Onsdag i Hornstull

Jag sitter i soffan. Jag ser fram emot Higgins - O'Sullivan i snooker-VM. Det är en konstig tid det här. Jag njuter av våren, jag lyssnar på Hello Saferide, jag gick bakom och höll i den nyinköpta pinnen när K cyklade till förskolan i morse. Det är en konstig tid. Vi var tillbaka på Astrid Lindgren i går. De sista stygnen togs bort. Jag tömde vår hylla i kylskåpet i familjeköket som Q82 och Q62 delar. Vilka dörrar som automatöppnas inåt och utåt sitter fortfarande i ryggmärgen men det kändes ändå som en annan värld. En jag inte riktigt kunde känna igen.

Jag gläds åt kommentarerna här, åt det ökade läsandet. Det är en konstig tid. Jag oroar mig lite över att kvaliteten på de närmast kommande PAL-texterna. Fåfängan är tillbaka och det är väl bra men också lite smått ur ett större perspektiv. Denna konstiga tid.

Jag börjar stycken med jag och tänker på allt som hittills inte fått plats. På allt som inte är med i mina anteckningar från rum fyra i familjevåningen. Jag tänker på mitt samtal till mamma från Liljeholmen. På hennes bilresa från Uppsala för att ta hand om K den där första natten. På mormor som direkt tog nattåget ned. På moster L som ville korta sin USA-resa med en dag för att komma hem snabbare, på faster H som undrade om hon skulle komma nu. På alla som oroligt hoppats. På alla som sagt att det bara är att fråga. Inget för stort, inget för litet.



Det är svårt att se det framför sig nu men hon låg i en liten säng med galler för sidorna den där första kvällen när vi fick se henne. Under förbandet fanns fyra hål i huvudet. I två av dem satt drän som hela tiden ledde bort nyproducerad hjärnvattenvätska och gammalt blod. Som såg till att trycket inne i huvudet inte blev för stort. Hon var kopplad till mängder av apparater som på bestämda tider automatiskt gav bestämda mängder medicin i de ingångar som satt i bägge handlederna och bägge ljumskarna. De lyfte på hennes ögonlock en gång i timmen och lyste för att kontrollera pupillens reflex och de tog tempen och kollade annat. Det fanns hela tiden minst en personal innne på BIVA-rummet. P hade en sondslang i ena näsborren och en respiratorslang i den andra. En katet som tog hand om urinet.

Varje gång en maskins varningssignal gick i gång eller färgen på vätskan som leddes ut ur huvudet mörknade. Det går inte att beskriva.

Det är svårt att tänka sig nu men vi satt i ett väntrum den där första kvällen och tittade på utskrifter som visade hennes hjärna underifrån. Höger blir vänster, vänster blir höger. Från pannan sett. Vi såg blödningens utbrednad och hörde att den satt i ett område som påverkar höger sida, talet och känseln. Jag kan inte riktigt känna vad jag kände då. Jag är tacksam för det.

Vi gick till en bensinmack sedan. Jag och L. Vi handlade kvällsfika och frukost. Jag har kvar kvittot. Vi lyssnade på rådet om att vi måste äta, sova och röra på oss. Det var ett bra råd. Vi pratade och vi var tysta. Vi turades om att bryta ihop och att trösta. Jag minns att jag sa nej när jag mötte L där i korridoren. Jag minns hur jag sa det men inte att det var en sköterska med. Jag minns att jag någon gång det där första dygnet sa, hon dör va?, till L. Vilken hopplös fråga att ställa, att svara på. Jag kan inte höra skriket från lördagmorgonen i mitt huvudet. Hur P skrek. Jag vet ju att hon gjorde det men ljudet är borta. Det är blankt. Raderat.

Hon klättrade just upp här i soffan där jag sitter och skriver. P. Hon öppnade lådan i soffbordet och plockade fram ett par gamla inplastade flyers från radioprogrammet Livet är en fest som i en annan tid använts som glasunderlägg. Hon säger hejdäh, endä, tittah, tittah och räcker dem till mig.

Till nästa PAL