om hennes fot, om hennes mage, om kroppsdelarna från ramsorna och sångerna. Kanske lyssnade hon, kanske sov hon för djupt.

Det ligger en liten pojke i sängen bredvid P. Jag vet inte vad det är för fel på honom men jag var först avundsjuk på att hans skärmar bara ritade två kurvor. Fullständigt irrationellt förstås men jag var det. Han är inte ens ett halvår och han ligger där och tittar på mig ibland. Vaken på rygg i den där sängen med slangar och sladdar från en väldigt stor maskin in under täcket. Det finns ingen avundsjuka där längre. Bara sorg över att någon så liten och vaken inte ens ska kunna få försöka vända sig om på mage. Ska behöva ligga där bredvid P.

K kom med liv. Kom med minisemlor, vårkläderna på och sitt mjukisdjur Sigge till P. Vår fina stora lilla K. Hon tittade på bilder på P, tvekade vid dörren och var sen så där självklar som bara fyra och ett halvt år tillåter inne på sjuksalen. Moster kom också och sen faster. L följde med K ned på stan för skoinköp och middag. Jag åt en plastig sallad och gick ned en gång i timmen. P sov så fint. Trött av aktiviteterna och borttagandet av ena dränet.

L kom tillbaka. Från hemmet och en titt på P. Jag hade för första gången sedan i fredags lyssnat på musik och jag hade sett Sveriges herrar vinna en spännande VM-match i curling. Hon kom tillbaka och sa att de skulle koppla bort respiratorn. Vi gick ned. Vi tittade genom dörren. P tyckte att det var obehagligt och vi med. När allt var klart gick vi in. Hon rosslade och rosslade och andades in syrgas och koksaltlösning och rörde på vänster arm och ben i protest. Hon ska andas själv och hon har abstinens efter smärtlindring. Det är jobbigt men det är bra. Sköterskan lyste i hennes ögon och kanske är det önskan men jag tyckte att jag såg något mer där än tidigare gånger. Något som är P. Någon som är P.

Till nästa PAL